Avskrift, sid 21-40

Avskrift av protokollsbok 1

Diskussionsföreningen Tyst, Rödön

Protokoll vid diskussionsföreningens Tyst möte i Backen söndagen den 18 maj 1890.

§ 1

Anmälde sig och intogos följande medlemmar i föreningen Olof Olsson i Vester Kälen, Per Olsson och Jonas Olsson begge från Öster Kälen.

§ 2

Justerades det vid föregående möte förda protokoll.

§ 3

Härefter öfvergick man till de för detta möte bestämda frågorna. 1:sta frågan hade följande lydelse: Hvad är lycka och huru uppnås den?

I denna fråga syntes man vara ense derom att man för att vara lycklig borde ega förnöjsamhet. Ty utan förnöjsamhet kunde man aldrig blifva lycklig, hvilka timliga fördelar och rättigheter man i öfvrigt än kunde ega och erhålla. En talare uppstälde dessutom fyra vilkor, hvilka skulle vara vilkorliga för ernående af lycka, och detta voro, att man för det första stode i rätt förhållande till sin kropp, t ex att man vore frisk för det andra att man stode i rätt förhållande till andra, så att man  t ex ej ständigt lefde i osämja med sina medmeniskor, hvilket voro olyckligt nog, och det tredje att man stode i ett godt förhållande till naturen, d v s att man ej skulle blifva utsatt för någon olyckshändelse i naturen, såsom vulkaner, orkaner, åska etc, samt för det fjerde att man hade en rätt uppfattning af Gud.

Som resolution på frågan antogs följande vers: Ej sällheten beror af öde och af lycka, att vara nöjd, det är att vara säll.

2:a frågan: Hvari ligger största orsaken till fattigdom?

I denna fråga var man af något delade åsigter. En del trodde, att rösträttens uträkning och med ty åtföljande lindring i skatterna vore en generalkur till fattigdomens afhjelpande. Man borde invälja sådana män i riksdagen hvilka hade smakat fattigdomens kaka, såsom en talare yttrade. Dessa skulle då blifva villigare än nu, att gå in på sådana förslag, som vore till arbetarens väl och mindre än hvad nu är fallet, gifva sitt bifall till onödiga utgifter. Häremot invände man, att något utsträckt rösträtt väl kunde vara rättvis men ingen orsak till fattigdom. De få ören eller kronor, som för hvar arbetare åtginge till skatterna, kunde ej heller det vara någon väsentlig orsak till fattigdom, Största orsaken till fattigdom vore dryckenskap, spel, högfärd, slösaktighet, lättja, felslagna spikulationer, liknöjdhet etc. Något bestämd sätt att afhjelpa fattigdomen uttalades ej, men syntes man dock vara af den åsigten, att jordens delande i mindre lotter kunde vara fördelaktigt, blott man kunde få den för ett skapligt pris. Dock så länge man hade helsan, vore ingen fattigdom för handen, blott man kunde något hantvärk af hvad slag som helst och hade håg att arbeta. Blefve man gift, och genom sitt eget förvållande ådroge sig för många barn, då kunde fattigdom påkomma.

Diskussionen skulle utgöra svar på frågan.

3:dje frågan: Hvarföre dansar man och hvad nytta medför dansen?

I denna fråga syntes den åsigten vara öfvervägande, att man dansar, för det dansen är ett nöje. En talare framhöll, att man kunde på samma gång man roade sig, äfven genom dansen komma i tillfälle att få omfamna en flicka och språka med henne, ja kanske någon gång i smyg äfven få sig en kyss. Måttligt begagnad kunde dansen äfven vara en uppfriskande gymnastik, och detta i synnerhet för stillasittande personer, men äfven för andra kunde dansen vara till nytta, ty det skadade aldrig, att få svänga på sina ben. Häremot invände man, att det gafs annan gymnastik, som vore bättre än dansen, ty då man dansade plägade det ofta blifva mycket dam[m] och detta vore vådligt för helsan. Från ekonomisk synpunkt kunde dansen äfven vara vådlig, ty då man skall på bal så skall man taga på sig de bästa skorna, och dessa nötas då fortare ut, än fallet skulle vara, om man icke dansade.

I denna fråga antogs en så lydande resolution: Mötet anser att dansen är ett nöje, och måttligt begagnad äfven en uppfriskade gymnastik.

4:de frågan: På hvilken basis bör ett verkligt äktenskap byggas?

Af diskussionen i denna fråga framgick, att man var af något skilda åsigter. En del ansågo, att äktenskapet skulle byggas endast på kärlek ty är icke kärleken den basis, på hvilken äktenskapet hvilar, så är det ej ett verkligt äktenskap. Vid äktenskaps ingående är det ofta egodelarne som spelar största rollen, andra giftermål åter ingås genom tidningsan[n]onser och giftermålsbyråer. Sådana giftermål ansågo de för icke verkliga. Man borde lära känna dens själ i grund och botten, som man tänkte äkta, innan äktenskapet ingås och om då en upprigtig kärlek förefinnes kontrahenterna emellan, då först kan ett äktenskap blifva verkligt, ty som ordspråket säger: Kärleken är stark som döden, men en småsak kan döda den.

Men deremot invändes att alla äktenskap är verkliga, såvida man gått lagenligt tillväga vid äktenskapets ingående. Men om äktenskapet vore lyckligt vore en helt annan sak. Det påståendet att äktenskapet skulle uteslutande byggas på kärleken, gendrefs af flere talare. De ansågo troheten vara en lika bestämmande faktor, för att äktenskapet skulle blifva lyckligt. Just derom var det, som den egentliga diskussionen derefter rörde sig.

Men till något bestämt resultat kom man dock ej å någondera sidan. Utan vid diskussionens afslutande enades man om, att den förda diskussionen skulle få utgöra svar på frågan.

 § 4

Inlemnade de utsedde frågeuppställarne följande frågor till diskussion för nästa möte:

  1. Äro bostäderna på landsbygden i allmänhet såsom de borde vara?
  2. Borde bönderna mera än hvad är fallet upplåta jord till dagsverkstorp?
  3. Kunna nyodlingar å myrjord i större skala under nuvarande förhållande med för del företagas?
  4. Hvad är osedlig litteratur?
  5. Hvad är samvete?
  6. Hvilka egenskaper bör en prest besitta? (Per Larsson)
  7. Är religionsfrihet skadlig, och om så är på hvilket sätt?
  8. Hvad är orsaken att socialisterna vinner sina anhängare hufvudsakligen bland arbetarne?
  9. Kan skogssköfling försvaras från klimatisk synpunkt? (Per Persson i Böle).

Och beslöt man först skulle diskutera de frågor, som återstodo från detta möte, och sedan de inlemnade frågorna i ofvanstående ordning.

§ 5

Till ordförande för nästa möte utsågs Anders Persson i Vesterkälen och till vice ordförande Simon Orelle.

§ 6

Till frågeuppställare för nästa möte utsågos O. Olsson och J. Persson.

§ 7.

Nästa möte hålles hos Hemming Persson i Kälen söndagen den 1 juni kl. 4 e m

Dag som ofvan

Per Persson                         Simon Nilsson

ordförande                          sekreterare

Justeradt

Per Larsson i Backen och Ol. Granlund, Slåtteråsen

 

Protokoll hållit vid diskussionsföreningens Tysts möte i Kälen söndagen den 1 juni 1890

§ 1

Förrättades upprop och voro föreningens samtliga medlemmar närvarande med undantag af Magnus Larsson i Backen med känd giltig orsak, Anders Larsson i Kilen, Jonas Persson i Böle, Lars Danielsson i Kälen, Olof Olsson i Backen, J Gren i Backen, A. Lögdberg i Kälen.

§ 2

Anmälde sig och intogos följande medlemmar i föreningen: Hemming Persson och Nils Persson begge från Öster Kälen.

§ 3

Justerades det vid föregående möte förda protokoll.

§ 4

Härefter vidtog diskussionen öfver de för detta möte bestämda frågorna, af hvilka 1:sta frågan hade följande lydelse:

Kan vår folkskoleundervisning enligt nuvarande ritual sägas omfatta de kunskaper, som det upväxande slägtet för framtiden bäst behöfver?

I denna fråga syntes man alla eniga derom, att folkskoleunder- visningen ej ginge i en praktisk riktning ty det lades allt för stor vigt på kristendomen, af hvilken man i det praktiska lifvet ej hade den ringaste nytta. Och den moral, som man genom bibeln erhölle och detta i synnerhet, hvad gamla testamentet anginge, blefve ganska tvetydig. De ämnen i hvilka man mera borde undervisa det uppväxande slägtet, vore komunal och statskunskap, naturlära, historia och geografi. Historien borde istället för att man nu få lära sig aflidna konungars namn och en mängd årtal och dylikt, hellre omfatta menniskans kultur och sedernas utväkling. I geografin borde man hellre få lära känna sin närmaste omgifning, innan man gjorde sig bekant med fjärran belägna orter.

En talare påpekade, att modersmålet och matematiken vore lika vigtiga, som de förut uppräknade läroämnena. Modersmålet medgaf man vore väl af ganska stor vigt, hvad matematiken åter anginge så vore det allt nog, om man kunde de fyra räknesätten i hela tal.

Frågan skulle besvaras med nej.

2:dra frågan: Kan Sveriges lagar enligt nuvarande förordning sägas blifva stiftade af folket?

I denna fråga syntes man vara af något delade åsigter.

En del trodde, att lagarne ej vore stiftade af folket. Ty så länge det ej funnes allmän rösträtt, så vore det blott ett fåtal, som egde rätt att välja riksdagsmännen och då det var dessa som stiftade lagarne, så vore det klart, att de ej vore stiftade af folket. Man ville här tillämpa det ordspråket, att; penningarne regerade verlden. Penningarne skulle således vara de, som stiftade lagarne och icke folket.

Dessa påståenden gendrefs af flere talare, hvilka ansågo, att de voro stiftade af folket och ej af penningerne, ty de som stifta lagarne, måste såsom valde af folket, vara folkets ombud och icke penningarnes.

Till något bestämdt resultat kom man dock ej å någondera sidan utan skulle diskussionen få utgöra svar på frågan.

3:dje frågan var en anonymt inlemnad fråga af följande lydelse:

Bör det ej ligga i föreningens intresse, att den prisbelönar dens uppsats öfver ett visst angifvet ämne, som anses prisvärdig, och om så vore, huru bör detta organiseras?

I denna fråga blef diskussionen helt kort. Alla syntes man anse denna fråga högst behjertansvärd. Tiden ansåg man mindre tjenlig. Ty på de långa vinterqvällarne hade man bättre tid, att skrifva uppsatser än nu, då man hade den brådaste tiden. Något bestämdt sätt organisera en sådan uttalades ej, utan uppsköts frågan, tills föreningen beslöt dess återupptagande.

4:de frågan var en annan inlemnad anonym fråga af följande lydelse:

Hvad böra arbetarne göra, för att få debet och kredit att gå ihop, bättre än hittills?

I denna fråga blef ej någon nämnvärd diskussion, ty man ansåg att den vid föregående mötet förda diskussionen öfver frågan: Hvad är största orsaken till fattigdom, äfven skulle blifva temligen lik öfver denna fråga. Enda sättet att få debet och kredit att gå ihop, vore att ställa utgifterna efter inkomsten, ty kunde man ej det så vore fattigdom för handen.

 Diskussionen fick utgöra svaret.

5:te frågan: Äro bostäderna på landsbygden i allmänhet såsom de borde vara?

Härmed menades menskliga boningar.

Och ansåg man sådan ej i allmänhet, såsom de borde vara. I vissa afseende kunde städernas byg[g]nader vara bättre, ty de äro i allmänhet bättre ombonade än landsbygdens. Att ordentligt och väl inreda sina boningshus blefve på längden det billigaste, ty man inbesparade derigenom mycken ved. Städernas bostäder hade framför landsbygdens ett stort företräde derigenom, att de voro indelade i flera smärre rum, så att man ej behöfde ligga i köket, hvilket vore högst ohelsosamt.

För bostäderna på landsbygden upp stälde man följande vilkor:

För det första borde de byggas på ett tor[r]t ställe, så att man ej finge grundvatten under sina boningshus.

För det andra borde de vara väl ombonade och ventilerade efter behof.

För det tredje skulle de vara höga i taket och väl upplysta genom stora fönster.

För det fjerde skulle de ej vara onödigtivs stora, men likväl inredda i flera smerre rum, så att man ej behöfde ligga i köket.

För det femnte hafva ändamålsenliga eldstäder.

Frågan besvarades med nej.

6:te frågan: Böra bönderna mera än hvad är fallet upplåta sin jord till dagsverkstorp?

I denna fråga syntes den åsigt göra sig gällande, att man borde mera än hittills upplåta sin jord till dagsverkstorp, ty man finge då på samma gång jorden upparbetad, som man finge arbetskrafter gratis. En talare ansåg, att man borde till dagsverkstorpare öfverlåta en med ett visst antal refvar uppodlad jordbit, hvilken han sedan finge behålla till sin ålderdom mot ett vis[s]t antal dagsverken, och sedan han blifvit oduglig till arbete, finge ett födoråd hvars storlek bestämdes efter det antal refvar, han under sin tid som torpare uppodlat. De skulle derigenom blifva eggade att arbeta på sina torp. En annan talare föreslog åter att man till en arbetare mot ett visst antal dagsverken borde upplåta en jordbit, som hans efterkommande sedan finge behålla som sin egendom, ty de skulle då mera än hittills arbeta på sin jord, ty som nu är fallet så återgår jorden efter en viss tid till gården, hvarifrån torpet är afsöndradt och då kunde man en vänta, att de blefve något nämnvärt upparbetande.

Frågan besvarades med ja.

§ 5

Härefter inlemnade de utsedde frågouppställarne följande förslag till diskussionsämnen för nästa möte:

1:sta Hafva arbetsgifvarne moralisk rätt, att fordra absolut nykterhet af sina arbetare?

2:dra Hvarför behöfver man en hustru? (Jonas Persson i Backen)

3:dje Kan förtärandet af rusdrycker såsom närings- och njutningsmedel från någon synpunkt försvaras?

4:de Hvarföre frukta alla menniskor för döden?

5:te Är romanläsning nyttig? (Ol. Olsson Kälen)

Och beslöts att man först skulle diskustera de från detta möte återstående frågorna, och sedan den inlemnade frågorna i ofvanstående  ordning.

§ 6

Till ordförande för nästa möte utsågs Hemming Persson i Kälen och vise ordförande Nils Larsson i Kälen.

§ 7

Till sekreterare för härpå följande trenne möten utsågs enhälligt Carl Granlund i Kälen

§ 8

Nästa möte hålles hos O. Jonsson i Österkälen söndagen den 15 juni kl. 4 e m.

Dag som ofvan

Anders Persson Westerkälen                    O. Nilsson

ordförande                                               sekreterare

Justeradt

J. Bengtsson Kälen och Olsson Kälen

Protokoll hållet vid diskussionsföreningen Tysts möte i Kälen söndagen den 15 juni 1890.

§ 1

Förrättandes upprop, och voro föreningsmedlemmar närvarande med undantag af Nils Larsson i Kälen, Nils Larsson i Backen Anders Andersson i Backen, Olof Olsson i Backen, Magnus Larsson i Backen, Anders Ericsson i Backen, Anders Larsson i Kilen, Jonas Persson i Böle, J. Gren, Magnus Larsson i Kilen, Jonas Olofsson i Kälen, Olof Olsson i Westerkälen, A. Johansson i  Hissmon, Hemming Persson i Kälen, Lars Larsson i Kälen, Lars Danielsson i Kälen.

§ 2

Anmälde sig och intogs i föreningen: hemmansegaren Olof Jonsson i Österkälen.

§ 3

Justerades det vid föregående möte förda protokoll.

§ 4

Härefter öfvergick man till diskussion öfver de för detta möte bestämda frågorna, af hvilka den 1:sta frågan hade följande lydelse:

Kunna nyodlingar å myrjord i större skala under nuvarande förhållanden med fördel företagas?

Frågan inleddes af dess uppställare,

Per Larsson i Backen hvilken yttrade: Mycket myror [myrar] ligger o[-]odlade och i följd deraf till inga eller ingen nytta. Det torde vara oss allom bekant att det finnes två slags myrjord, svartmyra (eller så kallade starrmyrar) och mossmyra de förra af god beskaffenhet och sålunda lämplig till odling. Den sednare af dålig beskaffenhet och derföre mindre tjenlig. Förr fattades gödsel för anläggandet af odlingar i större skala. Nu ha vi konstgjorda gödningsämnen att tillgå hvadan myrodlingar, i synnerhet å svartmyra der sådan finnes nu kunna och böra bedrifvas. Ty produkterna stiga och derför bör myrodling löna sig.

Bengtsson i Westerkälen, delade samma åsigt. Ansåg att om man vill grusföra sina myrodlingar vara de ganska bra och löna sig godt. Ansåg att närliggande mossar borde kringdikas. Och skog, i synnerhet björkskog växer och förskönar dess utseende, så göres på många ställen i södra Sverige.

Simon Nilsson i Westerkälen, ansåg att i Norrland, der boskaps-skötseln ansågs som hufvudnäring, myrodling skulle löna sig för frambringande af hö och halm. Ibland kunde äfven skördas säd. Samt tillade att skogen skadas mindre genom odling på myrjord.

Anders Persson i Westerkälen, instämde med föregående talare, att för odling af foder äro myrodlingen ganska bra. För odling af säd ansåg han hårdjord säkrare, men dertill erforderliga gödnings- ämnen äro också dyrare än för myrjord.

Olof Jonsson i Kälen, delade de föregående talarnes åsikter, att myrodling lönar sig. Framhöll att myrjord är mera lättarbetadt och kan ej bättre användas än som odling.

Nils Persson i Kälen, instämde att myrodling är bra. Ty man kan i de flesta fall äfven derå skörda säd. Ansåg dock hårdjord säkrare för sädesodling.

Olof Nilsson i Westerkälen, ansåg hårdjord säkrast och tillförlitligast för odling af både hö och säd. Mossjord fordrar för mycken dikning den ruttnar för sent, och att odla den blir för dyrt. Det bär sig knap[p]t. Visst kan man derå skörda större qvantitet än å hårdjord, men det är af betydligt sämre qvalitet. Ansåg att man kunde använda sin mossa-jord på annat sätt. I synnerhet der ingenting annat finns än mossjord. Mossa användes till torfströ, är dertill utmärkt. Äfven tillverkas stenkol af mossa. Talaren sade sig i en tidning läst att en maskin uppfunnits för tillverkning af stenkol af mossa. Skulle detta vara sant, yttrade talaren, och man vet af hvilken vigt stenkolen äro för våra maskiner, skulle våra mossor i en framtid blifva värderika äfven orörda.

Olof Granlund instämde med föregående talare. Om man nemligen får sätta tro till ett ord-språk som säger att ”Stenkolen regerar verlden”.

Mötet beslöt att frågan besvarades med ja.

Derpå öfvergick man till andra frågan som lydde:

Hvad är osedlig litteratur?

Äfven denna fråga inleddes af dess uppställare,

Per Larsson i Backen, som tog ordet sedlig i 2 bemärkelser, nemligen inskränkt och allmän

Med inskränkt menas sedlighet för individer. Med allmän menas sedlighet könen emellan.

Sedlighet för individer är återhållsamhet. Anförde med ledning af läkaren Huseland de goda följder återhållsamheten medför, samt de skadliga följderna af att i förtid börja förspilla de krafter som voro bestämda till nya världens daning. Sedlighet könen emellan var, menade talaren, att ej lefva i lättsinne och så kalladt fri kärlek. Ansåg som osedlig litteratur, lättsinniga romaner samt en del fysiska skrifter som ej stödja sig på vetenskap.

Olof Jonsson i Kälen, instämde med föregående talare. Trodde att romaner såsom endast varande fantasi ej verklighet vore osedlig litteratur

Per Larsson i Backen, trodde att en del romaner kunna vara sedliga utan att vara verkliga. Framhöll att kroppen måste stå under andens herravälde, och att man ej skall lyda sin kropp eller låta sig drifvas af ondskefulla passioner.

C Granlund i Kälen. Kunde icke finna skäligt, att kalla en del litteratur osedlig derföre att den afhandlar osedliga handlingar. Ty sade talaren, om [n]i tvingen [tvingar] mig att kalla någon litteratur osedlig, måste jag äfven kalla gamla testamentets skrifter, en del åtminstone för osedlig litteratur. På grund af att jag icke vill angripa guds ord finner jag icke skäligt benämna någon annan litteratur heller för osedlig litteratur.

Derefter vidtog en mycket liflig diskussion, för lång att närmare referera, hvarför jag inskränker mig att i korthet sammanfatta det vigtigaste af de olika åsikterna.

En del talare instämde med Olof Jonsson att romaner var osedlig litteratur.

En del  åter ansåg fysiska skrifter för osedliga och högst farliga att läsa för det uppväxande slägtet.

Efter diskussionens afslutande i frågan, enades man om att den förda diskussionen skulle utgöra svaret.

Tredje frågan: Hvad är samvete?

Blef också en ganska liflig diskussion dervid flera talare uppträdde och förfäktade olika åsikter

Anders Persson i Westerkälen tyckte att man i Luthers katekes kunde finna rätta svaret, samt trodde att samvetet vore medfödd.

Olof Granlund kunde icke gilla den förklaring som finns i katekesen öfver frågan. Tydde det så att detta medvetande anklagar det onda och gillar det goda hos oss först sedan det är gjort. Trodde att man endast genom upplysning och civilisation kunde inhemta det rättsbegrepp, som sätter oss i stånd att skilja mellan rätt och orätt. Framhåller att vildar kunna till och med äta opp hvarandra utan att känna den minsta samvetsförebråelse. Deräfven orsaken är att de sakna civilisation. Flera talare instämde.

Simon Nilsson i Westerkälen delade föregående talares åsikt trodde samvetet vara det rättsbegrepp som hvar och en har.

Olof Jonsson i Kälen yttrade att katekesen svarar bäst på denna fråga, att samvetet straffar det onda och belönar det goda i våra gerningar. Dertill ha vi verldsliga lagar som straffar det orätta. Trodde samvetet vara medfödd.

Per Larsson i Backen bestred detta Olof Jonssons yttrande, att samvetet vore medfödt. Trodde i likhet med en föregående talare att samvetet eller rättsbegreppet tillväxer inom oss i samma mån som upplysningen och civilisationen stiger. Framhöll att forntidens folk hade helt andra åsikter om rätt och orätt än vi. Derföre att de stodo på en lägre civilisationsstångspunkt. De ansågo t. ex. nödvändigt för att komma in i ”Odens salar” att dö i strid, eller taga sig sjelf af daga genom att kasta sig utför branta berg, så kallade ättestupan. De ansågo det som en skam, att dö af sjukdom eller ålderdom. Att dö den så kallade sotdöden.

Anders Persson i Westerkälen vidhöll sitt påstående att samvetet vore medfödt.

Carl Granlund i Kälen kunde icke ingå på detta förslag. Ty om så vore, sade talaren skulle också barnet från första stund det skådar dagens ljus, kunna skilja på rätt och orätt, godt och ondt. Men vi se ju af daglig erfarenhet att det har från början intet rättsbegrepp. Det kan lika ogenerat gripa efter elden som det gripen efter sin moders bröts. I följd deraf bestrider jag den åsikten att samvetet är medfödt.

I denna fråga antogs en så lydande resolution: Samvetet är en mensklig känsla som bjuder hvar och en att handla efter sina rättsbegrepp, men förbjuder motsatsen.

Derpå öfvergick man till diskussion öfver sista frågan som lydde:

Kan skogssköfling försvaras från klimatisk synpunkt?

Som frågans uppställare ej var närvarande och inledde den, begärdes ordet af

Olof Granlund, som ansåg, att från klimatisk synpunkt var skogs-sköfling oförsvarlig. Ty den alstrar köld, [och] förorsakar torka, luften blir orenare, och af klimatet beror bondens existens. Hvarföre det är af vigt att skogarne vore qvar.

Olof Jonsson i Kälen, trodde att blott folket blefve van vid klimatet skulle de fostras lika bra. Dock sade han sig på intet villkor gynna skogssköfling

Olof Nilsson i Westerkälen, ansåg skogen högst nödvändig för erhållandet af ett sundt klimat. Skogen renar luften. Som man vet utandas menniskorna en hel hop kolsyra. Skogen drar till sig kolsyran. I annat fall skulle luften bli för mycket kolsyrehaltig och menniskorna till sist dö af denna luft. Skogen bryter stormarna och binder marken. I annat fall skulle jorden sköljas ner från höjderna. Man skulle derigenom att skogen borttages [] erfara att växtligheten tar slut, man skulle flytta fjällgränsen inåt landet. Om t ex Hjerpens celluloidfabrik fortsätter med sin avverkning på de stora sträckor skog den inköpt, och till sist alldeles rensar bort hvartenda träd. Skall man få se att de flyttar fjellgränsen ett godt stycke inåt landet.

Bengtsson i Westerkälen framhöll att skog var förträfflig att binda marken. På sina ställen i Westergötland finnes flygsand, hvarföre man der måste försöka att plantera skog för att binda den. Trodde dock icke att skog inverkar så mycket på klimatet.

Simon Nilsson i Westerkälen trodde att skog inverkade mycket godt på klimatet. Framhöll som stöd för sin åsikt att Jemtland hvarje sommar besökes af ett ganska stort antal luftgäster som resa hit för att inandas den friska skogs- och fjelluften.

Per Larsson i Backen ansåg skogssköfling oförsvarlig. Men föreslog att skogen på vissa ställen der den stode allt för tät borde gallras för att bättre befordra dess växtlighet. Var tillika af den åsikt att skog är nödvändig för bibehållandet af ett sundt klimat.

Flera talare yttrade sig i frågan men tycktes de flesta vara af den åsikt att skogssköfling ej kan från någon synpunkt försvaras, hvarföre mötet enades om att frågan besvarades med nej.

Härmed var diskussionen för detta möte slut.

§ 5

Till ordförande för nästkommande möte valdes enhälligt Olof Granlund från Slåtteråsen. Till vice ordförande för samma möte valdes enhälligt Per Olofsson d[en] y[ngre] i Kälen.

§ 6

Nästa möte kommer att hållas midsommardagen den 24 juni kl. 4 em hos målaren Jonas Persson i Backen.

Dag som ofvan                                                   Carl Granlund i Kälen

Uppläst och godkändt                                       Sekreterare

P:S Wid upprättande af ofvanstående protokoll råkade jag af glömska i början af protokollet införa att både ordförande och vice ordföranden vid detta möte voro frånvarande hvadan som tillfällig ordförande, att leda mötets förhandlingar, valdes målaren Jonas Persson i Backen.

/sekreteraren.

Protokoll hållet vid diskussionsföreningen Tysts möte i Backen midsommardagen den 24 juni 1890

§ 1

Förrättades upprop, och voro föreningens medlemmar närvarande med undantag af Nils Larsson i Kälen, Per Olofsson d.y. i Kälen, Lars Larsson i Backen, Olof Olofsson i Backen. Anders Larsson i Kilen, Jonas Persson i Böle, J, Gren, Magnus Larsson i Kilen, Simon Orell i Westerkälen, Per Olofsson i W.Kälen, Anders Johansson i Hissmon, Nils Persson i Kälen och Olof Jonsson i Kälen. Hvarvid för ofvannämnde Nils Larsson i Kälen och Olof Olsson i Backen anmäldes giltig orsak.

§ 2

Anmälde sig och i föreningen; torparen Per Jonsson i Westerkälen.

§ 3

Justerades det vi föregående möte förda protokoll.

§ 4

Härefter vidtog diskussion öfver de för detta möte bestämda frågorna af hvilka den första frågan hade följande lydelse: Hvilka egenskaper bör en prest besitta?

(inlemnat af Per Larsson i Backen). Ordet begärdes af frågans uppställare

Per Larsson i Backen; som först ville taga i beaktande hvarför presten behöfvas, och hvad sysselsättning som hör till en prests åligganden. Ansåg att bland andra åligganden som hör presten till, lärarebefattningen vara den vigtigaste. Som lärare bör han ej vara fanatisk, ej stöta sig med någon, i umgänget höflig, och så vidare.

Simon Nilsson i Westerkälen; ansåg som ett nödvändigt vilkor att presten bör åtminstone sjelf lefva efter den lära han förkunnar om han skall vinna allmänhetens förtroende, men talaren ansåg att så ej vara förhållandet med de flesta af statskyrkans prester.

Olof Olsson i Westerkälen; instämmer med föregående talare, lifvet måsta vara i öfverensstämmelse med läran, duger ingen humbugmakare. Framhöll äfven att prest i en stor församling måste vara en god expeditionskarl för att ha sina papper klara.

Anders Lögdberg i Kälen; framhöll såsom den vigtigaste egenskapen en prest bör besitta att vara nykterhetsvänlig.

Simon Nilsson i Westerkälen; ansåg presten vara satt som lärare att undervisa i religion och ej till nykterhetstalare.

Olof Olsson i Westerkälen; instämmer med föregående talare, anförde som stöd för sin åsikt ett yttrande af biskop Landgren så lydande ”Jesus och hans apostlar drucko vin, hvadan en prest, som i våra dagar vill vara en rätt jesu lärjunge måste dricka vin” med dessa ord har biskop Landgren angifvet den väg presterskapet bör vandra.

Per Larsson i Backen yttrade: Biskop Landgren har rätt. Statspresten bör dock enligt min åsikt dra på en sund moral och motarbeta dryckenskapen och ej befordra den, samt lefva exemplariskt, hvilket han dock kan utan att vara godtemplare.

Magnus Larsson i Backen ansåg att Christi lif bör tagas till förebild i all synnerhet af presten och således böra de ej motarbeta vin.

Bengtsson i Westerkälen Trodde ej att en drinkare blir salig. Alla, och först och främst presten böra vara nyktra. Framhöll att det vin som Christus och hans lärjungar drucko, endast var sockervatten. Detta yttrande bemöttes af flera talare hvilka framhöllo att det vin som omtalas i gamla testamentet det också var rusgifvande. Äfven framhölls af en talare att afhållandet från att dricka ett glas vin måste vara en mycket liten faktor ifråga om villkoren för salighet. Han trodde dock ej att drinkare voro lyckliga.

Olof Olsson i Westerkälen ansåg att presten måste för att göra någon carriére [karriär] å predikoembetet ställa sig in hos öfverheten, böra äfven vara framstegsman och ej stå tvåtusen år tillbaka, utan följa med sin tid.

Så lyder, i korthet affattad, den ganska lifliga diskussionen öfver denna fråga: Mötesmedlemmarna beslöto att diskussionen fick utgöra svar på frågan.

Nu öfvergick man till andra frågan som ljöd [löd];

Är religionsfrihet skadlig, och om så är, på hvilket sätt?

I denna fråga (inlemnad af Jonas Persson i Böle) blef diskussionen mycket kort. Endast trenne talare uppträdde och alla tycktes vara ense om att religionsfrihet ej är skadlig utan rättvis och behöflig. Att hvar och en bör ha sin fria vilja och ej som nu, i Sverige åtminstone man måste aflöna lärare som förkunna den lära som man inte kan gilla. I Amerika är betydligt större religionsfrihet.

Mötet beslöt enhälligt att frågan besvarades med nej.

Derpå vidtog diskussion öfver 3:dje frågan som lyder:

Hvad är orsaken att socialismen vinner sina anhängare hufvudsakligen bland arbetarne?

(af Jonas Persson i Böle) Som frågans uppställare ej var närvarande och inledde den begärdes ordet af

Olof Nilsson i Westerkälen hvilken ansåg orsaken dertill vara att arbetarne i allmänhet vore mera obildade, dessutom hade den mindre bemedlade arbetaren åtminstone ingenting att förlora men allt att vinna. Trodde dock orsaken vara en ringare grad av bildning.

Hemming Persson i Kälen bestred detta Olof Nilssons yttrande att de skulle sakna bildning. Påstod att en del af socialisterna till och med gått mycket långt i bildning. Trodde orsaken vara nyfikenhet och att det är så modernt.

Olof Olsson i Westerkälen instämde med Olof Nilsson att de måste inneha en ringare grad af bildning för att kunna helt omfatta socialismen. Hatet är den röda tråd som nu genomlöper socialismen de blott rifva ned utan att ha något bättre att sätta upp i stället. Om man rifver ner ett hus så är det väl derför att man skall bygga upp ett bättre i stället, men icke så med socialisterna. Det är blott ord, ord och ingenting mera. Jag är sjelf litet socialistiskt anlagd, tillägger talaren och var en gång i tillfälle att åhöra ett socialistföredrag, men jag baxnade för allt det hat som genomgick detsamma. Men vi se genom tidningarna att socislismen fortfarande vinner utbredning. I Bergen hota de till och med stadens säkerhet. Socialisterna räkna också ibland sig flera förut framstående män såsom t. ex. en Hjalmar Branting med flera. Men  jag tror dock att de spelat ut sin roll och ha nu derför sin födkrok af socialisterna. Och tillika måste de ha en orätt bildning för att kunna  omfatta allt det hat som genomlöper socialismen.

Den förda diskussionen skulle, enligt mötets beslut utgöra svaret på frågan.

Derefter öfvergick man till 4:de frågan som lyder:

Hafva arbetsgifvare moraliskt rätt att fordra absolut nykterhet af sina arbetare?

(af Jonas Persson, Backen)

Öfver denna fråga blef helt litet diskuterat endast några få talare yttrade sig öfver frågan, som inleddes med några få ord af dess uppställare

Jonas Persson i Backen som trodde att arbetsgifvaren ej har moralisk rätt att fodra absolut nykterhet af sin arbetare, såvida han ej sjelf går före med godt exempel åtminstone.

De återstående talare som yttrade sig i frågan öfverensstämde i hufvudsak med Jonas Persson, att arbetsgifvaren ej har dertill rätt då arbetaren fullgöra sina åligganden och uppför sig ordentligt. Då tillade en talare måste arbetarena få supa så mycket han vill blott han har förstånd att lämpa sig efter hvad han tål.

Efter denna lilla diskussion framlemnades af Simon Nilsson i Westerkälen ett förslag till resolution, som af mötet enhälligt antogs, så lydande: Mötet anser att arbetsgifvaren ej har moralisk rätt att fodra absolut nykterhet af sina arbetare, såvida arbetaren fullgör sina åligganden.

Nu öfvergick man till 5:te frågan som lyder:

Hvarför behöfver mannen hustru?

(af Jonas Persson Backen)

Denna fråga blef också mycket litet diskuterad, mötets medlemmar tycktes inte alls intresserad för någon vidare diskussion. Äfven denna fråga inleddes med några få ord af dess uppställare

Jonas Persson i Backen; som ansåg orsakerna dertill vara af många slag, såsom åtskilliga husbestyr och framförallt att ha en vän, som trogen i sin kärlek står oss bi i motgångens dagar.

Per Larsson i Backen tyckte att knappast något möte förut haft att uppvisa så trög diskussion, fann det märkvärdigt att de fleste af mötets medlemmar endast ville lysa med tystnadens vältalighet. Ansåg att mannen behöfver en hustru af samma orsak som hustrun behöfver en man, till makarnes inbördes bistånd, samt slägtets förökelse och uppfostran.

Simon Nilsson i Westerkälen ansåg det nödvändigt att ha en hustru för hushållsgöromålen som i allmänhet mera trovärdigt skötes af en hustru än af en piga. Vidare är det behöfligt för slägtets fortplantning, barn utom äktenskapet få ju ej ens fars namn i de flesta fall.

Olof Olsson i Westerkälen trodde att hufvudvillkoret hvarför mannen behöfver hustru är för att få ett hem. Ty, tillade talaren, hvad är ett hem utan hustru? Hvad angår slägtets fortplantning så hindrar ej lagen att likaväl äfven utom äktenskpaet adoptera våra barn, men jag anser att man utan hustru är så godt som hemlös.

Efter denna korta diskussion öfver frågan hvarvid en och annan talare uppträdde som jag ej refererat af den orsak att de uttalade samma åsikter som de härofvan anförda, beslöt mötet att den förda diskussionen skulle utgöra svaret.

Härefter vidtog diskussion öfver 6:te frågan inlemnad af Olof Olsson i Westerkälen och lyder sålunda:

Kan förtärandet af rusdrycker såsom närings och njutningsmedel från någon synpunkt försvaras? I denna fråga drabbade andarne samman och en mycket liflig diskussion uppstod, allt för lång att närmare referera hvarföre jag endast gör en sammanfattning af det vigtigaste af den förda diskussionen öfver frågan.

Ordet begärdes först af frågans uppställare

Olof Olsson i W. Kälen; som uppstält frågan derföre att det är en modern fråga. En fråga som diskuteras öfverallt. En fråga som gripit vida omkring sig och är af mycket stor betydelse för folkens utveckling. Hvarken absolution eller moderatister kunna neka dertill. Här finnes kanske både absolutister och moderatister, kanske också de som ej äro någondera delen. Talaren ville derföre höra hvad ståndpunkt föreningen intar i denna fråga. Talaren förkastar bruk af alkohol både som njutnings- och läkemedel såsom huskur behandladt.

Per Larsson i Backen yttrade att som näringsmedel torde de ej då försvara ty de innehålla obetydlig näringshalt, som njutningsmedel ej heller ty de innehålla gift. Men som läkemdel måste de få stå som sådant äfven försvaras. Anförde ett yttrande af en berömd läkare så lydande: Wärdet af denna dryck ligger i den glömska af sorger och bekymmer som de bringa. Således ha de åtminstone att godt vitsord som botemedel mot sorger och bedröfvelser, hvilket ju också är en sorts andlig sjukdom.

Anders Person i Westerkälen instämmer med föregående talare att de som läkemedel kan försvaras men användes då endast efter läkares recept.

Härefter vidtog den lifligaste diskussion varvid flera talare uppträdde och förfäktade sina åsikter som kunna indelas hufvudsakligen i tvenne parter.

Den ena parten förfäktade den åsikten att all alkohol är skadlig utan vid vissa sjukdomar då den kan användas, men då endast efter läkares recept. Till och med talare funnos som påstod att den kunde undvaras i all medicin och använda annat i stället som gjorde samma verkan.

Den andra parten förfäktade den åsikten att man mycket väl kunde använda både kognac [konjak] och brännvin till häfvande af flera sjukdomar både för folk och kreatur utan läkares recept. En talare framhöll nödvändigheten af alkohol i medicin för de flesta sjukdomars botande. Anförde en mycket stor och berömd vetenskapsman, hvilken påstod att, ”alkoholen är medicinens konung”. Han yttrade att så länge vetenskapen inte ändrar sig, ändrade sig ej heller talaren. Men ändrar sig vetenskapen, då följer jag med. Jag motsätter mig aldrig vetenskapen, tillägger han, flera talare delade samma åsikt att måttligt använd skulle det i många fall vara bra som huskur.

Efter många heta bataljer parterna emellan, hvarvid det ena beviset uppställdes emot det andra utan  att för någondera parten komma till något resultat enades mötet om att diskussionen skulle utgöra svar på frågan.

Härmed var diskussionen för mötet afslutad.

§ 5

Till ordförande för nästa möte valdes genom omröstning Olof Olofsson i Westerkälen med 11 röster. Per Larsson i Backen erhöll 6 röster. Till vice ordförande för samma möte utsågs enhälligt A. F. Bengtsson i Westerkälen.

§ 6

Företogs val av frågeuppställare för nästa möte och utsågos härtill Eric Larsson i Kälen, och Per Persson i Kälen.

§ 7

Beslöts att nästa möte kommer att hållas söndagen den 6:te juli kl 1 e.m. hos Nils Nilsson i Westerkälen.

Dag som ofvan.

Granlund Kälen, sekreterare

Uppläst och godkändt

Per Persson Kälen och Per Jonsson, W. Kälen

 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.