Kategoriarkiv: Okategoriserade

Undantagen

Allmän rösträtt infördes 1919

Men i vissa städer innebar den nya reformen att 25 % av männen fortfarande saknade rösträtt, och att vissa som haft rätt att rösta tidigare nu plötsligt inte fick.

Vi fick inte rösta 1921, de så kallade ordentlighetsstrecken:

Man fick inte rösta om man var yngre än 23 år, en ålder man skulle ha uppnått året före valet.

Man fick inte rösta om man inte hade betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet.

Man fick inte rösta om man var försatt i konkurs.

Man fick inte rösta om man var förklarad omyndig, till exempel om man var psykiskt sjuk eller hade någon funktionsnedsättning.

Man fick inte rösta om man under längre period fått understöd av fattigvården (dagens försörjningsstöd).

Man fick inte rösta om man satt i fängelse.

Man fick inte rösta om man inte gjort sin värnplikt.

Ordentlighetsstrecken avskaffades successivt

Kravet på genomförd värnplikt togs bort 1922.

De som satt i fängelse fick rösträtt 1937.

De som fick fattigunderstöd och som hade gjort konkurs fick rösträtt 1945.

1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet omyndigförklaring avskaffades.

Sedan 1975 ska man ha fyllt 18 år innan valdagen för att ha rösträtt.

Är dagens skola tillräckligt bra?

Den 1 juni 1890 samlades medlemmarna till möte. Den första frågan de skulle diskutera löd:  Kan vår folkskoleundervisning enligt nuvarande ritual, sägas omfatta de kunskaper som det uppväxande slägtet för framtiden bäst behöfver? Eller med moderna ord: Lär sig barnen det de behöver inför framtiden?

Gruppen hade många synpunkter och verkade väldigt överens i frågan, så här resonerade de:

I denna fråga syntes man alla eniga derom, att folkskoleunder-visningen ej ginge i en praktisk riktning ty det lades allt för stor vigt på kristendomen, af hvilken man i det praktiska lifvet ej hade den ringaste nytta. Och den moral, som man genom bibeln erhölle och detta i synnerhet, hvad gamla testamentet anginge, blefve ganska tvetydig. De ämnen i hvilka man mera borde undervisa det uppväxande slägtet, vore komunal och statskunskap, naturlära, historia och geografi. Historien borde istället för att man nu få lära sig aflidna konungars namn och en mängd årtal och dylikt, hellre omfatta menniskans kultur och sedernas utväkling. I geografin borde man hellre få lära känna sin närmaste omgifning, innan man gjorde sig bekant med fjärran belägna orter. En talare påpekade, att modersmålet och matematiken vore lika vigtiga, som de förut uppräknade läroämnena. Modersmålet medgaf man vore väl af ganska stor vigt, hvad matematiken åter anginge så vore det allt nog, om man kunde de fyra räknesätten i hela tal. Frågan skulle besvaras med nej.

Med andra ord… 

I denna fråga var alla eniga om att undervisningen inte var så bra utformad. Det är alldeles för mycket religion, som man i praktiken inte kommer att ha någon nytta av. Och den moral som man får genom historier ur bibeln, och speciellt från gamla testamentet är ganska tvivelaktig. De ämnen som borde ingå i undervisningen är samhällskunskap, NO-ämnen, historia och geografi. Inom historia borde man istället för att få läsa om en massa gamla kungar få lära sig mer om olika kulturer och traditioner. I geografi borde man få lära sig mer om sin närmaste omgivning, innan man börjar med länder långt borta. En talare påpekade att svenska och matte också var viktigt. Svenska medgav mötet var av stor vikt, men vad matten angick så räckte det om man kunde de fyra räknesätten i hela tal. Frågan skulle besvaras med nej.

 

Tolkning Gunilla Jonsdotter

Extra ordinarie ting 6 november 1665 i Undersåker

Källa: Jämtlands domsagas häradsrätts arkiv, vol. A I:6, fol. 39r-41r, ÖLA.

Den 6 november 1665 stod lappkvinnan Gunilla Jonsdotter inför Undersåkers tingsrätt. Hon hade på Ovikens extra ordinarie ting den 30 februari 1665 anklagats av den lärde kaplanen Herr Werner Adamsson  för att ha förgjort hans saliga far, den tidigare kyrkoherden i Undersåker, den vällärde Herr Adam Wellamsson genom att använda djävulens redskap och trolldom. Denna högmålssak kunde inte tas upp på landstinget utan remitterades till ordinarie ting i Undersåker eftersom det var där det hänt och där blev saken kort och gott behandlad enligt nedan.

Claes Adamsson fick fullmakt från sin och sin mors och sin bror Herr Werner Adams vägnar. Han hävdar att hans nu döde far råkat illa ut för en samekvinna som kallas Gunilla Jonsdotter. Hon har fött tre oäkta barn. För det andra har hon stått kyrkoplikt men inte för det tredje utan  när salige Herr Adam reste upp till sin sockenkyrka i Kall socken så bad hon enträget att få stå sin kyrkoplikt och få sitt straff för otroheten med samen skol-Nils. Sedan ville hon samma dag trolovas och vigas med honom. Hon gav honom för detta 1 riksdaler. Denna önskan sa Herr Adam att han inte skulle kunna gå till mötes. När Gunilla inte fick som hon ville ens genom att betala för det, så hotade hon Herr Adam. När Herr Adam sedan skulle resa hem från Kalls kyrkobord träffades han av ett trollskott från henne så att han i 14 veckors tid måste utstå en odräglig sveda och värk. Och när han till slut kom upp hur sängen var han ändå inte återställd utan fick återstoden av livet hoppa på kryckor.

Befallningsmannen frågade Claes Adamson, om någon hört hennes hot och prat och då svarade Claes Adamson att fru Margareta i Brattäggen, Kall socken, hört detta. Hon är dock inte här vid tinget eftersom hon har lång väg och inte hinner komma till dagen efter. Därför får frågan bero till nästa ting.

Ett skriftligt vittnesmål av Hans Andersson Blix, uppsyningsman i Medstugan fördes fram. Han berättade först om Herr Adams stora eländighet, sedan om sitt samtal med nämnda lappGunilla, och för det tredje om vad han hört av Mårten Andersson lapp.

Mårten Andersson lapp, har sagt att lappGunnil hos Olof Torkielsson lapp sa följande när han förnam att Herr Adam var sjuk: ligg du präst, ha du det gott, jag lever gott även om jag inte fick någon nattvard av dig. Sedan lät hon sammankalla alla lappar runt omkring Stugun, som ligger mellan Norge och Jämtland. Gunnil nekar, men Anders Larsson lapp vittnar att han hört samma ord av henne.

Vidare berättar Hans Andersson att han tog geväret från väggen, laddade det, och låtsades vilja skjuta ihjäl Gunnil. Hon blev då så förskräckt att hon svimmade. Sedan hon vaknat pratade hon med de andra lapparna på sitt eget språk och till slut blev det bestämt att Gunnil skulle ge 2 rdr till Anders Mårtensson som sedan skulle gå till Undersåkers prästgård och hjälpa herr Adam från lappgandet och dess sveda.

Det berättas att lappen Anders Mårtensson fruktade för sitt liv, och sa att kommer jag och gör en sådan konst, så mister jag mitt liv för en sådan gärning. Han måste därför få en försäkran om att man inte skulle åtala honom för detta. Det bestämdes därmed, att de andra lapparna, skulle finnas tillhands, och bevittna detsamma, att Herr Adam låg 14 veckor på sängen, och sedan måste han gå med kryckor vilket tydligt påvisas av ovanstående berättelser, och att Gunnil inte kan neka till detta.

Claes Adamsson lägger fram ett skriftligt vittnesmål från Lars Gulinnson i Hovermo och Myssjö socken. Han var i sådan fara att lappen Torkel skyndat till honom för att hjälpa. Han hade legat till sängs från Levangers marknad den 24 februari till Bartolomeus tid 1664. I slutet på sitt vittnesmål, märk väl, berättar han att när han förstod att det var lappgand, sände han efter lappGunnil. Han gav henne 6 rdr. Hon brände och gjorde saker som bara hon själv vet. Tillslut blev han fri från både värk och pina.

Befallningmannen frågade Gunnila om detta vittnesmål var sannfärdigt, att hon botat Lars Gulinnson och att hon fått 6 rdr. Hon kunde inte neka till detta, utan tillstod att hon genom att lägga fnöske på värken bränt hål på det så att det onda försvunnit. Men hon hade inte fått 6 rdr utan hälften hade hon fått i mjöl, kött och andra matvaror.

Claes Adamsson påstår också att Gunnil vållade hans fars hastiga sjukdom. Eftersom hon kan bota kan hon också konsten att förgöra. Detta nekar Gunnil alldeles och envist till.

Befallningsmannen frågade Gunnila hur hon skulle klara sig från detta vittnesmål. ”Jaa, Gud vet det.” Eftersom hon alldeles till beskyllningen nekar ålades hon att inför nästa ting, inför rätten ta med sig värningsmän (försvarare), som kan svära en ed på hennes oskuld. Fram till dess, gick lappländsman, hennes bror Thomas Jonsson i borgen för henne. Han lovade finnas till hands när så erfodrades.

Laga ting 18 oktober 1666  i Undersåker

Åter samlades dessa parter: Claes Adamsson och Gunnila Jonsdotter. Och dessutom Margareta Mårtensdotter i Brattäggen, som Claes Adamsson tidigare åberopat som vittne till att Gunnil hotat salige fader Herr Adam. Efter avlagd ed vittnade hon om att hon hört lappgunnil när hon kom ut ur stugan på Prästbordet i Kall socken. Hon var heligt arg och vred, men hon hörde henne inte säga något som hon kunde förstå. Gunnil plottrade på sitt språk, och vad det var det kan hon inte berätta. Dessutom betygade allmogen här i Undersåker, likväl som i Oviken, och över hela landet (Jämtland) att denne Gunnila går i gårdarna, dricker sig full av brännvin, och sedan blir de aldrig av med henne. När de vill få ut henne genom dörren, och bort från gården hotar hon dem, säger massa onda saker, plottrar, förbannar och svär på sitt språk så att folk är rädda att få syn på henne och alla vill bli av med henne från fjället och bort från socknen.

Befallningsmannen frågade allvarligt Gunnila om hon kunde erkänna att hon var den som förgjort herr Adam? På det svarade hon tydligt nej, det hade hon aldrig gjort, och hon skulle inte kunna det heller. Hon tillfrågades då vilka försvarare hon hade med sig, som skulle kunna svära för hennes oskuld. Hon visade då sin bror, sina två syskonbarn, och sin brorshustru och sin systerson. Rätten kunde dock inte erkänna dessa som försvarare. Inte heller kunde nämnden fria henne från de grova misstankar och andra hot som hon överallt utspridit både här på tinget som överallt i landet.

Eftersom denna lapp Gunnila Jonsdotter alldeles och envist nekar sig vara vållande eller orsak till Herr Adams svaghet och sjukdom, samtidigt som det finns många vittnesmål och allvarliga misstankar om att hon är skyldig, och hon inte har lyckats få fram nöjaktiga försvarare utan bara sådana som hon själv och släktingar till henne, kan rätten inte fria henne utan dömer Gunnila Jonsdotter efter 6e kapitlet i högmålsbalken i landslaget till döden. Dock måste målet skickas vidare till Kungliga hovrätten för vidare bedömning.

 

Denna rannsakning överskickades den 2 jan 1667 till den höglovliga Kungliga hovrätten.

Avskrift

Extra ordinarie ting 6 november 1665 i Undersåker

Källa: Jämtlands domsagas häradsrätts arkiv, vol. A I:6, fol. 39r-41r, ÖLA.

Anno 1665 den 6 novembris, oppå Vndersåkers laga ting förestältes enn lappkäring, Gunnila Jonsdotter ben:d hwilken oppå Owikens \extra ordinarie/ landzting den 30 februarij 1665 aff capellanen der sammestedes, wällärde h:r Werner Adamsson beskylltes och förwitades hafwa genom diefwulls redskap och trulldom, lappgand, som dhe kalla, förgiordt hans sal. fadher, fordom kyrkioheerden her utj Vndersåker, wällärde h:r Adam Wellamsson. Denne högmåhlis saak, kunne å landztinget eij optages, uthan remitterat till laga ting uti Vndersåker, hwarest gierningen skulle wara händt och skiedt, blef altså herom korteligen och eenfaldeligen ransakadt som föllier.

Claës Adamsson, å sin och sin moders och broders h:r Werners Adami wäg:r fullmechtig, klageligen tillkänna gifwandes, huruledes hanss sal. fader h:r Adam ähr illa uthråkadt för een lappkohna, Gunnilla Jonsdotter benemd, hwilken hafwer hafft 3 oächte barn och för de 2:ne stådt sin kyrkioplicht, men för det tridie intet, uthan när sal. h:r Adam reste opp till sin sochn kyrckia, Kall sochn be:d, honom då öfwerfallandes, inständigt begärade som trägit anhöllt skulle så på een dagh stå sin kyrckioplicht och straff för sitt begångne lönskeläger med lappen Skohl Nills, sedan och på samma dagh troolofwas och wijgas, offererandes honom derföre 1 r:d:r. Denne hennes obillige begäran sal. h:r Adam henne alt till hopa på een dagh förswahr­ligen eij kunna effterlåta, uthan Gunnila sådant förwägradt blef, alldenstund hon eij hafwer plichtadt för werldslig rätt, eij heller sig förlijkt med capitelet. När hon märkia kunne, hennes begäran eij kunna nå sin framgång, hon då straxt effter uthleeth sig med sitt hoot och vnd­sägelser så at sal. h:r Adam war glad skulle wara långt från henne, Och enär sal. h:r Adam skulle resa heem från Kallz kyrckiobord, blef han i wägen med ett trollskott illa behäftadt, hwaraf han uti 14 weckors tijdh een odrägelig sweda och wärck uthstå måste och när han imedler tijd kom opp af sängen, kunne han ändå icke nå sin förrige hällssa, uthan det fölgde honom till hanss döde dagar, så at han måste gå på kryckior, hwilket eendeles ähr att see af hanss relation

Befalldningzmannen tillsporde Claës Adamsson om någon hafwer hördt på hennes hoet och vndsägellse, swarade det hustro Margareta i Brattäggien och Kall sochn, det hördt hafwer, den nu eij tillstedes ähr wid tinget, hwilken för lång wäg skull, dagen effter, eij kunna comparera, måste derföre till näste tinget beroo.

Dessuthan framlade Claës Adamsson een attest, gifwen av Hans Andersson Blix, opsyningzman på Medstugun, hwar utj först förmähles om h:r Adams stora älendigheet, sedan dess samtahl sin emillan om bem:te lapp Gunnila.

Dess relation han hafwer hördt af Mårten Andersson lapp, det lapp Gunnil hafwer hoos Olof Torkielsson lapp sagdt at när han förnam h:r Adam wara siuker, med dessa ord, ligg du prest, haf du den gott, iag lef full lijkwäl, medan som iag tog intet dijt bröd och Herrens nattwardh. Hwarför hon läth sammankalla alla lappar der omkringh utj Medstugun, som belägen ähr emillan Norrige och Jempteland, hwilket Gunnil då först nekade, men Anders Larsson, lapp, witnar, sig hördt samma bem:te ord af henne

Yterligare förmähler Hans Andersson, sig hafwa tagit carbijn å wäggen och den ladat och låtz willia skiuta Gunnil ihiel och der af förskrechtes så at hon swimade, stod sedan opp och talade med andra lapparne, på sitt språk och blef omsider så slutit at Gunnil skulle gifwa till Anders Mårtensson lapp 2 r:d:r och gå till Vndersåkers prästgård och hielpa h:r Adam från lappgandet och dess sweda.  Förmählandes, at effter lappen Anders Mårtensson fruchtade för sitt lijff, sägan­des, kommer ieg och giör slijk konst mister ieg mitt lijff, för sliken gerning måtte för den skulld försäkra honom intet tilltahl skulle få. 7. Slutandes dermed at dhe andre lapparne skulle wara tillstedes, så bewitnade dhe dett samma och at h:r Adam lågh 14 weckor på sängen, sedan måste han gå med kryckior, hwilket widlyffteligen förnim­mes af ofwan bem:te attest lit B. och lapp Gunnil till sådant eij neka kan så wara tillgångit som her öfwer berördt ähr.

Framlägger Claës Adamsson een attest lit. C, gifwin af Lars Gulichson i Hoffwermo och Myskie sochn, hwilken och utj sådan fahra hafwer warit stadder och lappen Torkiel Olofsson honom tillskyndat hafwer, hwar af han låg på säng, från Lefwangers marcknad den 24 febr. till Bartolomæj tijd 1664. Och wid ändan på sin gifne attest NB, förmähler at när han förstod wara lappgand, sende han effter lapp Gunnil, hwilken han gaf 6 r:d:r och hon med sitt brännande och hwad mehra hon kunde, sielf wetta, uthrättade hon lijkwäl så mycket, at han från sin ränsell och pijna straxt befrijadt blef, som sielfwe attesten bredare förmähler.

Befalldningzmannen frågade Gunnila, om denne attest ähr i sig sanfärdig, det hon hafwer curerat Lars Gulichson och desse specificerade 6 r:d:r hafwa bekommit? Hwar till hon icke neka kunde uthan tillstod hafwa med sitt brännande giordt och lagdt fnösk på wärcken och brändt hohl på och således det onda bortgångit, men icke bekommit 6 r:d:r uthan andre penningar, halfparten af det mehra miöhl, kiött och andra mathwarur tillståår hon sig fått.

Claës Adamsson påståår, än yterligare, det Gunnil ähr wållande till hanss faders hastige siuk­dom och effter hon kan bota, kan hon och konsten förgiöra, det Gunnil aldeles och insten­digt nekar till. [fol. 40v] Befalldningzmannen tillsporde Gunnila, huru hon från detta witnes­måhl kan sig befrija? Rs. Jaa, Gudh weet det.

Så emedan hon aldeles till denna beskylldning nekar, dy pålades henne, alt derföre af rät­ten, det hon innan näste laga ting skulle skaffa sig währningzmän, som gå laga edh med sigh, hwilket hon lofwade effterkomma. Och imedler tijdh, gick lappländzman, hennes broder, Thomas Jonsson för henne i borgen, at wara tilstädes när som fordras.

 

Vad har hänt?

Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina. rannsakning med häktadeLäs själv hennes vittnesmål från den 12 april här Läs en avskrift av vittnesmålet här! Läs protokollet från den 19 april här Läs en avskrift här! Läs protokollet från den 10 maj här. Läs en avskrift här   Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan. Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin. Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården. Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här. Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål

Barnet föds

Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36. Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.

Dottern i födelseboken
I födelseboken för Östersunds församling hittar vi Emma Kristina och hennes dotter, Anna Eugenia Karolina

Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.

Dödsattesten för dottern
Dödsattesten för dottern

Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.

Straffet

Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

Vad har hänt?

Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina.

rannsakning med häktadeLäs själv hennes vittnesmål från den 12 april här
Läs en avskrift av vittnesmålet här!

Läs protokollet från den 19 april här
Läs en avskrift här!

Läs protokollet från den 10 maj här.
Läs en avskrift här

 

Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan.

Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin.

Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården.

Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här.
Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål

Barnet föds

Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36.

Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.

 

Dottern i födelseboken
I födelseboken för Östersunds församling hittar vi Emma Kristina och hennes dotter, Anna Eugenia Karolina

 

All information stämmer inte överens med det du kan utläsa ur dödsattesten för barnet. Varför? Kan de källkritiska frågorna "när skrevs källorna" och "av vem" hjälpa dig att prioritera vilken du ska tro på?
All information stämmer inte överens med det du kan utläsa ur dödsattesten för barnet. Varför? Kan de källkritiska frågorna ”när skrevs källorna” och ”av vem” hjälpa dig att prioritera vilken du ska tro på?

Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.

Dödsattesten för dottern
Dödsattesten för dottern
Vilken är orsaken till barnets död enligt dödsbeviset?
Vilken är orsaken till barnets död enligt dödsbeviset?

Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.

Straffet

Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

Vad hände sedan?

Vid frigivningen den 2 juli 1894 hade Emma Kristina förutom de kläder hon hade med sig in till fängelset 25 kronor och 95 öre i fickan. För att få en uppfattning av hur mycket detta var, kan sägas att en liter mjölk kostade 11 öre.

Hon återförenades med sin son Karl Alfred och stod sedan inför en framtid då hon skulle försörja både sig själv och sonen. Till en början gick det inte alls bra. Genom kyrkoböckerna hittar vi dem nämligen på Fattighuset. Detta var beläget på Björkbacka vid den här tiden. Det år Emma Kristina och Karl Alfred flyttar dit bor det sammanlagt 60 ”intagna” på gården, 40 vuxna och 20 barn.

Ordningsregler för Östersunds Stads Fattiggård 1894. Från Östersunds kommunarkiv
Ordningsregler för Östersunds Stads Fattiggård 1894. Från Östersunds kommunarkiv

 

Som boende på Östersunds stads fattiggård, måste man iaktta de ordningsregler som gällde där. Man skulle stiga upp när klockan ringde kl 07.00, och en timma senare skulle man vara fullt klädd och i ordning, ha bäddat sängen, tömt och rengjort nattkärlet och städat rummet. Under dagen skulle man göra det arbete man blev anvisad, och det var strängt förbjudet att män och kvinnor besökte varandra utan särskilt tillstånd. Man fick absolut inte bråka med någon annan som bodde på fattiggården. Straffet för överträdelser var förlust av permission, och vid svårare fall även förlust av matransoner.

Nästa pusselbit vi hittar i de här personernas liv, är när Karl Alfred blev fosterbarn hos torparparet Olof Pettersson Palmgren och Augusta Charlotta Håkansson i Vallentuna. Omständigheterna och turerna kring detta vet vi inte. Emma Kristina flyttade till Stockholm framåt sommaren 1897. Nu, den 18 maj, födde hon också ytterligare ett barn, Axel Erik Vladimir som dock dör redan i augusti samma år. Några närmare omständigheter kring pojken och hans förtidiga död vet vi inte. Spädbarnsdödligheten var relativt hög vid den här tiden, och än högre för barn födda utom äktenskapet.

I databasen Sveriges befolkning 1900 ser vi sedan att Emma Kristina arbetade som sjuksköterska i Stockholm. Hon bodde då på ”Träsket no 1, Adolf Fredriks rote 5 i Stockholms stad. Hoppet mellan att bo på fattighuset och att arbeta som sjuksköterska kan synas stort, men arbetet som sjuksköterska vid den här tiden är annorlunda än idag, både vad gäller respekt för yrket och vad gäller utbildning. Följande är hämtat ut 1916 års utredning om kvinnor i vården:

Man kan säga, att sjuksköterskekåren till nyaste tiden rekryterats av två skilda kategorier. Den ena utgörs av de djupt religiösa kvinnor, som helt offrade sig själva, frivilligt avstod från världslig lycka, endast åtrående att genom bön, andakt och hängivet arbete för sjuka, döende, fattiga och övergivna, vinna himlens salighet. Den andra utgöres av kvinnor i de lägre eller lägsta samhällsklasserna, av individer, som ofta ägnade sig åt sjukvårdskallet, emedan ingen annan bana stod dem öppen.

Så gifter sig Emma Kristina! Hans Johan Björk, en skräddare från Östersund och Emma Kristina, nu 31 år, gifter sig i oktober 1904. I samband med detta flyttade också Karl Alfred hem till sin mor igen, och sedan får paret ytterligare två barn tillsammans, Karin Birgitta, 1906 och Hans Axel Fredrik 1907.

Den 30/7 1956 dog slutligen Emma Kristina på ålderdomshemmet i Täby. Hon blev 83 år gammal.

På fängelset

Emma Kristina kom till fängelset den 27 mars, alltså redan innan rättegången, och skrivs in som fånge nr 85. I fångrullan finns ett beskrivande signalement av henne. Hon hade blå ögon, ljusbrunt hår, rak näsa, ovalt ansikte, ordinär växt och var 1.61 cm lång. Med sig till fängelset hade hon sockar, en klänning, en väst, två halsdukar, en kjol, ett livstycke, ett linne, kalsonger, två par strumpor, skor och en näsduk. Alltsammans var tillsammans värt 15 kr och 60 öre. Karl Alfred befann sig åtminstone till en början hos Sofia Lindberg på Hornsberg. Jämtlands länscellfängelse var nu Emma Kristinas hem ända fram till den 2 juli 1894 då hon släpptes på fri fot igen.

Framsidsa 1893

Fångrullorna som pdf

Vistelsen på fängelset skulle både vara straff och själavårdande. Varje söndag och helgdag var det gudstjänst. Prästen har i fängelsets kyrkobok noterat att Emma hade ett gott uppförande och hade godkänd kunskap i kristendom, läsning och skrivning vid ankomsten. Han skriver också att hon alltid var nykter. Just nykterhet kontra onykterhet är ett ämne som är viktig för fångvården. Det är stora problem med alkohol i staden. Fängelsedirektören skriver i den summariska redogörelsen för religions- och skolundervisning att många av de brott som begåtts har skett i onyktert tillstånd. Hade fången inte varit onykter hade brottet sannolikt aldrig skett. Bakgrunden till Emma Kristinas graviditeter vet vi inte något om, och inte heller om alkoholen hade någon direkt påverkan på detta. Vi vet också väldigt lite om papporna till hennes barn. Östersund vid den här tiden präglades av stor inflyttning. Järnvägen höll på att byggas, staden växte snabbt och det var många människor med olika bakgrund och förutsättningar som fanns i staden. 1860 hade Jämtlands län en folkmängd på drygt 60 000 personer men under perioden fram till 1920 hade den siffran fördubblats!

 

Kyrkobok från fängelset

 

Även om prästen i kyrkoboken alltså skrev att Emma hade ett gott uppförande, finns det också en notering i fängelsets straffjournal om att hon vid ett tillfälle dömdes till extra diciplinstraff för att hon ritat på cellinventarierna och knackat i cellväggen. Åverkan på statens egendom, och försök till att kommunicera med andra fångar var strängt förbjudet och måste straffas. Emma Kristina fick därför sova utan sängkläder, direkt på britsen, under fem dygn, och naturligtvis också ersätta det förstörda. Straffet pågick från den 17 juli 19.30 till den 22 juli 19.30, eller ”klockan ½ 8” om eftermiddagen som det står i dokumentet. Man kan ju tänka att det var skönt att incidenten hände på sommaren.

 

Bild ur straffjournalen. Emma Kristina får extra bestraffning under sin fängelsetid
Bild ur straffjournalen. Emma Kristina får extra bestraffning under sin fängelsetid

 

 

Emma Kristina0015

På dagarna arbetade Emma Kristina med att laga kronopersedlar. Detta gjorde hon sex dagar i veckan, året runt. Hon var endast ledig söndagar och helgdagar. För detta fick hon 8 öre per dag. Pengarna hon tjänade använde hon till att betala porto för fem brev och köpa lite tvål. Som extra stimulans för fångarna hade fängelset ett bibliotek, som fångarna hade möjlighet att låna böcker ifrån. Det fanns 380 böcker kring religion, 43 böcker kring historia och geografi, 13 i naturvetenskap och 218 av blandat innehåll. Böckerna lånades ut flitigt (utom de i naturvetenskap som inte hade ett enda utlån under 1893), men vi vet inte vem som lånade vad.

 

I avräkningsboken förs både inkomster och utgifter in. Man kan se att Emma Kristina tjänat pengar på att laga kronopersedlar (kläder från militären) och använt pengarna till tvål och porto
I avräkningsboken förs både inkomster och utgifter in. Man kan se att Emma Kristina tjänat pengar på att laga kronopersedlar (kläder från militären) och använt pengarna till tvål och porto

 

 

 

Vem var kung Håkan?

När dokumentet skrevs, 1371, hörde Jämtland till Norge. Håkon Magnusson var kung i Norge under perioden 1343 – 1380. Han föddes troligen någon gång mellan den 8-17 augusti 1340 och dog i augusti eller september 1380. Han ligger begravd i Mariakyrkan i Oslo. Hans kungatitel var Håkon VI Magnusson. Hans pappa hette Magnus Eriksson och var kung av Sverige och Norge, och hans mamma hette Blanka av Namur. Mest känd i familjen blev dock Håkons fru – Drottning Margareta!

Håkons pappa, Magnus Eriksson, valdes till svensk kung redan som treåring efter alla turer kring Håtunaleken (http://www.botkyrka.se/bibliotekochkultur/kulturhistoria/kulturhistoriskaguiden/H%C3%A5tunaleken) och händelserna vid Nyköpings gästabud. (http://wadbring.com/historia/sidor/nykoping.htm). Samtidigt ärvde han Norge av sin morfar Håkon V Magnusson. Norge och Sverige kom därför i union med varandra.

Tanken var att Magnus Erikssons två söner skulle ärva vars ett kungarike, Håkon (i brevet) skulle ärva Norge, och brodern Erik Magnusson skulle ärva Sverige. När Erik plötsligt dog, blev istället Håkon under en kort period kung också över Sverige – dock tillsammans med sin far (1362-1364)!