Avskrift, sid 41-60

Avskrift av protokollsbok 1

Diskussionsföreningen Tyst, Rödön

Protokoll hållet vid diskussionsföreningen Tysts möte i Westerkälen söndagen den 6:te juli 1890

§ 1

Anmälde sig och intogs i föreningen Jonas Petter Nilsson och Jöns Nilsson båda från Westerkälen.

§ 2

Förrättades upprop och voro föreningens medlemmar närvarande med undantag af Nils Larsson i Kälen, Per Olofsson i Kälen, Nils Larsson i Backen, Olof Olofsson i Backen, Anders Ericsson i Backen, Olof Granlund i Slåtteråsen, Anders Larsson Kilen, Jonas Persson i Böle, Lars Danielsson Kälen, J. Gren, Simon Nilsson i Weterkälen, Magnus Larsson i Kilen, Jonas Olofsson i Kälen, A.J. Johansson i Hissmon, Hemming Persson i Kälen, Nils Persson i Kälen samt Olof Jonsson i Kälen.

§ 3

Justerades det vid föregående möte förda protokoll.

§ 4

Inlemnades genom ordföranden begäran om utträde ur föreningen af Per Olofsson d.y. i Kälen hvilken beviljades.

§ 5

Härefter vidtog diskussion öfver de för detta möte uppställda frågorna af hvilken den första hade följande lydelse: Hvarför frukta alla menniskor för döden? (af Ol. Olsson)

Frågan inleddes af dess uppställare:

Olof Olsson i Westerkälen: som sade sig uppställdt frågan derföre att det är en mycket allvarlig fråga. Säkert är att vi alla måste dö. De flesta uträkningar på andra områden kunna slå fel, men ej så med döden. Den kommer säkert förr eller sednare. Talaren trodde att alla frukta för döden äfven sjelfmördare frukta för döden, men de ha andra qval som öfvervinner denna fruktan. Orsakerna till denna fruktan äro många. För det första ha vi sjelfbevarelse-instinkten. Så ha vi lifvet efter detta som kan framkalla denna fruktan för dem som tro derpå, och ej tycker sig ha left som de borde. Äfven för dem som ej tro derpå kan fruktan för döden komma af andra orsaker. Till exempel kära anförvanter som de genom döden lemna för alltid och så vidare.

Per Jonsson I Westerkälen: Trodde ej att det är fruktan för döden, utan kärleken till lifvet som framkallar denna motvilja för döden. Det är en medfödd instinkt som förefinnes hos alla djur. Medgaf dock att en del menniskor som sätta tro till helfvetesläran frukta för döden.

Anders Lögdberg i Kälen:tror ej att alla frukta för döden utan det finns till och med de som önska sig döden.

Magnus Larsson i Backen: bemötte Lögdbergs yttrande. Påstod att de menniskor som utan att vara behäftade med någon sjukdom önskade sig döden var liktydigt med att de hyste sjelfmordstankar.

Anders Persson i Westerkälen: Instämde med föregående talare. Trodde att alla frukta för döden. Undantagandes en del som i åratal varit behäftade med sjukdom, och vet sig aldrig ska bli bättre kunna kanske till och med önska sig döden.

Bengtsson I Westerkälen: Trodde att alla fruktade för döden, huru simpel de än äro frukta de likaväl. Alla tro de på en lefvande ande, och af ovisshethvar denna ande efter döden hamnar frukta de alla för döden. Flera talare instämde.

Olof Nilsson i Westerkälen: framhöll att menniskokärleken i många fall öfvervunnit denna fruktan för döden. Mången har med egen lifsfara räddat sin medmenniska från att drunkna. Äfven finnes menniskor hvars pligt ej tillåter fruktan för döden, såsom t. ex. Sjökaptenen, hvars pligt är att på ett sjunkande fartyg stanna till sista man.

Den egentliga diskussionen öfver denna fråga var härmed i det väsendtligaste slut. Och enades mötet om att den förda diskussionen skulle få utgöra svaret. Till någon annan resolution kom man ej.

Derpå öfvergick man till andra frågan som lydande: Är romanläsning nyttig?

(af. Ol. Olsson). Äfven denna fråga inleddes af dess uppställare.

Olof Olsson i Westerkälen: Hvilken yttrade, i tanken på huru mycket pengar som utgår till anskaffande och läsning af romaner har jag uppställt denna fråga. Träder man in i ett lånbibliotek får man se, att de der liggande romanerna äro mycket nötta af mycken läsning. Då deremot ett vetenskapligt arbete ligger så godt som oslitet. Den nytta romanläsning gör ville talaren reducera till – 0. Men skadan af denna läsning är betydlig, ty de läsas mest af ungdomen hvars fantasi uppdrifvas mer än skäligt är. Många förlorade existenser ha romanen att tacka derför. Man bör derför aldrig förstöra både tid och penningar på sådant. Utan heldre anskaffa vetenskapliga arbeten.

Anders Persson I Westerkälen: Ville helt simpelt besvara frågan med nej. Ansåg romanläsning endast som tidsfördrif, men det finns också nyttigare litteratur att fördrifva tiden med.

Olof Nilsson i Westerkälen: Kunde ej gå in på att frågan besvarades med nej. Somliga romaner äro ganska underhållande och äfven nyttiga. Man kan åtminstone lära sig svenska i tal och skrift och mycket annat.

Bengtsson i Westerkälen: Instämmer.

Jonas Persson I Backen: Instämmer med Olof Nilsson. Framhöll att det finnes verklighets-romaner som kunna vara nyttiga. Medgaf dock att en del fantastiska romaner just ej kunde vara till någon nytta.

Magnus Larsson i Backen: Trodde romanläsning vara mera skadlig än nyttig. Många romaner uppviglar folket, [och] gör folket vidskepligt. Ty många af ungdomen tror hvad de läsa i sina romaner.

Per Persson i Kälen:Instämmer med Magnus Larsson, och framhåller vetenskapliga arbeten. Hvilka merendels sättas på sidan genom romanläsningar.

En mycket liflig diskussion uppstod härefter hvarvid många talare uppträdde och förfäktande sina åsikter. Den ena för romanläsningen och den andra emot utan att komma till någon bestämd resolution, hvilken till slut afgjordes genom votering hvilken utföll sålunda:

Med 11 röster mot 6 röster beslöts [att] frågan skulle besvaras med Ja.

Härefter var den egentliga diskussionen för detta möte slut.

§ 6

Med anledning af en till mötet inlemnad anonym fråga af följande lydelse:

Huru många möten får en medlem uteblifva innan han blir utesluten?

Beslöts att göra ett tillägg till föreningens stadgar deri tiden bestämdes till ett halft år efter hvilken tid han utstrykes, såvida han ej först anmäler sig och anhåller att få stå qvar i föreningen.

§ 7

Inlemnade Per Persson i Kälen och Eric Larsson i Kälen i egenskap af frågeuppställare hvar sitt förslag till diskussionsämnen för följande möte, men beslöt mötet att först behandla ett par bordlagda frågor af följande lydelse:

Förlorar man sin personliga frihet genom att ingå i en absolut nykterhetsförening? samt

Skulle det vara vådligt att utan kapital och inkomst lemna arbetaren röstsätt?

Samt derefter de nya i den ordning mötet besluter.

§ 8

Till ordförande för nästkommande möte utsågs Hemming Persson i Kälen. Till vice ordförande för samma möte Anders Andersson i Backen.

§ 9

Till sekreterare för härpå följande trenne möten valdes genom omröstning Olof Nilsson i Westerkälen med 10 röster. Lars Larsson i Backen erhöll 8 röster.

§ 10

Härefter företogs val af skattmästare för efterföljande qvartal och omvaldes enhälligt målaren Jonas Persson i Backen, hvilken härvid uppvisade sina räkenskaper under föregående qvartal, och befunnos föreningens inkomster belöpa sig till 12 kronor 50 öre. Föreningens utgifter uppgick till 2 kronor 59 öre, alltså en behållning af 9 kronor 91 öre.

§ 11

Förrättades val af vaktmästare, hvartill utsågs Anders Lögdberg i Kälen.

§ 12

Till frågeuppställare för derpå följande möte valdes enhälligt Nils Persson i Kälen och Anders Ericsson i Backen.

§ 13

Beslöts att nästa möte kommer att hållas söndagen den 27:de juli 1890 kl 4 e.m. hos smeden Eric Olof Lögdberg i Kälen.

Dag som ofvan

Olof Olsson                        C Granlund

ordförande                          sekreterare

Uppläst och godkändt

Jonas Persson Backen och Magnus Larsson Backen

Protokoll hållet vid diskussionsföreningen Tysts möte i Kälen söndagen den 27 juli 1890

§ 1

Förrättades upprop och voro föreningens medlemmar närvarande med undantag af Olof Nilsson i Westerkälen, Anders Persson i Westerkälen, Anders Larsson i Slåtteråsen, Jonas Persson i Böle, Per Persson i Kälen, Lars Danielsson i Kälen, Lars Larsson i Kälen, Johansson i Hissmon, Simon Nilsson i Westerkälen, Simon Orell i Kälen, J. Gren i Backen, A. J. Bengtsson i Westerkälen, Per Olofsson i Westerkälen, Nils Persson i Kälen, Jonas Petter Nilsson, samt Jöns Nilsson båda från Westerkälen.

§ 2

Erik Larsson i Kälen blef vald till tillfällig sekreterare

§ 3

Justerades det vid föregående möte förda protokoll.

§ 4

Härefter vidtog diskussion öfver de för detta möte uppstälda frågorna af hvilka den första hade följande lydelse:

Förlorar man sin personliga frihet genom att ingå i en absolut nykterhetsförening?

(af Anders Larsson)

Olof Granlund i Slåtteråsen. Tyckte att man icke förlorar sin personliga frihet genom att ingå i en absolut nyckterhetsförening. Ty hvar och en hade rätt att utträda ut den, om han ville taga sig ett glas.

Per Larsson i Backen. Om en person ingår i en nyckterhetsförening, så är det ett löfte, som han afgifver för hela lifstiden. Så talaren trodde, att om någon ingår i en sådan förening, så mistade han sin personliga frihet.

Olof Olsson i Wester Kälen. Trodde, att om någon ingår i en absolut nyckterhetsförening. Så mistar han sin frihet derigenom, att han icke hade rättighet att supa.

Olof Granlund i Slåtteråsen. Yttrade, att det vore en egendomlig menniska, som inginge i en sådan förening om han ville supa.

Den egentliga diskussionen öfver denna fråga var härmed i det vesäntligaste slut, och enades mötet om att den förda diskussionen skulle få utgöra svaret.

2:dra frågan:

Skulle det vara vådligt att utan kapital och inkomst lemna arbetaren rösträtt?  

(af O. Granlund)

Frågan inleddes af dess uppställare:

Olof Granlund i Slåtteråsen, hvilken yttrade, att det icke vore vådligt att lemna arbetaren rösträtt. Ty talaren trodde, att om den infördes så blefve det åtminstone lika bra.

Per Larsson i Backen sade, att om allmän rösträtt infördes, så blefve lagstiftningen ändrad. Om allmän rösträtt icke infördes, så blefve det en revolution.

Olof Olsson i Wester Kälen. Trodde, att om allmän rösträtt infördes, så blefve det andra representanter i kammaren. Och talaren trodde att lagarna skulle vinna på allmän rösträtt.

C Granlund i Kälen, sade, att hvarje riksdagsledamot icke är förkastande, och talaren trodde, att det icke fins någon enda som vill sätta alla på kaserkistan.

A Lögdberg i Kälen. Ville, att sträcket åtminstone borde sänkas till 200 kr.

M Larsson i Slåtteråsen. Ville bemöta A. Lögdberg, då han sade, att sträcket borde sänkas till 200 kr. Talaren tyckte att det icke skulle vara ur vägen att lemna en ärlig svensk arbetare utan inkomst rösträtt.

Olof Olsson W. Kälen. Sade att det fans stora förmågor inom kammaren, och om allmänn rösträtt infördes, så var det icke sagt att arbetare för det skulle inväljas i kammaren.

M Larsson i Backen. Sade, att arbetaren tycktes vara undertryckta. Han hade åtminstone intet att klaga öfver.

C Granlund i Kälen. Sade, att om en dräng gifter sig och får barn. Hvem vill då sen ha honom till dräng eller henne till piga, och hvem vill ha barnen?

L Larsson i Backen. Trodde att lyckan icke bestode i allmänn rösträtt, och då landtbrukaren måste ut med pengar till arbetaren. Så ansåg talaren att arbetaren icke hade något att klaga öfver.

Den egentliga diskussionen öfver denna fråga var härmed slut, och enades mötet om att den förda diskussionen skulle få utgöra svaret.

3:dje frågan:

Kan qvinnan anses hafva rätt att blifva likställig med mannen i politiska rättigheter?  (af P. Persson)

Olof Olsson i Wester Kälen. Yttrade, att det skulle vara respektabelt, att qvinnan skulle vara likställig med mannen. Ty talaren sade, att om hon fullgör sin pligt i hemmet, så vore det bra.

Larsson i Backen. Yttrade, att det vore respektabelt, att ställa qvinnan vid mannen i sådana rättighteter. Nog kunde de vara lika kloka som männen. Men qvinnan kunde vara förhindrad i följ[d] at [av] sysslor i hemmet, mannen deremot i följ[d] af sjukdom. 

Den egentliga diskussionen öfver denna fråga var härmed i det vesäntligaste slut, och enades mötet om att diskussionen skulle få utgöra svaret.

4:de frågan:

Är tobak såsom njutningsmedel för helsan skadlig. (af Per Persson)

Olof Olsson i Wester Kälen. Yttrade, att tobak för helsan skadlig just derför, att den innehåller gift.

C Granlund i Kälen. Sade, att han lägger sig på söndagseftermiddag, tager en pipa rök och njuter då han ser rökhvirvlarna uppstiga.

Olof Olsson i Wester Kälen. Sade, att tobaken innehåller ett gift som kallas nikotin, men talaren trodde att röktobak icke var så farlig. Men han trodde att tuggtobak var värre derför att han då spottar, och det är ganska farligt. Men talaren trodde att snus var värst farlig.

C Granlund i Kälen. Säger, att tobak är farlig. Men, tillägger talaren, om en menniska inträder i ett besmittat hus, så skall han kunna rädda sig om han begagnar tobak. Bättre är att då begagna pipan.

Jonas Persson i Backen. Säger att röktobak är värre farlig för helsan, än tuggtobak.

Resolution

Wetenskapen svarar ja, hvarför skola icke vi svara ja? (af P. Larsson i Backen)

Härefter var den egentliga diskussionen för detta möte slut.

§ 5

Frågeställaren Nils Persson i Kälen var på föregående mötet frånvarande. Anders Ersson i Backen i egenskap af frågeuppställare inlemnade några frågor att diskutera följande möte.

Men beslöt mötet att några frågor af följande lydelse först skulle behandlas.

1:a frågan. Är en skogslag nödvändig för Jemtland? (af P Persson)

2:dra frågan. Hvilket anses fördelaktigare för en landtbrukare att afla kalfvar eller köpa kor? (af E Larsson)

3:dje frågan. Böra bönderna på vår ort och efter våra förhållanden antingen hava höst eller vårkor? (af E Larsson)

§ 6

Till ordförande för nästkommande möte valdes Nils Larsson i Kälen samt till vise ordförande Anders Ersson i Backen.

§ 7

Beslöts att nästa möte kommer att hållas söndagen den 10 augusti 1890 kl 4 e m hos landtbrukaren Jon Persson i Kälen.

Dag som ofvan

Hemming Persson                                    Erik Larsson

ordförande                                               tillfällig sekreterare

Justeradt

Simon Nilsson, Vesterkälen och C. Granlund, Kälen

 

Protokoll fördt vid diskussionsföreningen Tysts möte hos Jon Persson i Ö. Kälen söndagen den 10 aug 1890

§ 1

Som både ordinarie och vice ordförande voro frånvarande utsågs hemmansegaren Olof Jonsson i Ö. Kälen, att under detta möte leda förhandlingarne.

§ 2

Förättades upprop och voro följande föreningsmedlemmar frånvarande: Nils Larsson i Ö. Kälen, Eric Larsson i Ö. Kälen, Nils Larsson i Backen, Olof Olofsson i Backen, Anders Persson i Westerkälen, Anders Eriksson i Backen, Anders Larsson i Kilen, Jonas Persson i Böhle, Lars Danielsson i Ö. Kälen, J. Gren i Ö. Kälen, Magnus Larsson i Kilen, Simon Orell i  Ö. Kälen, Jonas Olofsson i Ö. Kälen, Per Olsson i W. Kälen, Anders Johansson i Hissmon, Lars Larsson i Ö. Kälen, Nils Persson i Ö. Kälen, Per Jonsson i W. Kälen, Jonas Petter Nilsson och Jöns Nilsson  begge från Wester Kälen.

§ 3

Upplästes och justerades det öfver föregående möte förda protokollet.

§ 4

Widtog diskussioner öfver de för detta möte bestämda frågorna, af hvilka den 1:sta hade följande lydelse:

Är en skogslag nödvändig för Jemtland?

Frågans uppställare,

Per Persson i Ö. Kälen. Ansåg nog frågan vigtig, men trodde ej att den komma att förorsaka någon lifligare diskussion, hvarföre han yrkade att man genast borde öfvergå till en annan fråga. Men man enades ändock om, att frågan borde diskuteras. Hvarefter

Hemming Persson i Ö. Kälen. yttrade, att skogarne äro med säkerhet det bästa man eger, hvarföre någon åtgärd till deras beskyddande borde vidtagas. För några år sedan hördes visserligen kommunerna derom, men man kom ej då till något önskadt resultat.

Olof Olsson i WesterKälen. Ansåg äfven att man borde vidtaga någon åtgärd till skogens beskydd. Wi veta, sade talaren, att nu för tiden många hemmansegare sälja all sin skog på sina gårdar,  och hvilket värde får väl tillmätas skoglösa gårdar? Nästan intet. Många generationer åtgå innan skogen ånyo vuxit till.

Simon Nilsson i Wester Kälen. I synnerhet ungskogen borde man beskydda, men fullväxta träd borde afverkas. Man borde helst bestämma ett visst tumtal, hvarunder man ej finge afverka till aftalen, men naturligtvis till husbehof efter behag!

Per Larsson i Backen. Sade sig ej vilja tala hvarken för eller emot en skogslag. Men trodde sig dock veta, att i synnerhet i fjälltrakterna funnos många träd, som voro fullväxta, men ändock ej uppginge till det i den föreslagna skogslagen uppgifna tumtalet. Och så [är] förhållandet äfven hos oss såsom på våra mossfloar. På sådana ställen ansåg han, borde man obehindradt få afverka. Äfven på sådana ställen, der skogseld härjat. Der som man vet träden blifva göriga, borde man äfven obehindradt få afverka. Likaså i och för hjelpgallring, som flerstädes bör vidtagas. Ansåg för öfvrigt, att en skogslag kommer att otillbörligt ingripa i den personliga friheten.

Olof Olsson i W. Kälen. Ville be Per Larsson uppgifva det i skogslagen bestämda tumtalet!

Per Larsson i Backen: Hade för många år sedan hört skogsinspektör Tigerhjelm göra ett inlägg i frågan, hvilket han obetingat trodde alldenstund han hört det från en så framstående fackman. Men hade nu glömt bort det uppgifna tumtalet.

Hemming Persson i Ö. Kälen. Ville ej vara med om en skogslag sådan som den i Wester-botten. Men trodde det dock voro önskvärdt, att begränsa afverkningen till ett visst tumtal.

Carl Granlund i Ö. Kälen, sade sig ej ha studerat skogslagen. Men han instämde med Hemming Persson, så vida skogslagen kunder reguleras särskildt efter våra förhållanden, så att den ej komme att blifva lika öfver alla län, hvilket kunde medföra vissa olägenheter.

Olof Olsson i Wester Kälen. Kunde ej förstå, hvlilka olägenheter detta kunde medföra. Föreslog att tumtalet bestämdes, t. ex. till 8 tum.

Lars Larsson i Backen. Trodde att en skogslag kommer att medföra olägenheter för enskilda personer, ty till exempel om en person hade kommit i penningknipa, och han då hade skog att sälja, så gick felet lätt afhjelpa. Men för efterkommande vore en skogslag nog bra.

Per Larsson i Backen. Yttrade, att det vore klart att skogslagen ej kunde förbjuda afverkning till husbehof. Wille ej påstå huruvida olägenheterna uppvägde fördelarne. Trodde ej heller han att den så kallade Westerbottenslagen vore tjenlig för Jemtland. Widhöll för öfrigt sitt föregående påstående, att skogslagen vore otjenlig särskildt i fjälltrakterna, det skogen i allmänhet vore små.

Olof Olsson i Wester Kälen. Bemötte Per Larssons påstående derutinna[n], att han ansåg förhållandet vara tvärtom. I ty att i fjälltrakterna vore skogen mycket rotdiger. Så att om man der toge en gran, som vore 8 tum i topp, den skulle nere vid roten vara mycket diger.

Per Larsson i Backen. Ville ej ingå i något svaromål, han endast upprepade, hvad han hört fackmän säga.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Undrade om Olof Olsson och Per Larsson menade samma slags måttlägning. Om Per Larsson tänkte mått, taget vid tippen, så instämde han med honom.

Olof Olsson i Wester Kälen. Upplyste, att han menade 8 tum vid roten. Trodde att det för öfrigt skulle blifva ganska ”qvistigt” att meta [mäta] en fjällgrans topp 10 á 20 aln från jorden.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Trodde dock det skulle gå för sig, fastän det torde blifva ganska svårt i anseende till att fjällskogen i allmänhet vore så ytterst qvistig.

Simon Nilsson i Wester Kälen. Trodde, att det menades 1 fot eller dylikt från jorden. Hade aldrig hört, att man vid skogstaxation menade mått taget i toppen.

Diskussionen var dermed afslutad och man enades derpå på förslag af Carl Granlund, att den förda diskussionen skulle få utgöra svaret.

2:dra frågan lydde:

Hvilket anses föredelaktigare för en landtbrukare, att afla kalfvar eller att köpa kor? (Af Eric Larsson i Ö. Kälen)

Som frågans uppställare ej var närvarande, så begärdes ordet af,

Carl Granlund i Ö. Kälen. Hvilken uppmanade de 2 närvarande landtbrukarna att först yttra sig i frågan.

Ordförande Olof Jonsson i Ö. Kälen. Ansåg det bättre att uppföda kalfvar, om man egde en god ras, emedan man sjelf då bättre kunde göra sina val. Om man köper sig en ko, får man i allmänhet endast urval. Ty den som skall sälja, säljer i allmänhet den sämsta.

Lars Larsson i Backen. Trodde det ej vara godt att bestämma, hvilket vore bättre. Om korna vore billigare t ex 30 kronor per stycke, så vore det bättre att köpa kor. Men i motsatt fall om korna voro dyra, ansåg han det rådligare att afla kalfvar sjelf.

Per Persson i Ö. Kälen. Ansåg det bättre att sjelf afla sina kalfvar ty om alla skulle komma på den idén att köpa sina kor, hvart skulle det till sist landa? Om helt kort tid måste det ju uppstå alldeles brist på kor.

A Lögdberg. Hade tänkt sig, att alla borde uppföda kalfvar efter behag. Men om korna skulle blifva dyra, borde man afla flera för att sälja dem.

Carl Granlund. Yttrade, att det vore ganska svårt att bestämma, hvilket vore bättre. Utan trodde att det till stor del berodde på tiderna. Likväl framhöll han som sin åsigt, att man vore säkrare om man uppfödde en afkomma efter en god ko och god tjur väl, så hade man all anledning förmode, att det med tiden skulle blifva ett godt djur.

Simon Nilsson i Wester Kälen. Framhöll att det, för att erhålla en god ko fordrades 3 vilkor. Nämligen att kalfven är, för det 1:sta: fallen efter en god ko, 2:dra: fallen efter en god tjur, 3:dje: att den erhåller god skötsel. Framhöll vidare såsom önskvärdt, att de som ligga aflägset från något mejeri och ej kan på något fördelaktigare sätt sälja sin mjölk, borde mera uppföda kalfvar. Hvaremot de som ligga i närheten af mejerierna, borde kanske heldre köpa sina kor.

Anders Andersson i Backen. Ansåg, att det åtgår för lång tid, innan man får någon afkastning af sina djur, om man skall uppföda den sjelf.

Olof Olsson i Wester Kälen. Framhöll, att för jordbrukaren vore det fördelaktigare att uppföda sina kalfvar sjelf. Ty om han skulle köpa sina kor, fordrades direkt penningar. Och vidare vore det så ytterst osäkert hurudan de voro, nämligen som mjölkkor betraktade.

Lars Larsson i Backen. Framhöll ännu en gång, att det i dessa tider vore bättre köpa kor, än att afla dem sjelf.

Per Larsson i Backen. Ansåg, att det i begge fallen fordrades att vara ”förståsigpåare”. Men det i ännu högre grad i fråga om att köpa kor, men gjorde man det, så vore det så nog mera ekonomiskt att köpa kor. Ty man vore ju då absolut säker om att erhålla utmärkta sådana.

S. Bengtsson i Wester Kälen. Förordade att köpa såsom varande billigare. Ty enligt den beräkning, han gjorde, i enlighet med den ranson en kalf borde erhålla, så skulle en qviga komma att kosta cirka 200 kr.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Framhöll ännu en gång,  att det vore mycket svårt bestämma, hvilket vore bättre. Det fordrades i båda fallen att det skulle ske med urskilning. Framhöll vidare att kor, som äro till salu, i allmänhet äro från början sämre födda och således sämre sådana. Förnekade ej att det kunde finnas goda kor äfven till salu, men då fordrades, såsom han förut sagt, urskilning vid köpet.

Lars Larsson i Backen. Trodde ej att man, strax kalfven var född bestämde om den skulle säljas eller ej utan trodde fastmer, att man födde alla kalfvar lika, på samma ställe naturligtvis. Framhöll vidare, att om det inträffade ett missväxt år, så måste man sälja den man fick, äfven om det vore den bästa kon.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Förfäktade sitt förut gjorda påstående. Tillade äfven, att endast de större jordegarene i södra Sverige kunde föda sina kalfvar efter den ranson, som Bengtsson i W. Kälen föreslagit. Trodde att det i Jemtland aldrig bestods kalfvarne ett sådant underhåll.

Olof Olsson i Wester Kälen. Bemötte äfven Carl Granlunds påstående, att man skulle från början bestämma om kalfven skulle som fullväxt säljas eller ej. Framhöll vidare, att den från början dåligt födda ändock kunde som fullväxt blifva ett godt djur.

Per Larsson i Backen. Uppträdde ännu en gång och förfäktade sina förut uttalade åsigter i frågan tilsägande att äfven den från början väl födde kalfven kunde ändock bli ett dåligt djur.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Uppträdde återigen och bemötte det mot hans påstående af Olof Olsson gjorde invändandet.

Hvarefter den långvariga diskussionen ändtligen förklarades afslutad, och på förslag äfven nu af Carl Granlund skulle den förda diskussionen få utgöra svaret.

I den 3:dje frågan som lydde:

Böra bönderna på vår ort och efter våra förhållanden, antingen hafva höst- ell. vårkor?

[dvs. ska man se till att korna kalvar på hösten eller våren?]

Utspann sig en helt kort och mindre liflig diskussion. Hvarföre här göres ett helt kort sammandrag af den förda diskussionen, och ej särskildt specificeras hvarje talares yttrande – hvilket troligen bort göras. Detta dels för att ej få protokollet allt för långt och tröttande, dels äfven derföre att den förda diskussionen var mindre intressant och innehållsrik. Största delen syntes hafva den åsigten, att man borde hafva hälften af hvardera. Dels derföre att man då hade ungefär lika mjölktillgång året om. Dels framhölls äfven att man då ej behöfde på en gång uppfodra hela mängden af det bättre höet, hvilket vore en fördel. Andra åter ansåg det fördelaktigare att hafva vårkor, dels för sådana som ha godt bete. Dels äfven för dem som skola ha sina kor i fjället. Dessutom framhöll en att man borde ha mera höstkor, derföre att sådana stå i högre pris om man skulle vilja sälja dem.

Detta var ungerfärliga innehållet af diskussionen, hvilken äfven skulle såsom vanligt få utgöra svaret.

Hvilket lönar sig bättre att uppföda unghästar eller mjölk-kor? (Af A. Ericsson i Backen)

Men som frågans uppställare var frånvarande, begärdes ordet af,

Carl Granlund i Ö. Kälen. Hvilken trodde sig ej vara i stånd att bedöma, hvilket vore bättre. Ansåg dock att det borde löna sig uppföda hästar, nota bene [märk väl] att det skedde med urskilning. Ty man borde företrädesvis afla stora hästar, alldenstund små hästar äro en för tiden mera trögsålda och stå i ett mycket lägre  pris än stora hästar.

Olof Olsson i Wester Kälen. Trodde, att det berodde på lokala förhållanden. För sådana som bo invid mejerierna, lönade det sig bättre att slå sig på koafvel. Men för sådana, som bo aflägset från mejerierna, lönade det sig nog att afla hästar. I synnerhet om man gjorde det med urskilning så att man erhölle utmärkta djur. Men för mindre jordbrukare lönade det sig i alla händelser icke.

Jonas Persson i Backen. Instämde, tilläggande att det fordrades längre tid innan hästen betalade sig, än hvad fallet var med kor.

Lars Larsson i Backen. Invände mot Carl Granlunds yttrande, att det ej vore storleken, som bestämde salbarheten. Ty, sade han, en stor, skranglig och felaktig häst vore trögsåldare än en liten felfri häst. Trodde vidare att det berodde på konjunkturerna, hvilket vore bättre.

Hemming Persson i Ö. Kälen. Framhöll att för våra förhållanden vore bättre att slå sig på koafvel, men ville ej heller förkasta hästafveln. Ty egde man ett godt sto, borde man årligen hafva det drägtigt i all synnerhet nu då man har så god tillgång på utmärkta beskällare [hingstar]. Hit importeras årligen flera stycken hingstar af skilda raser, till exempel ardenderhästar. Hvilka sägas passa särskildt för våra jämtston.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Ville be L. Larsson i Backen upplysa, hvarföre det vore en nödvändig betingelse att de stora hästarne skulle vara skrangliga och felaktiga. Men de små skulle vara felfria.

Olof Olsson i Wester Kälen. Trodde ej att salbarheten berodde på storleken, utan trodde tvärtom att inom Jemtland de små hästarne voro lika salbara. Ville för öfvrigt be Gud bevara sig för stora hästar. Framhöll vidare, att man ej borde blanda ras, utan hålla sig till jemthästarne. Ty han hade en gång hört en fackman säga, att det ej vore bra.

Carl Granlund i Ö. Kälen. Visste nog att för Jemtland vore de små hästarna lika tjenliga, men han hade dock hört, att de stora hästarne såldes till södra Sverige. Widhöll att de stora hästarne hade företräde.

Lars Larsson i Backen. Vidhöll äfven sitt påstående.

Anders Lögdberg i Ö. Kälen. Upplyste att det ej hörde till frågan. Trodde att det vore bättre afla mjölkkor.

Eric Olsson i Ö. Kälen. ansåg det onödigt fodra (stilla) flera hästar än man behöfde.

Per Larsson i Backen. Framhöll, att det nog vore reskabelt att afla hästar, men som man numera allt mera börja slå sig på koafvel, så komma nog hästarne att i framtiden blifva dyra. Hvarföre det torde vara rådligt afla båda slagen.

Diskussionen skulle utgöra svaret.

§ 5

Till ordförande för följande möte valdes Simon Nilsson i V. Kälen samt till vice ordförande omvaldes Anders Ericsson i Backen.

§ 6

Till frågeuppställare omvaldes Nils Persson i Ö. Kälen samt nyvaldes A. F. Bengtsson i Wester Kälen.

§ 7

Beslöts att nästa möte skulle hållas söndagen den 24 augusti kl 4 em 1890 hos N. Nilsson i W. Kälen. Wid afgörandet af mötesplatsen, förde Carl Granlund samtalet till önskvärdheten att vintertiden hafva en fast lokal. Hvarvid Hemming Persson i Ö. Kälen utbjöd kostnadsfri lokal hos sig för vintern. Carl Granlund, och gode förespråkare, tackade å de öfriges vägnar för det vänliga anbudet. Hvarjemte han erbjöd en berättigad efter vår klena kassa tilltages ersättning, hvarom vidare sedan skulle bestämmas.

Dag som ofvan

Olof Johansson                   Olof Nilsson

ordförande                          sekreterare

Justeras

Ol. Granlund och Per Johansson

Protokoll fördt vid diskussionsföreningen Tysts möte i Westerkälen söndagen den 24 augusti 1890

§ 1

Förrättades upprop och voro följande medlemmar frånvarande: Lars Larsson i Backen, Per Persson i Ö. Kälen, Nils Larsson i Backen, Olof Olofsson i Ö. Kälen, Jonas Persson i Böle, Lars Danielsson i Ö. Kälen, jöns Gren i Ö. Kälen, A. Lögdberg i Ö. Kälen, Per Olsson i Ö. Kälen, Olof Olsson i Wester Kälen, Per Olsson i Westerkälen, A. Johansson i Hissmon, Hemming Persson i  Ö. Kälen, Lars Larsson i Ö. Kälen.

§ 2

Anmälde sig och intogs i föreningen Eric Stål i Westerkälen.

§ 3

Upplästes och justerades det öfver föregående möte förda protokollet.

§ 4

Härefter vidtog diskussionen öfver de för detta möte bestämde frågorna, af hvilken den 1:sta hade följande lydelse:

Är kredit för de dagliga behofven skadlig?

Frågans uppställare,

Anders Ericsson i Backen: Sade sig ej kunna nöjaktigt inleda frågan. Men enligt hans åsigt vore kredit för de dagliga behofven skadlig, men för den fattige vore den mången gång bra. Ty utan kredit måste alltid vara kontant.

Simon Orell i Ö. Kälen: Trodde, att om ingen kredit funnes, skulle den fattige svälta ihjel. Ty en arbetare till exempel får ej sin aflöning, innan han tjent den. Derföre är kredit för honom nödvändig.

Carl Granlund i Ö. Kälen: Ansåg äfven i likhet med Anders Ericsson, att kredit är skadlig för de dagliga behofven. Ty använder man den kan man så lätt använda den för mycket, hvilket naturligtvis är skadligt. Ville dock ej förneka, att för den mindre bemedlade vore den mången gång bra. Men vill dock föreslå, att frågan besvarades med ja.

Per Larsson i Backen: Sade sig i allo instämma med den i almanackan införda uppsatsen öfver samma fråga. Ansåg frågan der mycket bra utredd. Han ansåg sig dock ej behöfva närmare redogöra för dess innehåll. Ty han trodde alla kände till uppsatsen i fråga lika bra som han.

Olof Granlund i Slåtteråsen: Trodde, att alla borde man vara öfverens derom, att kredit för de dagliga behofven vore skadlig. Ty man kunde såsom förut äfven sagts, så lätt använda den till öfverdrift. Dessutom blifva varorna i allmänhet dyrare då, ty man får ju då betala ränta.

Per Jonsson i Wester Kälen: Framhöll, att för en arbetare vore krediten nödvändig. Ty han får ej ut sin dagspenning förrän han tjent den. Af den orsaken, ansåg han, borde arbetaren få på kredit det han skulle lefva af.

Hvarpå diskussionen öfver frågan förklarades afslutad, och skulle frågan besvaras med ja

2:dra frågan lydde:

Är vinsten af rusdryckshandteringen alldeles oumbärlig för kommunen?

Frågans uppställare,

Anders Ericsson i Backen: Anhöll att någon, som förstod sig bättre på frågan, ville börja diskussionen.
Carl Granlund i Ö. Kälen: Fann frågan högst beaktansvärd. Men sade att han ej hade satt sig in i den saken huruvida kommunen hade någon inkomst af rusdryckshandteringen eller ej. Härom han först ville få upplysning, innan han kunde yttra sig i frågan.

Anders Persson i Westerkälen: Trodde, att vår kommun ej hade någon inkomst af rusdryckshanteringen, synnerligast som här ej bedrifves någon sådan.

Per Larsson i Backen: Trodde sig med bestämdhet veta, att åtminstone sådana kommuner, der rusdryckshandteringen bedrifves, hade inkomst deraf. Men trodde äfven att vår kommun hade någon liten inkomst deraf. Ehuru här visserligen ej bedrifves någon sådan.

Olof Jonsson i Ö. Kälen: Framhöll äfven, att vår kommun hade någon inkomst af rusdrycks-handteringen. Men trodde den vara så liten, att kommunen kunde godt undvara den.

Carl Granlund i Ö. Kälen: Yttrade, att i enlighet med de uppgifter han nu fått, fann han inkomsten af rusdryckshandteringen vara temligen liten. Och emedan den till stor del inflyter ur arbetarnes fickor, ansåg han, att kommunen borde kunna undvara den.

Föreslog att frågan borde besvaras med nej, hvilket äfven blef mötets beslut.

Därefter öfvergick man till 4:de frågan, som lydde:

Hvilken lära är den mest orimliga?

Hvarom uppstod den temligen liflig diskussion af ungefär följande hufvudinnehåll:

Det så kallade nådevalet i den katolska läran, som säger att somliga äro födda till att bli osaliga, huru de än lefva här i verlden, framhölls af en talare såsom den mest orimliga läran. Några talare framhöll, att den lära som säger att alla andra läror äro irrläriga, var den orimligaste.

Flera talare framhöll kristendoms rätt uppfattad, såsom den renaste och högsta läran.

Hvaremot dock en talare invände, stödjande sig på en föregående talare yttrande, att kristendommen dock måste vara irrlärig alldenstund han fördömer andra läror.

Så framhålls äfven, att den lära måste betraktas som orimlig som ej stödjer sig på bibeln. Hvaremot dock invändes att alla läror stödja sig på bibeln, ehuru man tolkat den på olika sätt. Widare framhöll en talare, att mormonerna hade den orimligaste läran.

En talare framhöll den lära såsom orimlig som påstod det ej finnes en Gud. Ehuru, såsom han uttryckte sig, vi på all skapadt måste tydligt se, [att] det finnes en skapare öfver oss.

Widare syntes flera talare vara af den åsigten, att den lära, som ej öfverensstämmer med vår egen, af många anses ehuru ej med rätt, vara en orimlig lära. Men hvilken vore orimligast ville de ej, emedan de ej kände alla läror som finnas, med bestämdhet påstå.

Ofvanstående är, som förut sagts, endast ungefärliga innehållet af den särdeles lifliga diskussionen, hvilken äfven skulle få utgöra svar på frågan.

5:te frågan hade följande lydelse:

Hvilket är bättre att vara lång eller kort till växten?

F. Bengtsson i Westerkälen: Frågans uppställare, ansåg det bättre att vara lång, och anförde som skäl derför, att man såg bättre ut och blef mera iakttagen, om man är lång. Vidare vore det äfven bättre, när man skull arbeta.

Carl Granlund i Ö. Kälen: Ansåg frågan svår att besvara. Instämde deri att man blir mera sedd då man är lång, hvilket nog är bra om man är vacker. Men skulle man olyckligtvis vara ful, vore det deremot en stor olycka om man vore lång. Wille dessutom uppmärk- samma på ett ordspråk, som säger; ”Ingen är så lång, att han ej behöfver sträcka på sig och ej heller ingen så kort att han ej behöfver bocka sig”.

Olof Granlund i Slåtteråsen: Sade sig vara af den åsigten, att det voro bättre att vara lång till växten, detta så mycket hellre, som han sjelf var temligen lång. De föregående talarne hade i hufvudsak sagt, hvad han ämnade säga. Hvarför han blott ville tillägga det oryggliga faktat, att den som är kort når aldrig så långt som den som är lång.

Magnus Larsson i Backen: Var af den åsigten, att det var bäst att vara medelmåttigt lång. Och anförde som skäl, att den som är lång stundom måste gå krokig om han händelsevis skulle komma in i ett lågt rum. Det vore dessutom obehagligt, derföre att det vid taket vore för varmt.

Per Larsson i Backen: Ville för att ej vara qvick och ej stöta sig med någondera partiet, icke tala om hvarje fall särskildt. Utan blott tala litet om saker i allmänhet. Han ansåg derföre föredelaktigt för en talare att vara lång. Så äfven för en auktionist, som i så fall ej behöfver klättra upp på något bord eller dylikt, för att kunna höras eller synas. Han ville som exempel på, att det vore för en talare bra att vara lång, anföra följande: Det var vid en större folksamling, en liten man vältalig som han var, kände sig föranlåten att gifva sin flygtiga tunga fritt lopp. Hvarföre han för att tydligare både höras och synas klättrade upp på ett i närheten stående tomt sockerfat. Som han så som bäst kommit i farten hördes från den plats, det den vältalige lille mannen stod, ett starkt brakande och till församlingens synnerliga stora förvåning försvann han plötsligen ur deras åsyn. Ty botten i sockerfatet hade nämligen brustit under hans tyngd. Huruvida han sedan kom sig för att fortsätta sitt tal, hade han sig ej bekänt.

Anders Persson i Westerkälen: Framhöll, att det i allmänhet är bättre att vara lång, till exempel om man skall gå, då den långes fortskaffningsmedel kommer väl till pass. Deremot faller det sig olägligt att vara lång, om man någon gång skulle dansa, der det vore lågt i taket.

Anders Andersson i Backen: Ansåg det bäst att vara medelmåttigt lång, anförande följande ordspråk: ”Den som är ”stutt” [kort] och diger, är full med åfver (?), den som är lång och smal, står aldrig med lag”

F. Bengtsson i Westerkälen: Vidhöll sitt föregående yttrande.

Nils Persson i Ö. Kälen: Framhöll att det vore bäst att vara medelmåttigt lång, ty om den som är lång skall bocka sig, kostar det på ryggen mera.

Magnus Larsson i Backen, Anders Persson i Westerkälen, A. F. Bengtsson i Westerkälen Carl Granlund i Ö. Kälen, Per Larsson i Backen, Olof Granlund i Slåtteråsen: Uppträde en gång till hvardera, och upprepade och försvarade sina förut gjorda uttalanden.

Olof Jonsson i Ö. Kälen: Framhöll det som bättre att vara kort, anförande som skäl att det åtgår mindre till kläder för en som är kort. Vidare stödjande sitt yttrande på ett ordspråk som säger, att: ”En som är kort vänder sig 2 gånger, medan en som är lång vänder sig en gång”.

Olof Granlund i Slåtteråsen: Bemötte detta Olof Jonssons yttrade. Framhållande att man

får hålla sig kläder sjelf, antingen man är lång eller kort. Och han åtog sig sjelf, ehuru lång, att vända lika fort som en kort.

Härmed förklarades diskussionen afslutad, och skulle denne äfven i denna fråga få utgöra svaret.

§ 5

Inlemnade de för mötet utsedda frågeuppställarne, Nils Persson i Ö. Kälen och A. P. Bengtsson i Westerkälen, sina frågor. Och beslöts, att man vid nästa möte först skulle diskutera Nils Persson frågor, och sedan de återstående af Bengtssons frågor.

§ 6

Till ordförande för nästa möte utsågs enhälligt Per Larsson i Backen, och till vise ordförande F. Bengtsson i Westerkälen.

§ 7

Till frågeuppställare utsågs Per Jonsson i Westerkälen och Magnus Larsson i Backen med 16 röster. Närmast i rösttal och förstnämnde Per Jonsson och Magnus Larsson i Kilen, hvilka erhöllo 5 röster.

§ 8

Beslöts, att nästa möte skulle hållas inom 14 dagar räknadt från denna dag. Således söndagen den 7 september hos hemmansegaren Nils Jonsson i Westerkälen vid den vanliga tiden kl 4 på dagen.

Dag som ofvan

Simon Nilsson                                                    Olof Nilsson

ordförande                                                         sekreterare

Justeras af:

Per Persson Kälen och Lars Larsson Kälen

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.