Skip to main content

- med källor från Jämtland och Härjedalen

Avskrift, Lek och Allvar, sid 1-20

Avskrift av protokollsbok

Ungdomsföreningen Lek och Allvar, Ås

Protokoll fört vid föreningen Lek och Allvars diskussionsöfning den 4 januari 1903

S[amma] D[ag]. Diskussionen öppnades af

§ 1

Till diskusion inlemnades följande fråga: Huru bör en medlem uttrycka sig i en diskussion?

Per Gunnarsson. Frågan har tillkommit med afseende på huruvida man bör uttrycka sig på svenska, jämtska eller en medling mellan begge.

Ante Magnusson. Vi böra tala svenska.

Per Gunnarsson. En annan sida af saken, här borde alla medlemmarna för öfning skull deltaga i meningsutbyten.

Nils Wide. Vi skulle vara fega om vi blygdes för jämtländskan. Det är däremot en heder för oss att tala det samma, hvilket vi också göra i dagligt tal, men i fråga om en diskussion bör man i den mån man är mäktig det svenska språket uttrycka sig på detsamma. Man bör äfven tala lugnt och icke förifvra sig, samt hälst hålla händerna på ryggen och ej göra jester.

Per Gunnarsson. Det saknas i det jämtlänska språket en hel del ord att uttrycka sig med, hvarför man äfven för den skull bör hålla på svenskan, så kan äfven de svensktalande förstå hvad man säger.

Jonas Magnusson. Hvad ställningen angår kan man lika gärna hålla händerna i byxfickorna. Ante Magnusson. Flickorna böra säga om de gå in på att vid sina anföranden intaga den ställningen.

Nils Wide. Att hålla händerna i byxfickorna och hålla tal anses groft, men att hålla dem på ryggen ser samlat ut.

Jonas Magnusson, Man står ledigt med händerna i byxfickorna.

Nils Wide uppmanade de kvinnliga kamraterna att delta i öfverläggningen.

J Lindgren. Man bör hålla strängt på högsvenskan, ren Stockholmska bör användas. Ställningen är mera en bisak.

Per Gunnarsson. Stockholmskan är ej ren svenska

Ante Magnusson instämde i förra talarens anförande. Understödde Wide i att hålla händerna på ryggen är att föredraga.

Nils Wide. Man bör i vissa fall ta en medelväg i fråga om språket.

J Lindgren. Stockholmskan måste få anses bäst då ju Stockholm är Sverges hufvudstad och

därifrån måste väl i det närmaste ren svenska komma. Hade hört i det närmaste alla dialekter som talas i Sverge, men af dem funnit Stockholmskan är den renaste svänska.

Per Gunnarsson tackade den föregående talaren för hans tvistefrö.

Nord. Om man i tal håller sig så mycket som möjligt efter skriftsvenskan bör det väl bli formfulländat.

Per Gunnarsson. Det går inte med alla ord för att få ett böjligt tal.

§ 2

Företogs kritik öfver diskusionen.

Nils Wide. Man bör ej tala när en annan har ordet. Ordföranden, fastän nybakad, skulle kalla till ordning när som nu hände, två medlemmar under diskussion komma i dispyt med hvarandra.

Per Gunnarsson. Nils Wide begagnar sig för mycket af utländska ord, anhöll om förklaring hvad ordet vulgärt betyder.

Nils Wide. Ordet vulgärt betyder det osköna.

Lindgren ansåg att vida flera talare borde ha deltagit. Wille veta om fruntimren gick in på att tala svenska.

Ante Magnusson. Det hör inte till kritiken

Lindgren. Att man förhåller dem att de ej yttra sig är kretik.

Nils Wide frambar ett tack för att ändå så många talat.

Diskussionen fick utgöra svar på frågan.

Som ofvan

Nord, t[ill] f[förordnad] sekreterare

Justerade betygas

[bortsuddat]

Protokoll förde vid föreningen Lek och Allvars diskussionsöfning den 11 januari 1903

§ 1

Till diskussion inlemnades tvänne frågor af Nils Wide.

1:sta. Kritik öfver mötet i afton.

2:sta. Huru skall intresset för föreningen bäst upprätthålla och densamma äga bestånd?

Mötet beslöt diskutera den senare frågan först.

Nils Wide, yttrade, att mötet för i afton bort [borde ha] börja[t] förr, fast vi varit på festen. Att hvarje medlem skulle lägga del i arbetet mer än hvad de göra. Man skulle t.ex. under veckans dagar söka rätt på någon bra bit, läsa öfver den samt föredra den när man kommer hit på mötet. Därigenom skulle intresset väckas och föreningen kunna äga bestånd för framtiden.

Nord yttrade att man kunde ju inte tro att föreningen skulle räcka i evighet.

Nils Wide trodde att föreningen skulle komma att äga bestånd långt efter det vi slutat lefva.

Nord. Efter den allmänna meningen af ordet evighet så betydde det i all evighet, men efter betydelsen så kunde föreningen sluta i afton och ändå räkt i evighet.

På förslag af kamrat Nord antogs följande resulotion: Medlemmarna skulle mera passa på och infinna sig så att mötena kunde börja i rätt tid.

§ 2

Mötet öfvergick till första förslaget; kritik öfver mötet i afton.

Anna Magnusson. Jag kritiserar ordf. och v. ordf. för att de ej öppnade mötet i rätt tid. För att äntligen få någon ordning måste vi bedja Wide öppna mötet.

Nils Wide. Det var roligt att se det de kvinliga kamraterna för en gång låter höra sin mening. Jag kritiserar mig själf för det jag under aftonens lopp alls inte åtlyde ordförandens uppmaning till ordning, utan hvisslat och sprungit hit och dit.

Per Gunnarsson. Det är inte så gått att sitta som ordförande, man kunde säga som så att han sitter där och är viktig. Man tar illa upp om man uppmanar en att vara tyst.

Nord. Det hördes på den förre talaren som det inte var ordning under mötet men detta beror mer på medlemmarna än på ordf., det är mycket dåligt att stimma och lefva sedan det en gång blifvit kalladt till ordning.

Per Gunnarsson. Den medlem, som stimmar sen det är kalladt till ordning gör mycket dåligt. Kanske kamrat Wide hörde något illa, men fick han i stället nästa gång se efter något bättre.

Nils Wide. Jag fick då äntligen en välförtjänt tillrättavisning, och lofvar jag att bättra mig till nästa möte.

Magnusson. Jag kritiserar en hop medlemmar för att de ej ordentligt uttalt hälsningen vid ankomsten till mötet.

Som ofvan

Joh. Johansson, sekr.

Justeradt betyga: [Inga underskrifter]

Protokoll fördt vid föreningen Lek och Allvars diskusionsöfning den 24 januari 1903

 § 1

Till diskussion inlemnades följande fråga af kamrat P. Gunnarsson: Hvarför skall inom föreningen Lek och Allvar endast Nils Wide yttra sig?

Per Gunnarsson. Finns det inte inom föreningen något mer snille än N. Wide som kan föra ordet, alla skulle säga sin mening annars blir det ensidigt äfven de kvinliga borde yttra sig.

Magnusson. Alla sitta och vänta på att Wide skalla begära ordet, en stor del af de öfriga kamraterna äro tysta, och på det viset får han uteslutande ensam föra sin talan. Jag tycker att frågan borde ha lydt. Hvarför skall endast en eller två yttra sig på mötena.

Gunnarsson. Om jag inte satt upp denna fråga kanske det inte blifvit någon diskusion i afton.

Magnusson. Märkvärdigt hvad Wide är tyst och sen de kvinliga kamraterna. Jag instämmer med hvad Wide yttrade nyss före diskusionen, att hvarje medlem borde till nästa möte framlemma hvar sin fråga på det viset behöfde det aldrig fattas diskusions fråga.

N. Wide. Hvarför endast jag talar är derför att hela långa raden sitter stum. Kunde man inte säga något galet man är radd [rädd] för mothugg af en sån viddskäfting som jag. Under hela denna diskussion är det endast tre medlemmar som yttrat sig. En stor del törs inte begära ordet, är satt för rampfeber. Har själf lidet däraf men öfvervunnit den. Så om jag ställdes för en furste så tror jag inte att jag skulle få känning däraf ändå.

Magnusson Vänder sig mot de kvinliga kamraterna för deras tystlåtenhet. Han skulle äfven komma ihåg de manliga som sitta tysta. Jag ville medlemmarna skulle kritisera föredragit som jag höll i afton. Det vore roligt höra hvad medlemmarne hade att säga om det.

§ 2

Företogs kritik öfver diskusionen.

Gunnarsson. Jag kritiserar att ingen hade någon fråga att framlägga till diskussion.

Wide. Jag kritiserar sekr. för att han sitter och biter i pennan.

Magnusson. Jag kritiserar sekr. och b[iträdande] sekr., för det de pratar och skrattar men kanske de följa med diskusionen ändå.

Wide. Jag kritiserar Gunnarsson för det, när han gaf en upplysning till ordföran tillade han i portföljen som om han såg en tafla där, det syntes alldeles som han talade till den.

Gunnarsson Hvar det ingen annan som såg det och kunde kritisera mig derför.

Magnusson Wide begriper för mycket. Jag tycker att vi borde taga det något enklare än hvad han gör.

Som ofvan

Teodor Ljunggren, Sekr.

Justeradt betygar

[inga underskrifter]

Protokoll fört å föreningen Lek och Al[l]vars diskussionsöfning söndagen den 25 januari 1903

 § 1

Föregående mötes diskusionsprotokoll upplästes ock godkändes.

§ 2

Följande för aftonen inlemnade fråga upptogs till behandling: Passar det föreningens medlemmar att begagna svordomar eller andra opassande uttryck?

Jonas Magnusson. Förslagsställare bör inleda frågan eljest kan det inte komma till någon diskussion.

Anna Göransson. Jag tänker att dom får försvara sig de som anse sig förnärmade.

Jonas Magnusson. Det passar naturligtvis ej att använda svordomar. I synnerhet inom föreningen bör man så mycket som möjligt undvika sådant.

Anna Magnusson. Svordomar är ett fult oskick vid alla tillfällen, särskilt inom fören[ingen] bör det aldrig få förekomma. Har dock händt. Det ser ut som stadgarna böra läsas bättre.

Oskar Nilsson. Svordomar bör undvikas och skulle nog äfven gå om man är envis. Jag erkänna dock min egen svaghet.

Jonas Magnusson. Det går nog inte så lätt att lägga bort dem, när det går riktit ont är det snart till och då bör man få svärja.

Per Gunnarsson. Det vilar ett större ansvar på nyktra personer. Svordomar är dock ett ont som bör arbetas bort.

Nils Wide. Det kan nog hända att jag försyndat mig, men man är mången gång inte sig sjelf. man bör dock lägga band på sig äfven när det det går ont. Det är förrästen lika galet att säga herre Gud herre Jesus o.s.v. som fruntimmer i många fall kunna säga.

§ 3

Kritik öfver diskusionen.

Jonas Magnusson. Jag vill kritisera de kvinliga, vilka inlemnat frågan men ej ha något att säga.

Per Gunnarsson. Att kritisera sådär öfver en kamm bör aldrig få förekomma. Jag vill inte kritisera något. Det tyks som kritik är skadlig.

Nils Wide. Jag känner mig riktit hågad, att med kritikens gissel hudflänga er lite var. Dock särskilt de kvinliga kamraterna, vilka icke yttra i en så viktig fråga. Varenda en borde ha sagt något. De ha största makten öfver oss karrarna [karlarna].

Per Gunnarsson. Warför skall det vara mer agasamt [dialekt: obekvämt, nervöst] att yttra sig, fast det sitter en ordförande o två sekreterare.

Som ofvan

Justeradt betyga                                                 Ante Magnusson

[inge underskrifter]                                            tf. sekreterare

Protokoll fördt, å föreningen Lek och Allvars diskusionsöfning den 7 februari 1903

Efter en kort stunds öfverläggning beslöts att diskutera den andra, af de förra mötet inlämnade frågorna:

Kan något kraf ställas på de kvinliga kamraterna inom föreningen Lek o Allvar?

Gunnarsson. Kanhända det hörs underligt att ställa kraf på de kvinliga kamraterna, men det de kvinliga bifalla är det ofta så att männen godkänna. Och vill därför framlämna frågan till diskussion.

N. Wide. Jag tror inte vi har något att fodra af de kvinliga kamraterna, kanske vi är skyldig dem. Om de kvinliga ville vara så snälla o säga om de äro oss något skyldiga.

G. Eriksson. Om vi ville gifta oss, så kanske vi skulle fodra att kvinnan skulle fria och vi männen gifva korgen.

Magnusson. Det hörs som kamrat Wide hade fått den fordran att han är skyldig svar åt de kvinliga.

Brita Olson. Att vi äro de tongifvande, det protesterar jag mot. Mannen skall ju vara kvinnans hufvud och inte kvinnan mannens hufvud.

Wide Wår besökande vill leda oss på afvägar. Han är för två-tre år sedan gift, men så långt har vi inte en gång tänkt oss. Jag får säga så mycket jag vill om de kvinliga kamraterna utan att försvara sig men att jag skulle vara en kvinnas hufvud det protesterar jag mot.

G. Erikson. Det torde vara i flera hänseenden som man kunde sätta kraf på de kvinliga.

Gunnarson. Jag tycks nu ha fått bra svar på den frågan, den manliga har satt kraf på de kvinliga. Jag fick äfven en kvinlig kamrat att yttra sig.

Diskusionen fick utgöra svar på frågan.

Kritik

Öfver deklamation, föreläsning och diskussion.

Wide kritiserade Oskar Nilsson för att han läste för fort. Vi skulle ha njutet mera om han läst saktare, han höll äfven handen i byxfickan.

Kritik öfver föreläsningen

N.Wide. Ajojaj – Jag har god lust att kritisera, kamrat Gunnarsson. Borde försöka få en mera naturlig röst när han läser, den var något sjungande.

Kritik öfver diskusionen.

Wide. Förlåt jag skrattar. Will gifva kamrat Magnusson en liten kritik därför att han bad mig knacka på. Det brukar man göra innan man stiger in, det där uttrycket bör man ej begangna inom vår förening.

Gunnarsson. Jag tror kritiseraren har glömt då de kvinliga kamraterna hviskade i honom, det syntes som han hade dem till magasin.

Wide. Jag kritiserar Holm och Oskar Nilson, för de kröpo under rocken på mig så jag fann mig föranlåten att knäppa igen understa knappen. Om det varit något fel innanför västen skulle de i all vänlighet sagt till därom och inte uppföra sig så barnsligt.

A. Magnusson. Jag kritiserar Wide för att han kom så där uppkrästandes från bänken o mycket skrattande.

Wide. Har jag kommit uppkräständes från bänken? Det protesterar jag mot. Har äfven fått kritik från samma håll för att jag användt jämtska ord, men nu fråga jag hvad ordet uppkrästande är, om det inte är jämtska?

A. Magnusson. Det är att krästa eller gifva ifrån sig ett stönande när man stiger upp.

Justerat betygar                                                                                    Som ofvan

[inga underskrifter]                                                                     Anna Larsson  Sekr.

 

Protokoll fördt vid ungdomsföreningen Lek o Alvars ordinari mötes diskussion den 15:de februari 1903

 Diskusionen öppnades af Nils Wide för aftonen utsedd till ordförande.

§ 1

Upplästes föregående mötesprotokoll och godkändes.

§ 2

Af Nils Wide inlämnad fråga lydande: Hur skall Kamratandan inom föreningen bäst bibehållas och bevaras? Bordlades tills vidare.

§ 3

Upptogs till behandling af Joh. Johansson inlämnad fråga:

Är det rätt eller orätt att dansa?

Johansson inledde frågan med ett kort anförande att han ansåg dans rätt.

Därefter begärdes ordet af:

Per Gunnarsson som ansåg att frågan kunde tagas på flera sätt framhöll det omoraliska o ohelsosamma i dans. Höll på det orätt i dans af en nyckter o förståndig person, annat blef förhållandet med t ex en rusig som kunde dansa t o m på rosor.

Ante Magnusson ansåg dans rätt derför att det hvar nöje, och nöje hvar rätt derför att mer blef upplifvadt.

Hofler ansåg dans orätt derför att han aldrig dansade.

Per Gunarsson wille att alla andra kamraterna skulle yttra sig. Om ej alla kunde yttra sig korekt på svenska, så utgjorde det ej något hinder.

Joh. Johansson bestred Gunnarsson påstående att dans var orätt.

Anna Göransson trodde nog dans hvar roligt när man hvar ung, men hvar af den åsikten att dans hvar orätt och aldeles förkastlig.

Per Gunnarsson framhöll att dans hvar en hednisk kvarlefva sedan forntiden, hvilket det ej anstod nutidens folk att öfva.

Joh. Johansson kunde ej likna vår dans vid våra förfäders hvilka vore vildar. Det skulle då bli en vild dans. Vi hade ju t ex folkdans.

Per Gunnarsson.Kamrat Johansson fick ej ditblanda folkdans. Det blef något helt annat än dans som der öfvas har oss.

Th. Ljunggren ansåg dans orätt. Förkastade den aldeles, framhöll lek och sång mycket bättre.

Jonas Magnusson ansåg dans rätt derför att man fick svettas ut som hvar bra ibland. Man blef derigenom friskare.

Per Gunnarsson upplyste att svett hvar det gift som afsöndrade sig ur kroppen, starkt gift, som uppblandade med luften o dammet inandat värkade högst skadligt på helsan.

Ante Magnusson ansåg ej dans orätt alls bara den öfvades lagomt. Omkring tre eller fyra timmars dans hvar ju lagomt

Anna Göransson. Upplyst[e] att framstående läkare aldeles förkastade dans. Viste sjelf att dans hvar skadligt och ansåg derför dans orätt.

Anna Magnusson ansåg dans rätt blott den öfvades lagomt. Dansade sjelf någon gång men ej haft något obehag af dans. Man drog i sig dam[m] äfven under lek.

Oskar Nilson samtyckte.

Per Gunnarsson. Man kunde ju framställa den frågan till sig sjelf: dansar man lika gärna med en pojke som en flicka, en ful och obehaglig flicka eller en vacker och intagande sådan, en som dansar dåligt eller som är bra att dansa med? Trodde nog att alla gaf företräde åt flickorna de med intagande och bästa att dansa med. Af dessa, de öfriga fingo sitta och det var hvar orätt.

Jonas Jonsson ansåg dans rätt.

Per Gunnarsson. Hvar och en kunde ju fråga sig sjelf om det tål dagsljus en natts nöje på en bal. Ville att alla som arbetade på mänsklighetens förädlande, skulle sätta sitt mål så högt som bort med det onda.

Joh. Johansson ansåg det ej hvar något nöje att dansa med en pojke. Nej, flicka skall det hvara.

Som ej flera talare anmälde sig anhöll ordförande N. Wide att få säga några ord i frågan hvilket beviljades: stälde sig på Gunnarssons sida i fråga om dans. Framhöll med skärpa de såheter och liderligheten som en danstillställning hvar skuld till. Hur många brustna hjärtan och hur många tårar blefvo ej fälda efter en bal.

§ 4

Diskusionen hvar nu slut.

Någon reslution antogs ej utan fick diskussionen utgöra svar på frågan.

Hvar efter kritik företogs öfver aftonens diskussion.

Joh. Johansson kritiserade för att ej den först föreslagna frågan diskuterades.

Th. Ljunggren för Johansson begagnad tilltalsordet broder i stället för kamrat.

Ante Magnusson. Kriti[serade] Wide o Gunnarsson för uppmärksamhet under protokollets uppläsande hvilket Gunnarsson bestred.

N Wide. Kriti[serade] Johansson för hans fåfänga att vrida upp knävelbossarna(?) under sina anföranden.

  1. Hoflén. Kriti. hela högen till vänster om sig för deras viskningar.

Joh. Johansson. Urskuldade sig med kamraterna öro så blyga så jag måste prata för dem.

Dag som ofvan

A. Rob. Ljunggren

För dagen utsedd sekreterare

Justerades betygar

[inga underskrifter]