Alla inlägg av Eva

Häxor och trolldom

Vad tänker du på när du hör ordet häxa? En gammal kvinna med vårta på näsan? En elak person som mest håller sig för sig själv? En person som kan ge dig lycka och välgång? Eller vad?

För inte allt för länge sedan kunde man anklaga någon för att
vara häxa. Kanske det var en kvinna  som inte var så omtyckt , eller att hon faktiskt kunde hjälpa till och bota den som hade tandvärk, eller ont i magen. Men om hon misslyckades kunde det få konsekvenser. Det var inte bara kvinnor som kunde anklagas för att vara häxor. Även män kunde anklagas, men då för att vara trollgubbar.

häxhammaren
År 1487 utkom ”Malleus maleficarum”, mer känd som Häxhammaren

Att anklaga någon för att vara häxa kunde innebära att kvinnan ställdes inför rätta. Om hon befanns skyldig kunde hon dömas till döden. Ute i Europa var det under 1400-1600-talen en väldig våg av häxprocesser. Omkring 30 000 kvinnor och män dömdes till döden för häxeri, många av dem i England och Frankrike. Det fanns speciella häxdomare , och det var önskvärt att de dömde så många som möjligt.Till sin hjälp hade de en bok ”Häxhammaren” en vägledning för att hitta och avslöja häxor.

Vad var straffet för trolldom?

Bödelskvitto från Älvros, två häxor avrättade.
Bödelskvitto från Älvros, två häxor avrättade. Källa: Kammararkivet, Landbok Gävleborgslän 1673

Vilka var det som anklagades? För vad? Vem anklagade och hur resonerade de som dömde dessa människor? Vi har samlat en del dokument från främst 1600-talet som visar på att man anklagade människor för häxeri eller trolldom  även i Jämtland och Härjedalen.

Lapp-Gunnil i Undersåker

Karin i Krok

Att hamna i rop och rykte

Om häxprocesserna

Fördjupning

1800-tal

Syftet med temat?

Under 1800-talet går Sverige från att vara ett bondesamhälle till att bli ett industrisamhälle. Det innebär stora samhällsförändringar. Sociala skyddsnät finns inte på det sätt vi tänker idag. Kyrkan går från att vara en central del i samhället till att bli en individuell angelägenhet. Sverige är ännu inte en demokrati eftersom de flesta saknar rösträtt. En stor del av befolkningen lever i fattigdom och har små möjligheter att påverka sin situation. ”Skomakare bliv vid din läst”, är ett uttryck som ganska väl speglar den här tiden. Man föds till det man ska bli. Barnen lär sig det de behöver i livet av sina föräldrar.

Det samhälle vi har idag, har sin grund i dessa förändringar. Sverige går från att vara ett utfattigt klassamhälle där kyrkan styr det mesta mot en sekulär jämlik demokrati där individen har möjlighet att välja själv.

Olof Liljegren skriver hem från Amerika

 

 

 

Emma Kristina döms för fosterfördrivning

 

 

 

Vägen till demokrati

 

 

 

Bliv vid din läst, med länk till Sockenlappen Sophia Pålsdotter (kommer)

Vad har hänt?

Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina. rannsakning med häktadeLäs själv hennes vittnesmål från den 12 april här Läs en avskrift av vittnesmålet här! Läs protokollet från den 19 april här Läs en avskrift här! Läs protokollet från den 10 maj här. Läs en avskrift här   Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan. Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin. Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården. Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här. Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål

Barnet föds

Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36. Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.

Dottern i födelseboken
I födelseboken för Östersunds församling hittar vi Emma Kristina och hennes dotter, Anna Eugenia Karolina

Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.

Dödsattesten för dottern
Dödsattesten för dottern

Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.

Straffet

Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

Vad har hänt?

Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina.

rannsakning med häktadeLäs själv hennes vittnesmål från den 12 april här
Läs en avskrift av vittnesmålet här!

Läs protokollet från den 19 april här
Läs en avskrift här!

Läs protokollet från den 10 maj här.
Läs en avskrift här

 

Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan.

Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin.

Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården.

Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här.
Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål

Barnet föds

Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36.

Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.

 

Dottern i födelseboken
I födelseboken för Östersunds församling hittar vi Emma Kristina och hennes dotter, Anna Eugenia Karolina

 

All information stämmer inte överens med det du kan utläsa ur dödsattesten för barnet. Varför? Kan de källkritiska frågorna "när skrevs källorna" och "av vem" hjälpa dig att prioritera vilken du ska tro på?
All information stämmer inte överens med det du kan utläsa ur dödsattesten för barnet. Varför? Kan de källkritiska frågorna ”när skrevs källorna” och ”av vem” hjälpa dig att prioritera vilken du ska tro på?

Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.

Dödsattesten för dottern
Dödsattesten för dottern
Vilken är orsaken till barnets död enligt dödsbeviset?
Vilken är orsaken till barnets död enligt dödsbeviset?

Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.

Straffet

Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

Vad hände sedan?

Vid frigivningen den 2 juli 1894 hade Emma Kristina förutom de kläder hon hade med sig in till fängelset 25 kronor och 95 öre i fickan. För att få en uppfattning av hur mycket detta var, kan sägas att en liter mjölk kostade 11 öre.

Hon återförenades med sin son Karl Alfred och stod sedan inför en framtid då hon skulle försörja både sig själv och sonen. Till en början gick det inte alls bra. Genom kyrkoböckerna hittar vi dem nämligen på Fattighuset. Detta var beläget på Björkbacka vid den här tiden. Det år Emma Kristina och Karl Alfred flyttar dit bor det sammanlagt 60 ”intagna” på gården, 40 vuxna och 20 barn.

Ordningsregler för Östersunds Stads Fattiggård 1894. Från Östersunds kommunarkiv
Ordningsregler för Östersunds Stads Fattiggård 1894. Från Östersunds kommunarkiv

 

Som boende på Östersunds stads fattiggård, måste man iaktta de ordningsregler som gällde där. Man skulle stiga upp när klockan ringde kl 07.00, och en timma senare skulle man vara fullt klädd och i ordning, ha bäddat sängen, tömt och rengjort nattkärlet och städat rummet. Under dagen skulle man göra det arbete man blev anvisad, och det var strängt förbjudet att män och kvinnor besökte varandra utan särskilt tillstånd. Man fick absolut inte bråka med någon annan som bodde på fattiggården. Straffet för överträdelser var förlust av permission, och vid svårare fall även förlust av matransoner.

Nästa pusselbit vi hittar i de här personernas liv, är när Karl Alfred blev fosterbarn hos torparparet Olof Pettersson Palmgren och Augusta Charlotta Håkansson i Vallentuna. Omständigheterna och turerna kring detta vet vi inte. Emma Kristina flyttade till Stockholm framåt sommaren 1897. Nu, den 18 maj, födde hon också ytterligare ett barn, Axel Erik Vladimir som dock dör redan i augusti samma år. Några närmare omständigheter kring pojken och hans förtidiga död vet vi inte. Spädbarnsdödligheten var relativt hög vid den här tiden, och än högre för barn födda utom äktenskapet.

I databasen Sveriges befolkning 1900 ser vi sedan att Emma Kristina arbetade som sjuksköterska i Stockholm. Hon bodde då på ”Träsket no 1, Adolf Fredriks rote 5 i Stockholms stad. Hoppet mellan att bo på fattighuset och att arbeta som sjuksköterska kan synas stort, men arbetet som sjuksköterska vid den här tiden är annorlunda än idag, både vad gäller respekt för yrket och vad gäller utbildning. Följande är hämtat ut 1916 års utredning om kvinnor i vården:

Man kan säga, att sjuksköterskekåren till nyaste tiden rekryterats av två skilda kategorier. Den ena utgörs av de djupt religiösa kvinnor, som helt offrade sig själva, frivilligt avstod från världslig lycka, endast åtrående att genom bön, andakt och hängivet arbete för sjuka, döende, fattiga och övergivna, vinna himlens salighet. Den andra utgöres av kvinnor i de lägre eller lägsta samhällsklasserna, av individer, som ofta ägnade sig åt sjukvårdskallet, emedan ingen annan bana stod dem öppen.

Så gifter sig Emma Kristina! Hans Johan Björk, en skräddare från Östersund och Emma Kristina, nu 31 år, gifter sig i oktober 1904. I samband med detta flyttade också Karl Alfred hem till sin mor igen, och sedan får paret ytterligare två barn tillsammans, Karin Birgitta, 1906 och Hans Axel Fredrik 1907.

Den 30/7 1956 dog slutligen Emma Kristina på ålderdomshemmet i Täby. Hon blev 83 år gammal.

Osäkra aborter och förbjudna preventivmedel

När Emma Kristina väl fattat sitt beslut om abort, köpte hon två buntar fosfortändstickor, ställde dem i kaffe att dra över natten, och drack sedan. Fosfortändstickan innehöll vit / gul fosfor som tändämne, vilket är mycket giftigt. Många av de som arbetade i tändsticksfabrikerna blev också sjuka och dog. Att aktivt skrapa av och inta fosfor innebar en stor fara, inte bara för det barn kvinnan bar utan även för henne själv. Många gånger dog inte bara barnet utan även mamman. 1901 förbjöds tillverkningen av fosfortändstickor.

statistik över fosforförgiftning

Avskrift av stadsläkare Mobergs utlåtande om fosfortändstickor som abortmedel

Att skydda sig mot graviditet var svårt, även om det genom alla tider naturligtvis funnits husmorskurer för hur man skulle göra. Säkrare metoder för att förhindra graviditet utvecklades först vid slutet av 1800-talet, men i samma veva, 1910, kommer också Preventivlagen som gjorde det förbjudet att använda medel för att förhindra graviditet . Om graviditeten väl var ett faktum tog desperata kvinnor till abort, oavsett de konsekvenser detta innebar. Först 1938 upphävdes Preventivlagen, och det blev tillåtet att använda preventivmedel. Samma år får Sverige också en lag som gör det möjligt att under vissa förhållanden medge avbrytande av graviditet. Dagens svenska abortlagstiftning kom dock inte förrän 1974.

a013

 

Priskurant över äkta franska preventivartiklar

Fortfarande beräknas nära hälften av världens aborter som osäkra, och WHO beräknar att 13% av den totala globala mödradödligheten beror på detta.

Emma Kristina dör 1956. Under hennes livstid hann det hända mycket, och en kvinna född 1956 hade helt andra förutsättningar vid en graviditet än vad Emma Kristina hade. Utvecklingen gick framåt och synen på preventivmedel, abort och att få barn utanför äktenskapet förändrades. När Emma Kristinas barnbarn vuxit upp och stod inför familjebildning på 1940-talet producerades följande informationsfilm på uppdrag av ”Kommittén för social upplysning”. Filmen är restaurerad av Filmarkivet, Svenska Filminstitutet

Se filmen Vi ska ha barn (1948) 

 

Att få oäkta barn

I dag föds de flesta barn utan att föräldrarna är gifta. Men det räcker att gå tillbaka till 1960-talet så föddes 90 % av alla barn inom äktenskapet.

Bara begreppet ”oäkta” barn får många att reagera. Men när Emma Kristina levde var familjen fortfarande en absolut norm, och oftast en ekonomisk nödvändighet för att försörja barn. Mannen var den som skulle arbeta och dra in pengar, och kvinnan var den som skulle vara hemma och ta hand om barnen.

 

Utdrag ur statistik över barn födda utom äktenskapet. Statistiska centralbyrån
Utdrag ur statistik över barn födda utom äktenskapet. Statistiska centralbyrån

 

Det fanns ett visst utrymme för kvinnor att försörja sig genom att vara piga, eller arbetskvinna. Emma Kristina tog, som vi sett, tjänst både hos familjer i Östersund och på Frösön, hos bönder i Lit och på Ångbryggeriet. En annan vanlig arbetsuppgift för kvinnor var att ta emot tvätt från bättre beställda, eller att arbeta på någon fabrik eller i en affär. Inkomsten var dock lägre än om det var en man som gjorde samma arbete, eftersom man räknade med att mannen alltid skulle stå för huvudinkomsten. Att som ensam mamma försörja både sig och sitt barn var svårt. Och även om mamman hade en plats att arbeta på, så behövde ju barnet passning och omsorg under tiden. Hade man ingen närstående som kunde få hjälp av fick barnen antingen lämnas ensamma eller möjligen tas med till arbetet.

Att de utomäktenskapliga födelserna ur social synpunkt äro att betrakta såsom en synnerligen ogynnsam företeelse, därom råder knappast mer än en mening. Föräldrarna till de oäkta barnen tillhöra i stor utsträckning de fattigare klasserna, fädernas barnuppfostringsbidrag, där sådana förekomma, äro ofta otillräckliga, och mödrarna, som ej sällan sakna nödiga förutsättningar för modersplikternas fyllande, äro ej i stånd att ensamma bära det moraliska och ekonomiska ansvar, som ett barns uppfostran medför. Samhället måste ofta träda hjälpande emellan, men även med de största ekonomiska uppoffringar förmår ej samhället ersätta modersomsorgen eller det skydd och värn, som mannen / fadern inom ett familjehem kan giva moder och barn. Samhället löper sålunda fara att med dessa barn tillföras ett genom olämplig föda, armod, bristande uppfostran och dåligt exempel fysiskt och moraliskt mindervärdigt element. Det blir en samhällets förnyelse nerifrån, som blir farligare, ju större omfattning den får i förhållande till den normala förnyelsen genom födelser inom äktenskapet.

Texten är tagen ur ”Utom äktenskapet födda barn”, av Kungliga statistiska centralbyrån 1914, och speglar ganska väl det sammanhang och den tid som Emma Kristina lever i.

Samhällets syn på en ogift mor, och på det oäkta barnet var strängt. Oäkting på svenska är kanske inte ett skällsord vi är vana vid, men kanske ”horunge” och engelskans ”bastard” är mer välbekant. Länge var det också ett brott att ha sex utanför äktenskapet, och detta brott betecknades hor. Idag lever skällsordet ”hora” kvar från denna tid. Ända till 1810 kunde man dömas i domstol för ”lönskaläge”, om man inte lyckades föda som ”okänd mor” vilket var möjligt för lite rikare kvinnor från och med 1779.. Detta gjordes möjligt enligt ”Barnamordsplakatet” och kom till just för att skammen för den ogifta mamman var så stor att många ansåg barnamord vara den enda utvägen. Nu fick man istället föda barnet anonymt och lämna bort det vid födseln.

Om man som fattig mor inte kunde ta hand om sitt barn och inte heller hade några närstående som kunde hjälpa till, måste man försöka hitta någon utomstående att få hjälp av. En del barn hamnade på barnhus, andra hamnade hos fosterfamiljer. Så är ju också fallet för Karl Alfred under en period. När man sökte efter fosterfamilj gällde det att hitta någon som tog så lite betalt för detta som möjligt. Det innebar naturligtvis att barnen ofta hamnade i nya väldigt fattiga familjer. Ändå var det bättre än att stanna kvar hos den ogifta modern. Om modern inte ens hade råd att betala för fosterhemsplaceringen, och ingen erbjöd sig att ta hand om barnet gratis, återstod bara fattigvården. Många gånger hamnade barnen alltså återigen i väldigt fattiga familjer, som inte alltid hade goda syften. En del ville naturligtvis väl med sina handlingar, men det fanns också de kvinnor som kom att kallas ”änglamakerskor” eftersom de barn de tog hand om vanvårdades så svårt att de dog

Ett exempel på hur utsatt det oäkta barnet var, är att hon eller han på den här tiden inte hade någon arvsrätt, varken från modern eller fadern! Ett utomäktenskapligt barn räknades alltså inte automatiskt som bröstarvinge ens till sin egen mor. Först 1970 ärver barn i Sverige helt automatiskt båda sina föräldrar även om de inte är gifta.