Alla inlägg av Eva

”Vårt” lilla samhälle tar vi hand om

Nationen Sverige håller på att växa fram. Men statens uppgifter  och ansvar för människorna handlar om väldigt övergripande frågor. Mycket praktiskt ansvar ligger istället på lokalsamhället.  Engagemanget och patriotismen innebar att man till och med organiserade sig i skarpskytteföreningar för att försvara sig om det blev krig. Men det här var något annat än den ordinarie försvarsmakten.

Arkivhandling från Mörsils skarpskytteförening, bildad 1863.

Avskrift: Om krig mellan Sverige och främmande makter blifver förklarat, eller rikets lugn af yttre fiender få alfvarsamt hotas att svenska krigshären mobiliseras, är hwarje föreningstjenstskyldige ledamot förpliktad, att efter uppbåd genom den embetsmyndighet Kungl. Majt dertill utser, fullgöra anvidad tjenst inom Jemtlands län, utom hwars område, föreningens ledamöter, emot sin wilja icke kunna kommenderas, och eger icke ledamot uti sådant tillförne att utan Kungl Majts nådiga tillstånd ur föreningen utträda, och då föreningen på sätt denna omförmäler uppbådas till krigstjenst, lyda dess medlemmar under krigsartiklarna i öfverensstämmelse med fjerde puntken av Kungl Majts den 8de mars 1861 utfärdade nådiga Kungörelse.

Ansvaret för de fattiga

Det allra största ansvarsområdet,  ansvaret för de fattiga,  är ett  exempel som framförallt hanterades lokalt.   Att förhindra fattigdom, att förebygga fattigdom, att leda folk ur fattigdom – detta jobbade man med lokalt. Röda korset startade en verksamhet för att hjälpa familjer ur extrem fattigdom. De kallade satsningen ”Låna en ko”

Det var vintern 1933 som vi startade kofonden under mycket anspråkslösa former. Den vintern rådde ju, som vi väl nästan överallt fick erfara, en besvärlig arbetslöshet. Alla goda idéer behövde tillvaratagas då det gällde att skaffa fram tilltalande hjälpformer. Jag hade vid ett tillfälle hört fattigvårdsstyrelsens ordförande i Lits socken tala om att man en gång istället för att utanordna matanvisningar till en barnrik familj hade inköpt en ko åt den. Idén var ju förträfflig, tyckte jag./…/Kunde vi göra något liknande för de många barnrika familjer vi kom i kontakt med? Sådana familjer, som inte hade fattigvård, tvärtom strävade med all kraft att slippa komma därhän, men för vilka det var oändligt tungsamt att komma över kanske just de första besvärliga åren efter ett nybygge eller dylikt.”

Hanna Ryd (ur: Svenska Röda Korset 1938)

Till en början satsade Hanna Rydh egna pengar i två lånekor, vilka lånades ut till nybyggarfamiljer i norra Jämtland. Landshövdingskan fick genast efterföljare. Två av Östersunds överläkare skänkte var sin ko, det blev doktor Odelbergs ko respektive doktor Lundholms ko. Snart var en omfattande insamlingsverksamhet igång. Alltfler ville skänka pengar till kofonden, såväl privatpersoner som organisationer. Så tillkom Östersunds rödakorskrets ko, Östersunds husmodersförenings ko, Frösö sjukhus personals ko, Tempo-personalens ko. Frimurarnas ko, Od Fellows ko, Tidningens Våra Damers ko osv.

Villkoren för att få låna en ko var att familjen var barnrik, fattig och skötsam. Hjälp till självhjälp var det man ville åstadkomma. Lånekorna kostade familjerna fyra kronor per år i försäkringsavgift. Efter önskemål från de  familjer som fått låna ko erbjöds man även möjligheten att avbetala kon med fem kronor per månad så att den till sist blev skuldfri.

På bilden ser ni en kvinna från Köttsjön som fick medel 1940. Hon skriver i sin ansökan:

Härmed får vördsamt fråga om huruvida Röda Korset fortfarande har någon fond varur man kan få låna medel till inköp av kor. Min man, som för närvarande är inkallad till beredskapstjänst i Boden och med stor sannolikhet torde förbliva där hela sommaren, och jag arrendera sedan den 15 maj detta år ett mindre jordbruk här i Köttsjön å vilket kan födas ungefär 4 kor, men se oss för närvarande, på grund av min mans militärtjänst, inte i stånd till att kunna inköpa några kreatur under den närmaste tiden. Vi ha 7 barn i åldern 12-1 år varför det är mycket svårt, att nu när vi ha fått ett litet jordbruk icke kunna genast köpa kor.

Häxor och trolldom

Vad tänker du på när du hör ordet häxa? En gammal kvinna med vårta på näsan? En elak person som mest håller sig för sig själv? En person som kan ge dig lycka och välgång? Eller vad?

För inte allt för länge sedan kunde man anklaga någon för att
vara häxa. Kanske det var en kvinna  som inte var så omtyckt , eller att hon faktiskt kunde hjälpa till och bota den som hade tandvärk, eller ont i magen. Men om hon misslyckades kunde det få konsekvenser. Det var inte bara kvinnor som kunde anklagas för att vara häxor. Även män kunde anklagas, men då för att vara trollgubbar.

häxhammaren
År 1487 utkom ”Malleus maleficarum”, mer känd som Häxhammaren

Att anklaga någon för att vara häxa kunde innebära att kvinnan ställdes inför rätta. Om hon befanns skyldig kunde hon dömas till döden. Ute i Europa var det under 1400-1600-talen en väldig våg av häxprocesser. Omkring 30 000 kvinnor och män dömdes till döden för häxeri, många av dem i England och Frankrike. Det fanns speciella häxdomare , och det var önskvärt att de dömde så många som möjligt.Till sin hjälp hade de en bok ”Häxhammaren” en vägledning för att hitta och avslöja häxor.

Vad var straffet för trolldom?

Bödelskvitto från Älvros, två häxor avrättade.
Bödelskvitto från Älvros, två häxor avrättade. Källa: Kammararkivet, Landbok Gävleborgslän 1673

Vilka var det som anklagades? För vad? Vem anklagade och hur resonerade de som dömde dessa människor? Vi har samlat en del dokument från främst 1600-talet som visar på att man anklagade människor för häxeri eller trolldom  även i Jämtland och Härjedalen.

Lapp-Gunnil i Undersåker

Karin i Krok

Att hamna i rop och rykte

Om häxprocesserna

Fördjupning

1800-tal

Syftet med temat?

Under 1800-talet går Sverige från att vara ett bondesamhälle till att bli ett industrisamhälle. Det innebär stora samhällsförändringar. Sociala skyddsnät finns inte på det sätt vi tänker idag. Kyrkan går från att vara en central del i samhället till att bli en individuell angelägenhet. Sverige är ännu inte en demokrati eftersom de flesta saknar rösträtt. En stor del av befolkningen lever i fattigdom och har små möjligheter att påverka sin situation. ”Skomakare bliv vid din läst”, är ett uttryck som ganska väl speglar den här tiden. Man föds till det man ska bli. Barnen lär sig det de behöver i livet av sina föräldrar.

Det samhälle vi har idag, har sin grund i dessa förändringar. Sverige går från att vara ett utfattigt klassamhälle där kyrkan styr det mesta mot en sekulär jämlik demokrati där individen har möjlighet att välja själv.

Olof Liljegren skriver hem från Amerika

 

 

 

Emma Kristina döms för fosterfördrivning

 

 

 

Vägen till demokrati

 

 

 

 

Sophia Pålsdotter, bliv vid din läst

Vad har hänt?

Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina. rannsakning med häktadeLäs själv hennes vittnesmål från den 12 april här Läs en avskrift av vittnesmålet här! Läs protokollet från den 19 april här Läs en avskrift här! Läs protokollet från den 10 maj här. Läs en avskrift här   Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan. Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin. Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården. Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här. Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål

Barnet föds

Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36. Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.

Dottern i födelseboken
I födelseboken för Östersunds församling hittar vi Emma Kristina och hennes dotter, Anna Eugenia Karolina

Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.

Dödsattesten för dottern
Dödsattesten för dottern

Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.

Straffet

Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

Vad har hänt?

Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina.

rannsakning med häktadeLäs själv hennes vittnesmål från den 12 april här
Läs en avskrift av vittnesmålet här!

Läs protokollet från den 19 april här
Läs en avskrift här!

Läs protokollet från den 10 maj här.
Läs en avskrift här

 

Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan.

Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin.

Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården.

Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här.
Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål

Barnet föds

Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36.

Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.

 

Dottern i födelseboken
I födelseboken för Östersunds församling hittar vi Emma Kristina och hennes dotter, Anna Eugenia Karolina

 

All information stämmer inte överens med det du kan utläsa ur dödsattesten för barnet. Varför? Kan de källkritiska frågorna "när skrevs källorna" och "av vem" hjälpa dig att prioritera vilken du ska tro på?
All information stämmer inte överens med det du kan utläsa ur dödsattesten för barnet. Varför? Kan de källkritiska frågorna ”när skrevs källorna” och ”av vem” hjälpa dig att prioritera vilken du ska tro på?

Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.

Dödsattesten för dottern
Dödsattesten för dottern
Vilken är orsaken till barnets död enligt dödsbeviset?
Vilken är orsaken till barnets död enligt dödsbeviset?

Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.

Straffet

Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

Vad hände sedan?

Vid frigivningen den 2 juli 1894 hade Emma Kristina förutom de kläder hon hade med sig in till fängelset 25 kronor och 95 öre i fickan. För att få en uppfattning av hur mycket detta var, kan sägas att en liter mjölk kostade 11 öre.

Hon återförenades med sin son Karl Alfred och stod sedan inför en framtid då hon skulle försörja både sig själv och sonen. Till en början gick det inte alls bra. Genom kyrkoböckerna hittar vi dem nämligen på Fattighuset. Detta var beläget på Björkbacka vid den här tiden. Det år Emma Kristina och Karl Alfred flyttar dit bor det sammanlagt 60 ”intagna” på gården, 40 vuxna och 20 barn.

Ordningsregler för Östersunds Stads Fattiggård 1894. Från Östersunds kommunarkiv
Ordningsregler för Östersunds Stads Fattiggård 1894. Från Östersunds kommunarkiv

 

Som boende på Östersunds stads fattiggård, måste man iaktta de ordningsregler som gällde där. Man skulle stiga upp när klockan ringde kl 07.00, och en timma senare skulle man vara fullt klädd och i ordning, ha bäddat sängen, tömt och rengjort nattkärlet och städat rummet. Under dagen skulle man göra det arbete man blev anvisad, och det var strängt förbjudet att män och kvinnor besökte varandra utan särskilt tillstånd. Man fick absolut inte bråka med någon annan som bodde på fattiggården. Straffet för överträdelser var förlust av permission, och vid svårare fall även förlust av matransoner.

Nästa pusselbit vi hittar i de här personernas liv, är när Karl Alfred blev fosterbarn hos torparparet Olof Pettersson Palmgren och Augusta Charlotta Håkansson i Vallentuna. Omständigheterna och turerna kring detta vet vi inte. Emma Kristina flyttade till Stockholm framåt sommaren 1897. Nu, den 18 maj, födde hon också ytterligare ett barn, Axel Erik Vladimir som dock dör redan i augusti samma år. Några närmare omständigheter kring pojken och hans förtidiga död vet vi inte. Spädbarnsdödligheten var relativt hög vid den här tiden, och än högre för barn födda utom äktenskapet.

I databasen Sveriges befolkning 1900 ser vi sedan att Emma Kristina arbetade som sjuksköterska i Stockholm. Hon bodde då på ”Träsket no 1, Adolf Fredriks rote 5 i Stockholms stad. Hoppet mellan att bo på fattighuset och att arbeta som sjuksköterska kan synas stort, men arbetet som sjuksköterska vid den här tiden är annorlunda än idag, både vad gäller respekt för yrket och vad gäller utbildning. Följande är hämtat ut 1916 års utredning om kvinnor i vården:

Man kan säga, att sjuksköterskekåren till nyaste tiden rekryterats av två skilda kategorier. Den ena utgörs av de djupt religiösa kvinnor, som helt offrade sig själva, frivilligt avstod från världslig lycka, endast åtrående att genom bön, andakt och hängivet arbete för sjuka, döende, fattiga och övergivna, vinna himlens salighet. Den andra utgöres av kvinnor i de lägre eller lägsta samhällsklasserna, av individer, som ofta ägnade sig åt sjukvårdskallet, emedan ingen annan bana stod dem öppen.

Så gifter sig Emma Kristina! Hans Johan Björk, en skräddare från Östersund och Emma Kristina, nu 31 år, gifter sig i oktober 1904. I samband med detta flyttade också Karl Alfred hem till sin mor igen, och sedan får paret ytterligare två barn tillsammans, Karin Birgitta, 1906 och Hans Axel Fredrik 1907.

Den 30/7 1956 dog slutligen Emma Kristina på ålderdomshemmet i Täby. Hon blev 83 år gammal.

Osäkra aborter och förbjudna preventivmedel

När Emma Kristina väl fattat sitt beslut om abort, köpte hon två buntar fosfortändstickor, ställde dem i kaffe att dra över natten, och drack sedan. Fosfortändstickan innehöll vit / gul fosfor som tändämne, vilket är mycket giftigt. Många av de som arbetade i tändsticksfabrikerna blev också sjuka och dog. Att aktivt skrapa av och inta fosfor innebar en stor fara, inte bara för det barn kvinnan bar utan även för henne själv. Många gånger dog inte bara barnet utan även mamman. 1901 förbjöds tillverkningen av fosfortändstickor.

statistik över fosforförgiftning

Avskrift av stadsläkare Mobergs utlåtande om fosfortändstickor som abortmedel

Att skydda sig mot graviditet var svårt, även om det genom alla tider naturligtvis funnits husmorskurer för hur man skulle göra. Säkrare metoder för att förhindra graviditet utvecklades först vid slutet av 1800-talet, men i samma veva, 1910, kommer också Preventivlagen som gjorde det förbjudet att använda medel för att förhindra graviditet . Om graviditeten väl var ett faktum tog desperata kvinnor till abort, oavsett de konsekvenser detta innebar. Först 1938 upphävdes Preventivlagen, och det blev tillåtet att använda preventivmedel. Samma år får Sverige också en lag som gör det möjligt att under vissa förhållanden medge avbrytande av graviditet. Dagens svenska abortlagstiftning kom dock inte förrän 1974.

a013

 

Priskurant över äkta franska preventivartiklar

Fortfarande beräknas nära hälften av världens aborter som osäkra, och WHO beräknar att 13% av den totala globala mödradödligheten beror på detta.

Emma Kristina dör 1956. Under hennes livstid hann det hända mycket, och en kvinna född 1956 hade helt andra förutsättningar vid en graviditet än vad Emma Kristina hade. Utvecklingen gick framåt och synen på preventivmedel, abort och att få barn utanför äktenskapet förändrades. När Emma Kristinas barnbarn vuxit upp och stod inför familjebildning på 1940-talet producerades följande informationsfilm på uppdrag av ”Kommittén för social upplysning”. Filmen är restaurerad av Filmarkivet, Svenska Filminstitutet

Se filmen Vi ska ha barn (1948)