Häxor och trolldom, fördjupning

Ordet häxprocesser för oftast tanken till en mörk medeltid
där kvinnor brändes levande på bål. Faktum är att de mest
omfattande trolldomsrättegångarna i Sverige hölls under
1600-talet. Då försökte statsmakten och kyrkan komma till
rätta med den sedan länge utbredda vidskepelsen och
trolldomen.

Vilka var det som anklagdes? För vad? Här kan du själv
läsa i domböckerna om några häxprocesser som ägt rum
i Jämtland och Härjedalen.

Om trolldom och vidskepelse i Sverige

Tron på magi har mycket gamla rötter. Gränsen mellan magi och religion är flytande. Religionen innebär underkastelse till osynliga väsen, medan magin bygger på att man kan manipulera dessa väsen. Genom ritualer och kraftfulla föremål kunde man påverka tillvarons krafter. Horn, naglar och hår var vanliga ingredienser i trolldom som avsåg att skada.

Även särskilda platser, som vägkorsningar, samt vissa tidpunkter, exempelvis fullmåne, kunde nyttjas av magikern. Själva utförandet var även viktigt. Detta byggde på tanken att de osynliga krafterna endast kunde påverkas genom en förutbestämd ritual, ändrades någon detalj blev resultatet annorlunda.

Magi ska inte förväxlas med häxeri. Magi förutsätter ett medvetet handlande medan häxeri till en viss del kunde vara ofrivillig, och till och med omedveten. Magin byggde på ett system av medvetna handlingar, häxkraften kunde vara medfödd och lokaliserad till ett inre organ, exempelvis levern eller hjärtat. Den kunde utlösas av vrede eller avundsjuka och effekten var negativ, vanligen sjukdom, olycka eller missväxt.

Läkekonst och trollskott

Även den folkliga läkekonsten byggde till stor del på urgamla föreställningar om övernaturliga krafter och makter. Sjukdomar kunde orsakas av onda väsen, men den sjuke kunde även ha träffats av ett trollskott, utsänt av en trolldomskunnig person. För de som var
kunniga inom läkekonsten, botarna, ofta kallade ”kloka”, gällde det att försöka ta reda på vilket väsen, eller vilken trollkunnig person som låg bakom åkomman. När väl orsaken var konstaterad, till exempel genom en blystöpning i vatten, gällde det att fördriva eller skrämma
bort sjukdomsalstraren. Detta kunde ske genom trollformler, illaluktande eller motbjudande mediciner, eller med hjälp av magiska kraftföremål. Föremål som antogs innehålla kraftfulla egenskaper fanns även inom den kristna kyrkan. Exempel på sådana är dopvatten eller avskrap från kyrkklockan. Mot trollskott kunde motmagi användas för att bryta trolldomen.

Genom Diefwulls redskap

Läs ett exempel på detta här. Gunilla Jonsdotter beskylls för att ”genom diefwulls redskap och Trulldom, lappannd som de kalla, ha förgjort Herr Adam Vilhelm Klangandius

Trollkonor och Trollgubbar

Den gängse benämningen i Sverige på den som utövade trolldom var trollkäring, trollpacka eller trollkona. Benämningen häxa är känd först från andra hälften av 1600-talet. Den manliga motsvarigheten var trollkarl eller trollgubbe.

Till de äldsta föreställningarna om trolldom hör tjuvmjölkningen. Den innebar att den trollkunnige på övernaturlig väg kunde mjölka grannarnas kor. Ofta skedde detta med hjälp av en bära, en slags trollhare, ett väsen som utförde själva mjölkningen, och som sedan sprang hem till den trollkunnige och spydde upp mjölken. Tjuvmjölkningen kunde även ske hemma hos den trollkunnige, exempelvis genom ett strumpeband, eller genom en kniv inkörd i  väggen.
Uppfattningen om att det fanns en begränsad mängd lycka gjorde att man kunde misstänka trolldom, om ens egna kor plötsligt mjölkade mindre samtidigt som någon annans mjölkade mer.

Den traditionella bilden av häxan, som vi idag föreställer oss, en kvinna ridandes på en kvast om natten, omnämns redan i Västgötalagen från 1200-talet. Påståenden om att en viss kvinna setts ridande på en gärdsgårdsstör med utslaget hår i trolls skepnad vid tiden för vårdagjämning skulle räknas som ärekränkning. Lagen utgick alltså, kan man säga, från att sådana påståenden i regel var falska. Likaså utgick den från att det endast var kvinnor som kunde utsättas för dessa anklagelser. Föreställningen av den nattridande häxan tycks alltså redan vid denna tid ha varit väl utbredd. Att trolldom vid denna tid förknippas med kvinnor visas av en annan lydelse i samma lag; ”en kvinna kan inte hängas eller huggas utom för trolldom”. Det vanliga var att det var fadern eller maken som ansvarade för kvinnorna även deras brottsliga handlingar, eftersom kvinnan inte var myndig  i lagens ögon. Detta står i kontrast till att trolldom i förkristen tid tycks ha varit en manlig företeelse. EXEMPEL.

Trolldom och brott

Trolldom som dödade människor, så kallad förgörning, straffades under medeltiden med fredlöshet. Det innebar att den drabbades släkt hade rätt att döda den skyldige trollkäringen/trollkarlen. Denna typ av hämndrättvisa ersattes senare av ett formellt dödsstraff. Än så länge var det endast den skadliga magin som var kriminaliserad. Så även i ”Magnus Erikssons landslag” från mitten av 1300-talet och den senare ”Kristoffers allmänna landslag” från 1442. Den övriga magin som hade annat syfte, till exempel att bota någon eller påverka lyckan, omfattades inte lika tydligt av lagstiftningen. Förbud mot detta hade funnits tidigare. Redan i götalagarna från 1200-talet fanns regler mot vidskepelse, sannolikt efter initiativ från kyrkan. Sådana ärenden, till exempel folkligt bruk och seder förknippade med vardagslivet i byarna, skulle handläggas av domkapitlet. EXEMPEL

Bengt Ankarloo, en av de historiker som forskat mycket kring de svenska trolldomsprocesserna, menar att även om en del personer avrättades för trolldom under 1300-talet, så rör det sig sannolikt endast om enstaka fall. Detta trots att anklagelser om
trolldom inte var ovanliga i de äldsta bevarade domböckerna från 1400- och 1500-talen. Rädsla och misstankar om trolldom var säkert väl utbredda och vanliga, men inte många blev dömda och straffade.

Utgången av en trolldomsanklagelse berodde till stor del på den anklagades ställning i lokalsamhället. Om en kvinna anklagats för att fått sin grannes kor att sluta mjölka, kunde hennes man eller far, om domstolen tillät detta, försöka motbevisa genom ”värjemålsed”. Då behövde han 11 stycken män som tillsammans med honom kunde gå i god för henne, alltså tala om att så inte var fallet. I sådana fall blev hon frikänd. I annat fall kunde hon dömas, om bevisningen i
övrigt var tillräcklig. Om rätten ansåg att bevisningen av anklagelsen var dålig, behövdes ingen”värjemålseden” . Istället kunde den som anklagat kvinnan bli bötfälld för förtal. Ryktet och anseendet var av stor betydelse i bondesamhället och det gällde att stoppa ryktesspridningen i tid. Däremot var det svårare för de kvinnor som stod utanför, och som var illa aktade av lokalsamhället. För henne kunde det naturligtvis vara väldigt svårt att uppbåda de antal män som krävdes för att bli frikänd genom värjemålsed.

Häxprocesserna

Efterhand, och under inflytande från kyrkan, kom synen på trolldomen att bli allt strängare. Reformationen på 1500-talet innebar att de världsliga domstolarna blev dömande instans även i religiösa mål. De ärenden rörande vidskepelse som tidigare avgjorts inför biskopen togs över av domstolarna. Kyrkans expertis på området utnyttjades naturligtvis av kungamakten. Samtidigt började synen på trolldomen att ändras. Under intryck av den lärda ”demonologiska doktrinen” från Europa, mest känd från handböcker som den beryktade ”Häxhammaren” (Malleus Malificarum) kom fokus i högre utsträckning att läggas på brottets religiösa och andliga aspekter. Endast med hjälp av djävulen och hans demoner, kunde enkla bondkvinnor på landsbygden, förgöra människor och kreatur, eller skaffa sig andra övernaturliga egenskaper. I förlängningen kunde trolldomen knytas till den eviga kampen mellan Gud och Satan.

Ett uttryck för den allt strängare synen på trolldom var att Gamla testamentet började användas som rättskälla i dessa mål. Exodus 22:18; ”En trollkona skall du icke låta leva”, Leviticus 20:27; ”När någon man eller kvinna befattar sig med andebesvärjare eller spådom
skall denne straffas med döden…” Texterna i Gamla testamentet återfinns även som bilaga i första trycka utgåvan av Kristoffers landslag 1608.

Den allt strängare synen på trolldom sammanföll med den uppfattning som började breda ut sig inom statsförvaltningen, att alla brott var ett hot mot den gudomliga och politiska ordningen. Privata konflikter och osämjor var inte längre en privat angelägenhet mellan två parter, utan även en fråga för samhället. Bland de ledande kretsarna i stormaktstidens Sverige växte även en uppfattning fram, att landet behövde civiliseras och befolkningen uppfostras.
Uppdraget lades till stor del på det protestantiska prästerskapet. Statsmaktens intresse i att fostra befolkningen i andligt hänseende märks särskilt i ”Kungl. Maj:ts Placat och Stadga om Eder och Sabbatsbrott” från 1665. Den tar även upp trolldom och vidskepelse vilka fördöms som synd och därför skall straffas hårt.

Den kontinentala demonologins genomslag under 1600-talet kunde också märkas genom inkorporerandet av häxsabbaten. Denna passade väl in med de folkliga föreställningarna om nattridande trollkonor och framförallt med myten om berget Blåkulla. Det var en plats där de nordiska häxorna samlades vissa tider av året för att pröva sina konster och signerier. Föreställningarna och historierna kring Blåkulla tycks ha varit välkända bland befolkningen. Men istället för att ha varit en plats för vetgiriga trollkonor förvandlades Blåkulla till Satans domän och de tillresta till hans svurna undersåtar.

De stora trolldomsrättegångarna

Även om den förhållandevis milda rättspraxisen successivt ersatts med en allt strängare syn på trolldomsbrottet så hade det vid 1600-talets mitt ännu inte förekommit några större häxförföljelser i Sverige. Att ange eller peka ut någon för att ha deltagit i häxsabbaten innebar i praktiken att man angav sig själv. För vem annars kunde veta vilka som deltagit i Satans gästabud förutom de som själva varit där? När man på 1660-talet började fästa större tilltro till barns påståenden om att de blivit bortförda och tagna till Blåkulla av gamla trollkärringar ändrades förutsättningarna och vägen låg öppen för omfattande rannsakningar av trolldomsmisstänkta.

Det som kom att bli den tändande gnistan var en incident i byn Åsen i Älvdalen hösten 1667. En pojke påstod sig ha sett en 11-årig flicka vid namn Gertrud Svensdotter gå på vattnet helt obesvärat med sina getter. När den nitiska statsmakten i form av befallningsman och pastor utredde ärendet, erkände flickan även blåkullafärder. Hon pekade snart ut andra medskyldiga och antalet misstänkta ökade. Det rättsliga efterspelet inleddes sensommaren 1668 och skulle
innehålla alla de särdrag som skulle utmärka rättegångarna de närmaste åren. Huvudbrottet var ”ingått djävulsförbund” och ”deltagande i Satans gästabud i Blåkulla”, liksom ”medförande av
oskyldiga barn dit”. Barnens vittnesmål om hur de hämtats om natten och bortförts togs på stort allvar, inte minst av lokalbefolkningen. Allmänhetens oro kom att spela stor roll i domstolarnas hantering av trolldomsanklagelserna. Den folkliga föreställningen om Blåkulla
spelade också stor roll. Hur häxorna tog sig dit och vad som sedan ägde rum där, tycks ha varit kunskap som delats av många. Barnens livliga fantasier kunde sedan utveckla historierna ytterligare. Det avgörande var att både rättsväsendet och allmänheten nu tog dessa berättelser på allvar.

Vid älvdalsrättegångens slut avkunnades sammanlagt 18 dödsdomar. Sju vuxna hade kommit till bekännelse, en del sannolikt under tortyr. Domen översändes till Svea hovrätt för prövning. Sedan hovrättens tillkomst 1614 skulle alla dödsdomar och ärenden i svårare brott
prövas en extra gång innan de verkställdes. Svea hovrätts utslag i älvdalsrättegången dröjde till våren 1669. De sju vuxna personer som hade erkänt, dömdes alla till döden, detta trots att bevisningen till stor del utgjordes av vittnesmål från barn. Därmed hade ett första avsteg gjorts från en tidigare försiktigare praxis. Dödsdomarna verkställdes i maj 1669.

Lillhärdal, Härjedalen

Men rättegången i Älvdalen drabbade även grannsocknen Lillhärdal. Flickan med getterna, Gertrud Svensdotter, pekade nämligen ut en Stor-Märit Jonsdotter från Lillhärdal som hennes läromästarinna. Den 17 september 1668 inleddes rättegången mot henne. Rättegångarna i Lillhärdal blev utdragna och kom att pågå i flera år. Även i Sveg hölls rättegångar. Ett stor antal personer rannsakades och minst 9 personer avrättades för trolldom i Härjedalen.

Denna typ av massrättegångar som ägde rum Härjedalen fick aldrig fotfäste i Jämtland. Det förekom vittnesmål och anklagelser om blåkullafarande men målen ledde sällan till fällande domar. Det fanns dock undantag.

Undersåker, Jämtland

På hösttinget i Undersåker 1673 vittnade en 7-årig flicka från Krok, Brita Olofsdotter, om att hon blivit tagen till Blåkulla sammanlagt 8 gånger av gamla pigan Karin Larsdotter, 50 år. Brita berättade om att hon där sett Karin dansa med Satan. Efter allvarlig förmaning erkände
Karin sig skyldig. Ytterligare tre kvinnor pekades ut men ingen av dem bekände. Rätten fann det säkrast att skjuta upp saken till nästa laga ting. Målet togs upp igen i november 1674 och Karin Larsdotter, som erkänt, dömdes till döden.

Övriga delar av mellannorrland drabbades betydligt hårdare. I Mora hade allmogen börjat klaga över häxornas framfart 1669 och krävt kraftfulla insatser från statsmakten. En kunglig kommission med full befogenhet att exekvera sina domar hade utnämnts och börjat sitt arbete sensommaren samma år. Efter att ett hundratal barn vittnat mot och pekat ut ett 60-tal personer, dömdes 23 av dessa till döden, de flesta kvinnor. Av dessa hade 15 erkänt. Sedan hade det spridit sig runt Siljansbygden och ytterligare en kommission hade tillsatts 1671.
Hälsingland drabbades 1672 och senare Ångermanland 1674-1675. Slutligen inleddes blåkullarättegångar i Stockholm. Där fick alltihopa ett plötsligt slut 1676 sedan barnvittnena börjat erkänna att de ljugit. De mest flitiga vittnena dömdes till döden och avrättades.

Sammanlagt hade 300 personer avrättats mellan 1668 och 1676. Långt många fler hade rannsakats. Efter 1676 minskade antalet trolldomsprocesser kraftigt, framförallt beroende på att domstolarna i allt högre utsträckning avfärdade sådana anklagelser. Endast ett fåtal tros ha blivit avrättade. Dödsstraff för trolldom fanns fortfarande med i 1734 års lag men paragrafen avskaffades 1779 av Gustaf III.

Källor och lästips:

Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund 1971.
Ankarloo, Bengt, Häxorna mitt i byn, i Tänka, tycka, tro – Svensk historia underifrån,
Stockholm 1993.
Ankarloo, Bengt och Henningsen, Gustav, Häxornas Europa 1400-1700, Lund 1987.
Levack, Brian P, The Witch-hunt in Early Modern Europe, London & New York 1987.
Sörlin, Per, Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i Göta hovrätt 1635-1754, Umeå 1993.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.