Nasjonal samling

År 1933 grundande Vidkun Quisling tillsammans med Johan Bernhard Hjort partiet Nasjonal Samling, NS. I början förespråkade partiet en kristen-konservativ politik men efter 1935 kom partiet att närma sig den tyska nationalsocialismen. Quisling ansåg sig ha insikter i historiens syften och hyllade ledarprincipen. Nasjonal samling förblev tills krigsutbrottet en obetydlig kraft i norsk politik. Vid Stortingsvalet 1933 fick NS 2 procent av rösterna och tog inget mandat. Vid valet 1936 var väljarstödet sjunkit ytterligare. 1944 hade partiet omkring 44 000 medlemmar. Partiet upphörde att existera från det att fred slöts den 8 maj 1945.

Quisling var mån om att utveckla egna kontakter med nazityskland. Den tyske ledare Adolf Hitler stödde aktivt Nasjonal samling, bland annat med förfalskade brittiska pundsedlar som smugglades in till Norge, där de sedan växlades i olika banker.[källa behövs] Quisling fick audiens hos Hitler vid några tillfällen. De samtalade om Norges och Nordens framtid inom ett ”storgermanskt” rike. Efter ett möte 1939 beordrade Hitler sin generalstab att undersöka hur ”Tyskland kan skaffa sig besittning över Norge”. Den 3 april 1940, bara sex dygn innan Tyskland gick till angrepp mot Norge och Danmark, sammanträffade Quisling med tyska underrättelseofficerer i Köpenhamn. Samtalen rörde detaljer i norska försvaret.

Tysklands angrepp – Quislings statskupp

Tyskland angrep Norge den 9 april 1940. Klockan 19.32 samma kväll tillkännagav Quisling i ett radiotal att han gripit makten. I talet hävdade han att den norska regeringen, ministären Nygaardsvold, hade avgått och att han själv bildat en ny regering samt att han själv var att anse som Norges stats- och utrikesminister. Quisling beordrade även ett stopp för mobiliseringen av norska stridsstyrkor. Genom att Quisling på eget bevåg hade förklarat den legitima norska regeringen avsatt hade han genomfört en statskupp. Detta överrumplade troligen den tyska administration som skulle genomföra ockupationen, vilken först tänkt sig att landet skulle styras genom något av de etablerade norska partierna. Den tyska ockupationsmakten valde också att avsätta Quislings regering efter endast några dygn. Åsidosättandet ingick i den maktkamp mellan Quisling och hans tyska motståndare där båda parter sökte stöd hos Hitler.

På grund av Vidkun Quisling gjorde används nu begreppet quisling som synonym för landsförrädare.

Vidkun Quisling under andra världskriget

När Quisling sköts åt sidan tog det så kallade administrationsrådet över styrelsen av det ockuperade Norge. Administrationsrådet erkändes av den lagliga norska regeringen. Administrationsrådet, som bestod av jurister och ämbetsmän, saknade politiska befogenheter.

Josef Terboven utnämndes till tysk rikskommissarie på sommaren 1940. Han strävade efter en direkt tysk styrelse över Norge. Dock stödde Hitler Quisling, vilket garanterade denne en stark maktposition och Terboven tvingades återinsätta Quisling som den Norges högste politiske chef: som ledare för ”de kommisariske statsråder” den 25 september 1940. Ockupationsmakten upphöjde samtidigt Nasjonal samling till det enda ”statsbärande” partiet samt förbjöd alla andra politiska partier.

Genom den så kallade statsakten på Akershus fästning den 1 februari 1942 utsågs Quisling till ministerpresident, en titel som han behöll fram till krigsslutet.

Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska stridskrafterna i Norge. Quisling meddelade via ombud att han var villig att förhandla. Han krävde bland annat att få stanna i husarrest i sitt hem Gimle på Bygdøy, men denna begäran avslogs av den norske riksåklagaren, Sven Arntzen.

Freden, dödsdomen och avrättningen

Rättegången mot Quisling inleddes den 22 augusti 1945. Quisling hölls häktad på Akershus fästning. Rättsförhandlingarna hölls i den närbelägna konsertsalen Den gamle losjen. Quisling försvarades av advokat Henrik Bergh som enligt framstående bedömare skötte försvaret utan anmärkningar. Bergh skall ha gjorde vad han kunnat för sin klient. åklagarsidan företräddes av Erik Solem.

De viktigaste anklagelsepunkterna var landsförräderi och mord, men omfattade också stöld och häleri. Bland annat beskyldes Quisling för att ha låtit plundra slottet på dyrbart lösöre.

Någon sinnesundersökning utfördes aldrig, men i ett expertutlåtande förklarades att Vidkun Quisling inte var sinnessjuk, något som gjorde att han kunde dömas till rättsliga påföljder. Han dömdes till döden i den lägsta rättsliga instansen, och fallet prövades därefter inför högre rätt utan att dödsdomen ändrades. I domen hette det bland annat:

Tiltalte Vidkun Abraham Lauritz Quisling dømmes til døden for forbrytelse mot den militære straffelovs § 80, nr. 1, 2 og 3 og mot den borgelige straffelovs §§ 83, 84, 86, 98, 233, 239, 255, jfr. §§ 256, 257, 275 og 317, jfr. § 318 og de provisoriske anordninger av 3. oktober 1941 og 22. januar 1942, alt sammenholdt med straffelovens § 62.

Tiltalte frifinnes for tiltalebeslutningens punkter I d, V c, VI e, VIII og tilleggs-tiltakebeslutningens I e. Hos tiltalte inndras etter straffelovens § 36 kr. 1 040 000. I erstatning for saksomkostninger betaler tiltalte til statskassen kr. 1 500.

Quisling sökte aldrig benådning, men hustrun Maria Quisling skrev nådeansökningar till såväl kung Haakon och som statsminister Einar Gerhardsen – utan framgång. Efter avslutad rättslig prövning flyttades Quisling till arrest i polishuset på Møllergata 19 i Oslo centrum. Under kriget var Gestapohögkvarteret i samma hus. Den 23 oktober meddelade fängelseprästen till Quisling att dödsdomen skulle verkställas under den kommande natten. Efter klockan 02.00 fördes Quisling till fästningsområdet Akershus. Quisling tvingades mot sin vilja bära ögonbindel. Arkebuseringen ägde rum vid kruttornet klockan 02.45. Kroppen kremerades, och askan efter Quisling förvarades först under 17 års tid i en urna hos Oslos polismästare, varefter urnan överlämnades till hustrun Maria. Därefter fördes urnan till familjegraven vid Gjerpen kirke i Telemark. Hustrun Maria Quisling jordfästes i samma grav år 1980.