I dag föds de flesta barn utan att föräldrarna är gifta. Men det räcker att gå tillbaka till 1960-talet så föddes 90 % av alla barn inom äktenskapet.
Bara begreppet ”oäkta” barn får många att reagera. Men när Emma Kristina levde var familjen fortfarande en absolut norm, och oftast en ekonomisk nödvändighet för att försörja barn. Mannen var den som skulle arbeta och dra in pengar, och kvinnan var den som skulle vara hemma och ta hand om barnen.
Det fanns ett visst utrymme för kvinnor att försörja sig genom att vara piga, eller arbetskvinna. Emma Kristina tog, som vi sett, tjänst både hos familjer i Östersund och på Frösön, hos bönder i Lit och på Ångbryggeriet. En annan vanlig arbetsuppgift för kvinnor var att ta emot tvätt från bättre beställda, eller att arbeta på någon fabrik eller i en affär. Inkomsten var dock lägre än om det var en man som gjorde samma arbete, eftersom man räknade med att mannen alltid skulle stå för huvudinkomsten. Att som ensam mamma försörja både sig och sitt barn var svårt. Och även om mamman hade en plats att arbeta på, så behövde ju barnet passning och omsorg under tiden. Hade man ingen närstående som kunde få hjälp av fick barnen antingen lämnas ensamma eller möjligen tas med till arbetet.
Att de utomäktenskapliga födelserna ur social synpunkt äro att betrakta såsom en synnerligen ogynnsam företeelse, därom råder knappast mer än en mening. Föräldrarna till de oäkta barnen tillhöra i stor utsträckning de fattigare klasserna, fädernas barnuppfostringsbidrag, där sådana förekomma, äro ofta otillräckliga, och mödrarna, som ej sällan sakna nödiga förutsättningar för modersplikternas fyllande, äro ej i stånd att ensamma bära det moraliska och ekonomiska ansvar, som ett barns uppfostran medför. Samhället måste ofta träda hjälpande emellan, men även med de största ekonomiska uppoffringar förmår ej samhället ersätta modersomsorgen eller det skydd och värn, som mannen / fadern inom ett familjehem kan giva moder och barn. Samhället löper sålunda fara att med dessa barn tillföras ett genom olämplig föda, armod, bristande uppfostran och dåligt exempel fysiskt och moraliskt mindervärdigt element. Det blir en samhällets förnyelse nerifrån, som blir farligare, ju större omfattning den får i förhållande till den normala förnyelsen genom födelser inom äktenskapet.
Texten är tagen ur ”Utom äktenskapet födda barn”, av Kungliga statistiska centralbyrån 1914, och speglar ganska väl det sammanhang och den tid som Emma Kristina lever i.
Samhällets syn på en ogift mor, och på det oäkta barnet var strängt. Oäkting på svenska är kanske inte ett skällsord vi är vana vid, men kanske ”horunge” och engelskans ”bastard” är mer välbekant. Länge var det också ett brott att ha sex utanför äktenskapet, och detta brott betecknades hor. Idag lever skällsordet ”hora” kvar från denna tid. Ända till 1810 kunde man dömas i domstol för ”lönskaläge”, om man inte lyckades föda som ”okänd mor” vilket var möjligt för lite rikare kvinnor från och med 1779.. Detta gjordes möjligt enligt ”Barnamordsplakatet” och kom till just för att skammen för den ogifta mamman var så stor att många ansåg barnamord vara den enda utvägen. Nu fick man istället föda barnet anonymt och lämna bort det vid födseln.
Om man som fattig mor inte kunde ta hand om sitt barn och inte heller hade några närstående som kunde hjälpa till, måste man försöka hitta någon utomstående att få hjälp av. En del barn hamnade på barnhus, andra hamnade hos fosterfamiljer. Så är ju också fallet för Karl Alfred under en period. När man sökte efter fosterfamilj gällde det att hitta någon som tog så lite betalt för detta som möjligt. Det innebar naturligtvis att barnen ofta hamnade i nya väldigt fattiga familjer. Ändå var det bättre än att stanna kvar hos den ogifta modern. Om modern inte ens hade råd att betala för fosterhemsplaceringen, och ingen erbjöd sig att ta hand om barnet gratis, återstod bara fattigvården. Många gånger hamnade barnen alltså återigen i väldigt fattiga familjer, som inte alltid hade goda syften. En del ville naturligtvis väl med sina handlingar, men det fanns också de kvinnor som kom att kallas ”änglamakerskor” eftersom de barn de tog hand om vanvårdades så svårt att de dog
Ett exempel på hur utsatt det oäkta barnet var, är att hon eller han på den här tiden inte hade någon arvsrätt, varken från modern eller fadern! Ett utomäktenskapligt barn räknades alltså inte automatiskt som bröstarvinge ens till sin egen mor. Först 1970 ärver barn i Sverige helt automatiskt båda sina föräldrar även om de inte är gifta.