Kvinnlig beredskap

Det blev en stor omställning i samhället när en miljon män kallades till militär beredskap. Det blev en enorm brist på arbetskraft i det civila samhället.  Tidigare hade kvinnans främsta uppgift varit att arbeta i hemmet med hushåll och barn. Nu krävdes det att kvinnorna klev in och tog funktioner som man tidigare inte alls arbetat med.

 

Reflektera: I en krissituation - vilka yrkeskategorier måste man prioritera att ha verksamma?
Reflektera: I en krissituation – vilka yrkeskategorier måste man prioritera att ha verksamma?

 

Eftersom Sverige var omringat av krigande och ockuperade länder kunde vi inte inte heller längre importera livsmedel och bränsle på samma sätt som förut. I kampanjen ”Landet kallar er”, uppmanade man kvinnor att jobba med sådant de tidigare inte hållit på med. Uppgifter inom jordbruket, t ex gallring och rensning av sockerbetor, att skörda hö och säd, att plocka bär och frukt, att ta upp potatis och rotfrukter m m, blev nu arbetsuppgifter för kvinnor.

Även till industrin och t ex kollektivtrafiken behövdes ny arbetskraft. Det var Arbetsförmedlingen som skötte denna omställning i arbetslivet.

Frivilliga och ideella insatser bidrog också till att samhället fungerade under krigsåren. Exempelvis bildades föreningen Östersunds kvinnliga beredskapskommitté.

kvinnBeredskap
Brevet kommer från Östersunds kvinnliga beredskapskommitté Vol.:1

Lottakåren

Lotta Svärd-rörelsen i Finland var en frivillig hjälporganisation som grundades redan under första världskriget. Inspirerade av detta startades Lottakåren i Sverige.

Lottorna hade arbetsuppgifter både inom det civila och det militära. En central del av verksamheten var att ha kurser och utbildningar, bland annat för kokvagnar, sjukvård och orientering.

Reflektera: Hur hade det varit utan lottornas insats under kriget?
Reflektera: Hur hade det varit utan lottornas insats under kriget?

Man samlade också in pengar och kläder och organiserade försäljningen genom basarer, en slags marknad. Inte minst viktigt var att sticka varma plagg till beredskapssoldaterna under de kalla krigsvintrarna. Bara under 1940 stickade lottorna 700 000 soldatstrumpor och 60 000 vantar.

Lottakåren hjälpte också till med att ta emot flyktingar, främst krigsbarnen från Finland. Man tröstade, badade, gav mat och hjälpte dem vidare till fosterfamiljer runtom i Sverige.

Militärt övertog lottorna kontorsjobb som värnpliktiga tidigare haft. Telefon- sambands- och signaltjänster ansågs lämpliga för kvinnor. Även luftbevakningen föll på kvinnornas lott.

Läs en artikel om lottorna i tidningen Populär historia

Lottakåren Östersund006
Lottakåren Östersund
Kerstin, född 1918, berättar om sina minnen av att vara lotta under beredskapstiden

I september 1941 blev jag under ett lottamöte i Östersund tillfrågad av fru Anna Langén, fälttjänstchef i Östersunds Lottakår, om jag var villig att ta hand om matlagning och utspisning av personal vid Fältdepåstaben i Brunflo. Jag hade ju nyligen slutat min utbildning till ekonomiföreståndare och var ju lotta.

Det var med viss tvekan jag lovade tant Anna, som vi kallade henne, att försöka. Lottauniform inköptes, samt en trenchcoat. Dessa persedlar fick man köpa själv, det fanns ju inga uniformer för kvinnor vid denna tidpunkt. Långbyxor fick vi inte bära det var okvinnligt, men sådana skaffade jag senare. Det var ju krigsvinter med mycket låga temperaturer varje dag. Nog funderade jag en hel del, när jag klev på tåget i Östersund för transport till Brunflo.

I Brunflo möttes jag av intendenten fänrik Ingemar Söderström. Jag inkvarterades hos fru Anna Andersson i Norrgård, därefter gick vi till Fältdepåstabens expedition för att träffa och hälsa på personalen. Chef för staben var major Påhlman. Fänrik Söderström gav mig en så kallad terminslönebok. Denna innebar att jag fick kvittera ut 40 kr var 10:e dag samt jag fick jag också månadslön med 100 kr.

Efter den presentationen gick vi till köket eller som det kallades koket. Köket var beläget invid Brunflo hotell. Huset, uthuset hade använts av slaktarNilsson vid deras tillverkning av korv samt rökning av deras varor. Byggnaderna är nu rivna.

Jag undrade – hur skall detta gå? På golvte stod en stor fältspis. Så fanns där långbord och bänkar för utspisningen. Ett litet rum var avsett som skafferi. Så fanns också ett rum avsett som diskrum med träbunkar som diskbaljor. För övrigt fanns där inget.

Det första jag gjorde, var att sätta några värnpliktiga på att skura väggar, golv, bord och bänkar. Det var välbehövligt eftersom där inte rengjorts på lång tid. Allt såg genast trevligare ut och började lukta rent.

Jag hade en kock till hjälp. Han fick gå upp tidigt för att tända upp i spisen och sätta på grötvatten. Ca 30 värnpliktiga samt 10 befäl skulle ha mat 3 gånger varje dag. Befälen hade sin mäss i det stora huset, beläget intill nuvarande Ica-affären Kastalen.

Allt gick bra trots allt primitiva. Råttorn härjade ju en hel del i köket varje natt, så efter en tid fick jag lite ombyggt i mitt skafferi och köket isolerades lite bättre. Det var ju för det mesta -30 – -40 grader under en lång tid denna krigsvinter. Varje morgon var mjölkkrukorna (50 l) nästan bottentjälade. Huset var ju också beläget rätt över Brunflobäcken med ett hål i golvet. Praktiskt på ett sätt, bara att sopa ner allt skräp rätt ner i bäcken.

Ja, att vara lotta denna tid var nog lite annorlunda än nu. Det var ju krig runt oss, så man hade ju den tanken att man gör ju någon nytta för våra pojkar som låg inkallade långt hemifrån för flera månader i taget. Det var också mycket tacksamt göra lite extra för pojkarna, det uppskattades verkligen.

Det blev Lucia och då bestämde expeditionslottan Serry Johansson och jag att vi skulle försöka ordna lite Luciafirande för dem som var inkallade. Förläggningen var på övre våningen i Lundqvists smidesverkstad, Jazzen kallad.

Dagen innan Lucia hade vi köpt en grammonfonskiva med Luciasången, samt lånat en resegrammofon samt en släde. Vi köpte en Luciakrona och ljus till denna fick vi av mobiliseringsunderofficeren i Lunne. Lussekatter och pepparkakor hade en av de inkallade pojkarna, som var bagare hos konditor Wedemark, ordnat. Vi hade en stor låda på släden. I den hade vi halm och filtar.

Vid 22-tiden på kvällen satte vi igång med att koka kaffe, plocka ner muggar, socker. Så placerade vi den stora kaffepannan i lådan, svepte omkring filtar och halm. Därefter drog vi iväg till Jazzen. I farstun vevade vi igång grammofonen, la på skivan och traskade uppför trappan. Utanför förläggningen tände vi Luciakronan och öppnade dörren. Där sov alla.

Yrvakna undrade många av pojkarna vad det var frågan om. Jag minns en pojke satte sig upp och sa ”Var är jag? Är jag i himlen?” Ja, alla tycktes vara glada och Serry och jag glada över att vi kunnat åstadkomma denna överraskning. Det blev kanske en liten hemkänsla för dem som var så långt hemifrån.

När det sedan blev jul, blev ju många hemförlovade, så det var inte så många kvar men det blev ju att försöka ordna lite julstämning för dessa. Vi fick en hel del julmat från A4. Julmiddagen intogs i övervåningen i det hus, tillhörigt Brunflo hotell, där slaktar Nilsson hade haft sin affär. Vi pyntade, skaffade julgran, och försökte ordna på bästa möjliga vis. Julklappar kom från staben. Alla fick var sitt paket, även vi lottor. Dessa julklappar var ju avsedda för manliga mottagare, så vi fick också rakblad och raggsockor. För mig blev denna julafton 1941 ett bevis på att pojkarna uppskattade luciafirandet och lite av julpysslet. Jag fick skidor och stavar av de inkallade.

På julaftonskvällen fick jag skjuts in till mitt hem i Östersund, till mina föräldrars stora glädje. Resan företogs i bensindriven bil, ej gengas. Bilen hämtade mig sedan kl 4 på morgonen för återfärd till Brunflo. Det var nämligen anbefallt samling av alla avdelningar som tillhörde fältdepåstaben vid Brunflo hotell för färd med häst och släde till julottan i Brunflo kyrka. Det var högtidligt med många slädar, hästarnas bjällror klingade och flera flera facklor brann. Efter julottan hade vi kaffe i köket. Ja, jul blev det även detta år.

När fastan började närma sig, ville Serry och jag försöka ge pojkarna semlor. Det gick faktiskt fint. Jag fick köpa jäst, mjöl, socker och lite sötmandel i Jonssons affär. Jonssons levererade ju mjölk till oss, så dom skrev ingredienser till baket som mjölk. Grädden på mjölken skummade vi av och vispade till semlorna. Det blev semlor en gång i alla fall.

Ja en hel del minnen kommer idagen när jag sitter här och skriver. Det är mycket som skiljer sig från dagens arbete som lotta.

I februari fick jag order att ordna utspisning för flera hundra soldater som skulle passera Brunflo för vidare transport till norska gränsen. 11 st kockar var kommenderade till min hjälp samt 2 kokvagnar. Ingredienserna kom från A4. Det var halva djurkroppar så det tog sin tid att skära bitar så vi kunde göra kalops. Potatis kokades. Tack och lov hade vi en bra jordkällare för den behövde ju förvaras frostfritt. Allt gick bra. Lottorna i Brunflo tog hand om utspisningen vid stationen. Alla var nöjda med maten, de hade ju åkt från södra Sverige.

Chefen för fältdepåstaben hade mycket att säga till om. På den tiden fick man inte säga du, inte fick någon röka utan att fråga om lov. Mig gjorde det inget för jag rökte inte. Alla inkallade fick cigaretter gratis, 3 askar varje vecka. Först gav jag bort, men ”lärde” mig sedan röka.

Vi fick också besök av Anna Landgén samt överstinnan Hamilton. De ville se hur vi hade det samt inte minst höra hur vi skötte oss. Hade vi sällskap med någon militär tog de reda på detta och i mitt fall kontaktades mina föräldrar för att höra om sällskapet var sanktionerat av dem. Kanske detta var bra, för en del. När de båda damerna fått allt bekräftat var allt bra.

Det fanns ju en del lottor i Brunflo och även i Ope. De sysselsattes liksom i övriga Sverige med att sticka knä- och hjälmskydd samt sockor. Lottorna kallades då för Sveriges landstormskvinnor. I Brunflo var det fru Signe Alexandersson som basade för Brunflos lottor. Dessa fick mer att göra då det skulle sys snödräkter till finska soldaterna. De hjälpte även till som sagt med utspisningar när soldater passerade Brunflo. Lottorna började ju även med adventskaffe.

I Hälle fanns också en förläggning, som också sköttes av en lotta. Där ordnades också kurs i matlagning i kokvagn våren -42 då några av lottorna i Hälle lottagrupp deltog under ledning av Anna Åkesson från Östersunds lottakår. De 4 lottorna på fotot var Svea Thunell, Agnes Gustavsson, Vivan Lundström samt Linnéa Lindberg.

Nyårsdagen 1942 skulle ett stort antal värnpliktiga rycka in. Inryckningsplats var Hälle skola. En lotta från Östersund skulle ordna utspisning då de anlände. Jag lovade hjälpa till. Vi bredde smörgåsar vilket inte var det lättaste då det var – 30 grader kallt. Smörbitarna bara flög iväg, men så fick vi tina dem. Vi höll till i en bryggstuga. Eftersom det var jul hade vi fått julskinka från A4 så alla blev mätta och nöjda. Dessa soldater skulle sedan utrustas vidare för att vakta våra gränser.

Ja detta var en orolig tid, man visste ju inte om även Sverige skulle ockuperas eller anfallas, men vi skonades. Hela denna tid var mycket arbetsam, men allt gick bra. När man nu blickar tillbaka minns man bara det roliga, de tacksamma soldaterna, allt annat glöms och det är kanske så det skall vara.

Kommentera