Skip to main content

- med källor från Jämtland och Härjedalen

Avskrift, Bok 2 sid 1-19

Avskrift av protokollsbok 2

Diskussionsföreningen Tyst, Rödön

 

Protokoll fört vid diskussionsföreningen ”Tysts” möte hos Hemming Persson Kälen, söndagen den 9 november 1890

§ 1

Anmälde sig och intogs i föreningen Per Olofsson i Österkälen.

§ 2

Förättades upprop hvarvid följande personer voro frånvarande: O. Olsson, Jonas Petter Nilsson, Jöns Nilsson, Simon Nilsson, A. F. Bengtsson, Per Olsson, Per Jonsson, Nils Jonasson, Anders Andersson alla från Westerkälen. Nils Larsson, Erik Larsson Carl Granlund, alla från Österkälen. J. P.Gren, Anders Eriksson, Olof Olofsson, alla från Backen. A Jonasson i Hissmon. Jonas Persson Böle samt Erik Nilsson i Qvarnlösa af hvilka dock flertalet under mötets lopp infunno sig.

§ 3

Upplästes protokollet från föregående möte och godkändes sedan deri gjorts en obetydlig ändring.

§ 4

Härefter öfvergick man till diskussion af följande fråga:

Äro våra husdjurberättigade till bättre skydd än hvad lagen föreskrifver?

(af Hemming Persson)

Frågan inleddes af dess uppställare

Hemming Persson, hvilken ansåg att lagstiftningen hade ganska litet skydd för djuren. Våra husdjur behandlades illa på många sätt. Straff fan[n]s nog i lag stadgat för svårare misshandel af djuren. Dock ansåg talaren detta straff för litet, trodde det vara på sin plats att lagen i detta fall skärptes betydligt.

Per Larsson i Backen trodde, att det nog kunde vara bra att straff för djurplågeri skärptes, men det hjelpte icke såvida inte medborgaren sjelf blefve öfvertygad om det orätta deruti. I folkskolan borde man lära barnen det rätta i detta förhållande. Wi ha äfven en kyrka som förbjuder sådant, hvarför äfven presten kyrkans tjenare borde upplysa folket om det orätte i detta hänseende.

Hemming Persson wille bemöta Per Larsson. Trodde icke djurplågeri kunde förebyggas på öfvertygelsens väg. Ansåg att lagen borde skärpas synnerligast som straff för andra brott vore betydligt större.

Per Larsson hade icke sagt att djurplågeri helt och hållet kunde borttagas om man kunde öfvertyga folket om de orätte härutinnan. Trodde likväl att det ej heller hjelpte att skärpa straffet.

Olof Olsson Westerkälen instämde med Per Larsson. Föräldrarne borde inskärpa mildhet mot djuren hos sina barn. Det vore rått och omänskligt att behandla djuren illa, men likväl plågades djuren på mångahanda sätt såsom oskickliga jägare och dylikt. Hade hört berättas om några som doppat en råtta i fotogen och sedan antänt densamma. Ansåg sådant för brist i uppfostran, således borde en ändring till det bättre ske på uppfostringens ock öfvertygelsens väg. Medgaf äfven att lagen i detta fall vore slapp.

Hemming Persson. Således skulle det gå lätt på öfvertygelsens väg äfven för andra brott. Vidhöll sitt påstående att lagen borde ändras. Äfven under slagt plågades djuren på det grymmaste sätt. Dock hade denna method på den sednare tiden något förändrats.

Olof Olsson bemötte Hemming Persson. Trodde att i detta fall fick det bättre att öfvertyga än i andra fall. Ansåg att i slagt kunde lagen ingenting uträtta.

Anders Persson instämde med Hemming Persson. Ansåg att djuren plågades på flera sätt. Lagen borde skärpas. Äfven borde tillses att den lag som är, bättre följes i detta afseende.

Per Persson. Ansåg att om lagen skärptes gjorde det litet till saken. Ingen kunde se alla ställen der djurplågeri försiggick, såsom i skogarna der hästarna kunde plågas på alla sätt af oförnuftige timmerkörare.

Nils Jonsson Westerkälen. Ansåg äfven att lagen borde skärpas, han vore i detta fall förslapp. Samt att folket skulle öfvertygas om djurplågandets vederstyglighet. Ansåg att förste vilkoret härutinnan vore att inplante mildhet mot djuren hos barnen.

Anders Persson Westerkälen wille till sitt förra yttrande tillägga, att det borde tillsättas flera tjenstemen som tillsågo att straff för djurplågeri beifrades.

Nils Persson Österkälen instämde i hufvudsak med Anders Persson, synnerligast i hvad det anginge, att tjenstemän tillsattes som bättre än hvad nu är fallet tillsåge att djuplågeri ej finge förekomma.

Härmed var diskussionen slut och enades man efter en stunds öfverläggning om att diskussionen skulle få utgöra svaret.

Härefter öfvergick man till andra frågan som hade följande lydelse:

Hvilken af Östersunds tidningarne är den mest läsvärda?

Som Hemming Persson var äfven denna frågas uppställare blef han uppfordrad att inleda densamma: och ytrade dervid att alla tidningar voro läsvärda, dock i mer ock mindre grad. Ville för sin del förorda Östersundsposten såsom varande af bättre och gedignare innehåll.

Anders Andersson Backen förordade Jämtlandsposten.

Per Olsson d y  Österkälen instämde med Anders Andersson.

Olof Olofsson Westerkälen wille be Hemming Persson förklara på hvad sätt Östersundsposten vore bättre, synnerligast som Jemtlandsposten vore betydligt större och följaktligen borde hafva åtminstone mera innehåll.

Hemming Persson Österkälen. Wisserligen kunde det hända att Jämtlandsposten var större, men Östersundsposten hade flera korrespondenter från aflägsnare orter, och innehöll äfven bättre upplysningar om riksdagens förhandlingar.

Per Larsson Backen bemötte Hemming Persson. Trodde Jämtlandsposten vore lika godt utrustad hvad korrespondenter beträffade. Hade funnit Östersundsposten konservativ, Jämtlandsposten deremot liberal. Östersundsposten skyddade mera uppsatta män om de äfven begingo något fel. Icke så Jämtlandsposten. Hvad Jämtlands Allehanda beträffade sade sig talaren hafva mindre förtroende för denna tidning

Magnus Larsson Kilen instämde med Per Larsson, och ville tillägga att Jämtlandsposten hade flera korrespondenter inom Jämtland såsom varande den ort som borde hafva största intresset för Jämtlandstidningar. Äfven hade Jämtlandsposten en afdelning under rubriken ”Fria ord”, i hvilken det stode hvar och en fritt att framlägga sina åsigter derjemte hade han äfven breflåda.

Hemming Persson Österkälen widhöll sitt yttrande. Jämtlandsposten hade otvifelaktigt mindre referenter från riksdagen, och äfven från andra mera betydande platser.

Olof Nilsson Westerkälen instämde med Hemming Persson. Östersundsposten refererade bättre riksdagens förhandlingar. Wille upplysa att äfven i denne tidning finnas Fria ord och breflåda. Hade fått afsmak för Jämtlandsposten under Lazaretsstriden [anklagelser från JP:s redaktör mot en läkare om vanvård, alkohol- och morfinmissbruk].

Olof Olsson Westerkälen war med anledning af Lazarettsstriden af alldeles motsatt åsigt. Tyckte redaktör Wickström gjorde rätt i att afslöja missförhållandena.

Anders Lögdberg Österkälen wille understödja Olssons yttrande. Trodde derjemte att lazaretsstriden vore fullt berättigad från Wickströms sida.

Jonas Persson Backen. Jämtlandsposten vore mera fri och orädd. Östersundspostenderemot såsom varande bolagstidning, måste yttra sig med mera försigtighet.

Anders Persson Westerkälen, sade sig icke kunna bedöma tidningarnes innehåll. Hade dock funnit att Östersundsposten icke hade mera reda på riksdagens förhandlingar och dylikt, än Jämtlandsposten.

Olof Jonsson Österkälen wille ej förkaste Jämtlandsposten, synnerligast som han höll sig med denna tidning. Och som orden föllo; Man håller med dem man äter i lag med. Trodde dock att Wickström tagit fel i Lazarettsstriden.

Olof Nilsson Westerkälen trodde att Burman var störste ägaren af Östersundsposten, och borde således icke vara i så stort beroende af andra med afseende på tidningens hållning.

Hemming Persson Österkälen hade sagt hvad han tänkt, men med anledning af lazarettsstriden ville han säga ännu några ord. Trodde största orsaken dertill vore personligt hat. Hernblom [den anklagade läkaren], vore ej så dålig. Hvilket bäst bevisades deraf, att Östersunds lazarett haft att uppvisa den minsta dödlighetssiffran i jemförelse med lazaretten å andra orter.

Nils Jonsson Westerkälen sade sig instämma med Anders Persson. Tyckte för öfrigt att hvar och en måste hålla med sitt. Trodde äfven att både rika och fattiga blifvit efter bästa förmåga tillgodosedde.

Magnus Larsson Backen ansåg det orätt att Jämtlandsposten förbättrades endast för lazaretts-stridens skull. Trodde Hernblom skött de rika bra, ej så de fattiga. Dessutom var doktor Hernblom ingen kirurg, hvilket var en nödvändig betingelse för en lazaretssläkare.

Anders Persson Westerkälen trodde tullstriden var största orsaken hvarför Jämtlandsposten synnerligast af protektionister förkastades. Trodde för öfrigt att det var patienterna som börjat Lazarettsstiden, och ej redaktör Wickström.

Per Larsson Backen wille ännu en gång framhålla Jämtlandsposten som varande mera läsvärd. Han meddelade samma nyheter som Östersundsposten, vore betydligt större och innehöll följaktligen mer. Hvad lazarettsstriden beträffade hade redaktör Wickström gjort det bra om man blott såg till sjelfva saken. Han hade ju föresatt sig att afhjelpa ett fel, och stod således på folkets synnerligast de fattigares sida.

Olof Jonsson Österkälen wille bemöta Per Larsson. Trodde Wickström såg på sitt eget bästa. Det var ej för att försvara en rättvis sak utan för att för att göra ett ”bravat” [bravad?].

Olof Olsson Westerkälen bemötte Olof Jonsson. Trodde icke att Wickström såg på sitt eget bästa, utan fast mer på det fattige folkets. Sade sig icke känna doktor Hernblom personligen, men trodde att han var dålig. Trodde äfven att redaktör Wickström hade bevis för doktor Hernbloms felaktighet innan han började lazarettsstriden. Hvad tidningarne beträffade hade han funnit att Östersundsposten gerna slätade öfver högre uppsatta mäns fel-aktigheter. Då Jämtlandsposten deremot äfven sade sådana sanningar.

Olof Nilsson Westerkälen wille widröra några ord i Pers Larssons yttrande, nemligen att man skulle icke se på medlet utan på ändamået. Och tyckte med anledning derutaf, att Per Larsson ville på lazarettsstriden tillämpa den jesuitiska satsen ”Ändamålet helga medlen”, hvilket vore ett temligen tvifvelaktigt försvar för Wicktrömrs rätt härutinnan.

Per Larsson Backen wille försvara sitt nyss förut gjorda påstående. Hade icke sagt att man skulle se på ändamålet utan på sjelfa saken. Denna sats gick ej tillämpa på hans yttrande, alldenstund doktor Wickström i sitt anfall mot dr. Hernblom icke användt några orätt- färdiga medel. Ett skarpt ord kunde ej betraktas som något oärligt medel. Olof Jonsson hade yttrat att Wickströmn såg på sitt eget bästa. Det var ej för att försvara en rättvis sak, utan för att göra ett ”bravat”. Kunde icke förstå hvarför man så gerna ville tyda allt till det värsta. Vore sjelf mera böjd för att tyda allting till det bästa. Trodde för öfrigt att Justitieombudsmannens utlåtande i frågan vore ett ojäfaktigt bevis för doktor Hernbloms brottslighet.

Olof Jonsson Österkälen. Gaf delvis Per Larsson rätt, men som han sade sig känna till förhållandena å lazarettet vågade han påstå, att man öfverdref mycket med afseende på Hernblom brottslighet. Sade sig sjelf anlitat Hernblom i 20 års tid, och hade funnit honom human och tillmötesgående.

Carl Granlund Österkälen ansåg Jämtlandsposten bättre och mera läsvärd. Östersundsposten ville han ej bedöma, men hade funnit klasskilnad i honom och kunde ej tåla sådant.

Erik Larsson Österkälen sade att Wickström vore afskyvärd genom sitt tillvägagående mot doktor Hernblom.

Carl Granlund Österkälen hade ej tänkt uppträda vidare i denna fråga, men med anledning af E. Larssons yttrande ville han säga ännu några ord. Kunde detta i ännu större grad tillämpas på dr Hernblom. Hade hr Wickström gått plumpt tillväga mot dr Hernblom, så hade han rättvisan på sin sida. Då Hernblom deremot gått plumpt tillväga mot hundratals olyckliga medmenniskor, hvilkas vård blifvit honom anförtrodd.

Anders Lögdberg Österkälen instämde i hufvudsak med Carl Granlund.

Lars Larsson Backen wille icke nu yttra sig hvilken tidning han ansåg mera läsvärd, men med anledning af lazaretsstriden sade han sig stå fullkomligt på hr Wickströms sida.

Olof Nilsson Westerkälen wille blott upplysa att Per Larsson uppfattat Östersundsposten orätt. Burman stod ej heller fullt på dr Hernbloms sida, han gick blott mera hänsynsfullt tillväga än hvad dr Wickström gjort.

Anders Persson Westerkälen tyckte sig finna att man fördömde Jämtlandsposten endast för lazarettsstridens skull. Nu, sedan den var slut, kunde man ju ändra sig i detta afseende.

Per Larsson Backen sade sig icke hafva någonting emot dr Hernblom för sin enskilda del, men när Justitieombudsmannen var emot honom så trodde han att han felat. Om han var skicklig som läkare borde han hafva visat det. Hyllade Jämtlandsposten derför att han ifrade för rättvisa.

Carl Granlund Österkälen wille yttra ännu några ord i lazaretts-frågan. Hade sjelf träffat dr Hernblom endast en gång, och kunde med afseende derpå ej klaga på honom. Men visste bestämt att han uppfört sig brutalt i många fall synnerligast mot de fattiga, och det var just det som Wickström beifrat. Anförde som exempel för sitt påstående att hans mor legat på Östersunds lazarett under Hernbloms vård, och fått ligga der flere dagar innan Hernblom ens såg på henne. Ehuru det var intet annat att vänta än döden, så hade hans mor berättat för honom. Och, tillade talaren jag vet att min mor aldrig ljugit i mig. Wille ännu en gång påpeka att klasskilnad kunde han på inga vilkor tåla.

Anders Persson Westerkälen wille som bevis för dr Hernbloms brutalitet anmärka, att en hästjägare Turk som fått ett finger afbrutit [och] derföre gått under Hernbloms vård. Och att sedan det på ett mycket oskickligt sätt läkts af af Hernblom, och Turk derför förebrått honom han, då i vredesmod brutit upp detsamma.

Sådan var i korthet det hufvudsakliga innehållet af den temligen vidlyftiga diskussionen hvilken härmed på fleras tillstyrkan afslutades hvarpå efter någon öfverläggning antogs följande resolution: Mötet anser att Jämtlandsposten är den mest läsvärda tidningen: dels emedan den är länets bästa nyhetstidning, och dels emedan den öfverskyler den enes fel lika litet som den andres.

Häremot reserverade sig Olof Nilsson i Westerkälen och Olof Jonsson i Österkälen, hvarjemte den sednare ville hafva resolutionen sålunda: ”Att Jämtlandsposten är länets bästa nyhets-tidning men att redaktörern har gjort den enes fel till den andres ofärd……..?”

 Härefter öfvergicks till behandling af följande motion inlemnad af Olof Jonsson:

Anhålles det föreningen föreslår ett lämpligt njutningsmedel för icke rökare, i stället för tobak som ej bör vara berusande eller giftigt.

Öfver denna motion utspann sig en temligen långvarig diskussion med alla möjliga förslag, men dels i följd af nämnda diskussions innehåll, dels ock i följd af flera medlemmars anhållan att denna diskussion ej i protokollet skulle införas, samt slutligen i följd af undertecknades oförmåga att kunna skrifva ett protokoll som med något intresse kan åhöras har densamma blifvit utelemnad.

Emellertid blef dock den ifrågavarande motion afslagen.

Derefter upptogs till behandling ett af anonyma författare inlemnat förslag så lydande:

För att underhålla föreningen föreslår undertecknade: Att till hvarje möte väljes en eller två personer som skola uppläsa minst en skämtsam eller allvarlig stråf hvar antingen på vers eller prosa.

Detta förslag blef genast antaget.

Således/ att till nästa möte blott välja en och blef dertill utsedd Carl Granlund hvilken nästa möte skulle underhålla med hvad han fann lämpligast.

§ 5

Till ordförande för nästa möte valdes Nils Persson Österkälen, och till vise ordf. M. Larsson Kilen.

§ 6

Beslöts att nästa möte skulle hållas söndagen 23 nov 1890 vid den vanliga tiden.

Dag som ofvan

Anders Larsson              Ol. Granlund

ordf                                sekreterare

Justeras:

Hemming Persson och Per Persson

 

Protokoll fört vid diskussionsföreningen Tysts möte hos Hemming Persson i Öster-kälen söndagen den 23 nov 1890

§ 1

Förättades upprop hvarvid följande medlemmar befunnos frånvarande: Jonas Petter Nilsson, Jöns Nilsson, Olof Nilsson, Simon Nilsson, Per Olsson, Per Jonsson, Erik Stål, Nils Jonsson alla från Westerkälen. Lars Danielsson, Olof Jonsson, Per Olosson alla från Österkälen. J. P Gren, Per Larsson, Magnus Larsson, Lars Larsson, Anders Eriksson, Olof Olofsson alla från Backen samt Anders Johansson i Hissmon och Erik Nilsson i Qvarnlösa.

§ 2

Upplästes och justerades det under föregående möte förda protokollet.

§ 3

Som Carl Granlund under föregående möte blifvit vald att under detta möte underhålla, blef han nu på fleres begeran dertill uppfodrad. Hvarpå han uppträdde och uppläste några goda råd till unga män, som vilja gifta sig, och äfven några dito till jungfrurna. Derpå sjöng han en visa författad för tillfället af signaturen C. Glader, hvilken tycktes synnerligen vinna medlemmarnas bifall. Hvarför äfven Olof Olsson i Westerkälen uppställde och hemstälde till Carl Granlund huruvida han vore villig, att afstå nämnda visa att som en kuriositet läggas till föreningens handlingar. Denna begäran ville icke Carl Granlund uppfylla. Dock lemnade han sitt bifall till att föreningen skulle få afskrifva visan, och har hon derföre (ehuru detta icke torde vara mötets mening) där blifvit i protokollet införd.

 Ett poem tillegnad diskussionsföreningen ”Tyst” i Kälen i november anno 1890.  Af (C. Glader) Melodi: Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet”

  1. Go henan Glader för eder ämna att sjunga

   Om i dertill viljen lyssna gamla som unga

   Det är så sällan som Glader låter sig höra

   När nu det hända så låna dertill ert öra

 

  1. Jag för det första om vår förening vill säga

         Blott några ord men ni låter bli dem att väga

         Med mina ord jag en någon af er vill stöta

         Ty om så vore jag först er grundligt vill blöta

 

  1. Dess namn är Tyst men dess ändamål är helt annat

   Ty här skall språkas och diskuteras förbannat

   Dess tjänstemän sina sysslor sköta med ära

   Dock inga mästare är färrän man fått lära

 

  1. När klockan visar att man skall börja med mötet

   Då intar alla sin plats. Ordföran det nötet

   marscherar just lite stolt till bordet och fäller

   den föreningens klubba så att det smäller.

 

 5.  Härmed förklarar han mötet öppnat med mera

   Så kommer upprop, sen gäller det att justera

   Det protokoll som från förra mötet är uppsatt

   deri det visas om sekreteran är tafatt.

 

  1. Som sekreterare är ej afundsvärt vara

   Uti hvart yttrande komma just på det klara

   Utaf allt kallprat ett protokoll konstruera

   Och sen för kritik bli utsatt, får han riskera

 

7. När allt är klart tager diskussionen sin början

   Om man då tänkt någonting man drar ur sig smörjan

   Ja man hvarandra försöka få på det hala

   Sen njuter man af att se hur de sig försvara

 

  1. Hur roligt är då man riktigt vänder och vrider

   Och hugger in på hvarandra så att det svider

   Då njuter ”Glader” med lust och frögd åt debatten

   Och gör nog sitt till att få den het, ta mig katten

 

  1. I diskussionen man svenska språket skall föra

   Ibland det låter som Wolapük för vårt öra

   Här reserveras ja här voteras och bråkas

   Här blir man klok blott man kan förstå allt som språkas

 

  1. Ja vår förening är prisvärd det vill jag våga

   Här får man öfva båd tanke och talförmåga

   På njutningsmedel här bjuder gratis tillika

   Af bästa tobak du här får stoppa din pipa.

 

  1. Han gör ock framsteg ty knappt han hunnit att trampa

   Ut sina barnskor förrän han köpa sig lampa

   med fotogen till, samt böcker skrifbläck och papper

   Man kanske här får båd mat och kläder i rappet

 

  1. Skattmästare finns som föreningskassan skall sköta

   Om penningsäcken vill spricka skall han den blöta

   Han sniket lättar uppå den tystlåtnes kassa

   Han liknar ”Judas med pengar”, det kan ju passa

 

  1. Dörrvaktare finns ock som dörren troget skall vakta

   En krigsbuss är det, ni bör det noga beakta

   En ny ”Sven Dufva” bevakar noga hvar ingång

   War derför lugn, du är säkert fredadt för intrång

 

  1. Till sist jag önskar åt vår förening all lycka

   Om Glader nu kunde sluta torde ni tycka

   Ja, jag skall sluta men ber er lemna åt glömskan

   Allt hvad jag sjungit det är min lifliga önskan

 

  1. Förrän jag slutar jag dock en bön ville bedja

   Och till ert sunda förnuft jag vågar att vädja

   På mitt poem ni för stora anspråk ej ställer

   Jag är ej gjord till poet och duga ej heller.

 

  1. Min tanke binder af allt för många bekymmer

   Och mörka moln för mig diktens himmel bortskymmer

   Hushållsbekymmer nu ständigt ”Glader” förfölja

   Dertill tulltaxan jag vill det icke fördölja,

 

  1. För er uppmärksamhet jag nu hjertligt tackar

         Poemet derpå jag i min ficka nerpackar

         Inför publiken jag derpå högfligt bockar

         Farväl jag bjuder, på öfverseende pockar.

 § 4

I egenskap af frågeuppställare inlemnade nu Lars Larsson i Backen och Lars Larsson i Österkälen hvar sina förslag till diksusion så lydande:

  1. Hvilket kan vara bättre att mocka mull på myrsjön än myra på hårdjord?
  2. Kan det vara till nytta eller ej att kvista sin barrskog?
  3. Bör en landtbrukare harfva sina åkrar på hösten? (af Lars Larsson i Backen
  4. Spelar man kort för nöje eller för att vinna pengar?
  5. Hvarför får skomakaren så gerna lungsot?
  6. Hvarför snusar man och hvad nytta medför snusningen? (af Lars Larsson Österkälen)

Och beslöts att dock först upptaga en från föregående möte qvarlämnad fråga af Hemming Persson, så lydande:

Bör jordbrukaren skaffa sig biförtjenster?

Frågan inleddes af dess uppställare:

Hemming Persson hvilken sade sig uppställt frågan derför att som det nu vore dåliga tider, och i följd deraf ganska svårt för bönderna att slå sig fram. Så kunde det nog med hänsyn dertill anses behöfligt att jemte jordbruket äfven skaffa sig några biförtjenster, wille dock för sin del förkasta sådana emedan man då försummade jordbruket, hvilket för en jordbrukare vore det förnämsta och borde skötas omsorgsfullt, i annat fall komme man på obestånd.

Carl Granlund Österkälen instämde med Hemming Persson i hvar det anginge den större jordbrukaren. Den mindre deremot som hade liten areal och i följd deraf liten afkastning, kunde följaktligen icke föda sig, och måste derföre ovilkorligen hafva någon sorts biförtjenst för att kunna existera.

Anders Lögdberg Österkälen instämde i hufvudsak med Carl Granlund. Trodde att det berodde mycket på åt hvilka biförtjenster man egnade sig. Ansåg skjuts och timmerkörning för dåliga förtjenster.

Lars Larsson Backen ansåg det naturligt att en jordbrukare först och främst skötte sin jord ordentligt. Hann han mer vore det ju icke förkastligt att äfven skaffa sig någon sorts biförtjenst, såsom t. ex. hästhandel hvilket ju vore ganska lönande affär.

Carl Granlund Österkälen gaf Lars Larsson rätt i hans påstående, att en jordbrukare först och främst borde sköta sin jord ordentligt. Deremot hvad det beträffade handel trodde talaren, vore mindre fördelaktigt för en jordbrukare. Synnerligen hästhandel emedan man då ej kunde vara hemma och sköta sitt jordbruk. Ty skulle man sköta jordbruket ordentligt måste man ovillkorligen vara hemma.

Hemming Persson Österkälen instämde med Carl Granlund deruti att ingen kunde sköta sin jord ordentligt som ej vore hemma. Trodde i motsats till Lars Larsson att handel ej vore att rekommendera för en jordbrukare. Ty i många fall ginge handel dåligt, ja äfven alldeles baklänges, och följden blefve att man kom på obestånd och kanske slutligen måste göra konkurs.

Anders Lögdberg Österkälen ansåg hönsskötsel och kaninskötsel såsom ganska lönande biförtjenster. Dock sade sig talaren icke ha pröfvat det sednare med trodde att det vore ganska fördelaktigt.

Lars Larsson Backen widhöll sitt förra yttrande. Ville instämma med Hemming Persson, att handel icke alltid och för alla kunde vara så lönande. Ville dock se den goda sidan af saken. Hvad hönsskötsel beträffade som Anders Lögdberg förordat, så hörde den till jordbruket och vore ej att anse som någon biförtjenst.

Olof Olsson Westerkälen. En riktig jordbrukare borde ej befatta sig med något annat än jordbruk. Ty om han hade nog stort jordbruk skulle kan dermed ovilkorligen föda sig om det sköttes ordentligt. Deremot hvad det beträffade handtverkare och dylikt som hade liten jord, så skulle de föda sig med sitt handtverk och hade blott jordbruket som biförtjenst

Carl Granlund Österkälen instämde med Olof Olsson, men betvifvlade Lars Larssons yttrande. Ty skulle man befatta sig med handel finge man ej vara hemma och kunde i följd deraf icke sköta sitt jordbruk med den omsorg det fordrade. Man borde i så fall hålla sig med inspektor.

Lars Larsson Backen wille icke förkasta biförtjenster. Men hade tänkt sig att man ändå skulle kunna vara hemma och se efter att jordbruket sköttes ordentligt, ty sjelf vore man i alla fall bäste drängen. Widhöll för öfrigt sitt förra yttrande.

Hemming Persson Österkälen wille fråga Lars Larsson hvilka biförtjenster han åsyftade. Skulle man idka handel fick man ej vara hemma, och dessutom blefve det då som Olsson sagt, man hade jordbruket som biförtjenst. Hvarjemte till handel fordrades ett godt hufvud hvilket icke vore allom beskärdt.

Lars Larsson Backen ansåg skrifvning och räkning som rätt aktningsvärda biförtjenster för en jordbrukare, och då kunde man ju vara hemma och på samma gång se efter jordbruket. Andra förtjenster såsom skjuts och timmerkörning vore mindre att rekommendera, synnerligast som det vore dålig förtjenst och man då äfven vore borta.

Carl Granlund Österkälen anförde som exempel för hur jordbruket sköttes då man egnade sig åt handel. Gunnar Jonsson i Waplan hvilken innehade betydliga jordegendomar som sköttes högst otillfredsställande

Lars Larsson i Backen förkastade det anförda exemplet. Gunnar Jonsson vore icke jordbrukare [han] hade blott jordbruket som biförtjenst.

Hemming Persson Österkälen. Hvad Gunnar Jonsson beträffade vore han kanske jämtlands störste jorddrott, men kunde derför icke sägas vara jordbrukare. Vore hufvudsakligen handlande, och hade som sådansett längre in i framtiden än mången annan. Hvarföre han ock i sinom tid komme att skörda ofantlige summor på sina jordegendomar.

Olof Olsson Westerkälen. En jordbrukare som sysselsatte sig med skrifning och räkning vore ej att räkna som jordbrukare. Dessutom vore det kanske högst en på femtio som vore kompetent dertill, och hur skulle det för öfrigt gestalta sig om hvarje jordbrukare blefve skrifvare. Nej, man måste arbeta på sin jord det vore enda sättet att behålla sin torfva. Hade sjelf hört och sett hur på somliga orter jorden kommit i bolagens händer, och hur ginge det då för jordbrukaren, ville helldre för sin det föreslå husslöjd som en mera passande biförtjenst

Carl Granlund Österkälen wille instämma med Olof Olsson, och derjemte påpeka att man missförstått honom med afseende på det exempel han nyss anförde (nemligen Gunnar Jonsson). Hade blott velat visa hur jordbruket sköts då man egnade sig åt handel.

Magnus Larsson Kilen. Man borde äfven tage hänsyn till klimatiska förhållanden. En jordbrukare som innehade bördig jord borde uteslutande hålla sig till jordbruket. Så deremot en som hade dålig jord, der till på köpet frost och missväxt allt som oftast inträffade, kunde blifva nödsakad att skaffa sig biförtjenster för att ej råka i nöd.

Anders Persson Westerkälen trodde icke den som uppställt frågan hade tänkt sig andra förhållanden än på vår ort, och här vore klimatet temligen lika. Vill för öfrigt förkasta biförtjenster för jordbrukarna

Magnus Larsson Kilen. Kunde nog hända att frågeuppställaren tänkt så, men klimatet vore ganska olika äfven på vår ort, synnerligast hvad frost beträffar.

Hemming Persson Österkälen. Frågan afsedde blott Jämtland, och der vore nog klimatet i det närmaste lika öfverallt. Det gick ej an att jemföra Jämtland med andra län, synnerligast i södra Sverige der klimatet vore mera tjenligt för jordbruk. Äfven i Jämtland kunde det nog vara någon skildnad, såsom i fjelltrakterna. Dock afsåg icke frågan fjellbönderna. Olof Olsson hade föreslagit husslöjd, hvilket nog kunde vara bra och äfven här ganska mycket praktiserande. I ty att här förfärdigades ej så litet af åkskrindor och åkslädar. Detta vore nog bra och förtjenade all uppmuntran, ty här vore vinterqvällarne ganska långa så att man nog kunde få tid öfrig [över?] till sådan syselssättning. Men äfven detta hade en olägenhet, dertill fordrades fallenhet om man skulle kunna åstadkomma ett någorlunda godt arbete. Trodde för sin del att det icke funnes många jordbrukare, som vore i besitning af denna fallenhet. Det vore otvifvelaktigt flera som saknade den.

Härmed aflslutades diskussionen öfver denna fråga, hvilken också på fleras tillstyrkan skulle få utgöra svaret.

Härefter öfvergicks till diskussion af följande fråga (af L Larsson Österkälen):

Spelar man kort för nöje eller för att förtjena pengar?

Frågan inleddes af,

Carl Granlund Österkälen hvilken trodde att man kunde göra bägge delarna. Om pengar uppsattes spelade man naturligtvis för att vinna. Om man då tappade fortsatte man ändå för att taga igen sin förlust. Vann man fortsattes för att vinna mer, men kortspel vore dock ingenting att rekommendera.

Hemming Persson Österkälen. Det vore nog ingen skada att spela kort om man kunde finna något nöje deri, utan att uppsätta pengar. Detta vore dock icke fallet. Men om pengar uppsattes då fan[n]s lust. Då var man ej så noga blott man kunde klå hvarandra. Det vore dock det uslaste man kunde tänka sig. Hur mången hade ej spelat bort all hvad han ägt och sedan ansatt af ånger öfver sin dåliga handling, jemte den mörka utsigten att hafva bragt sig sjelf till tiggarstafven, slutligen begått sjelfmord. Det fa[n]ns ett ordspråk med afseende på tjufen som sade, att ”Man började med en knappnål och slutar med en silfverskål”. Detta kunde ju äfven tillämpas här, man började med ett öre fortsatte med en krona samt slutade med hela sin förmögenhet. Det vore således det sämsta man kunde göra utan afseende på i hvilken samhällsställning man befann sig.

Olof Olsson Westerkälen sade sig ej vara kortspelare, ej heller vän af kortspel. Ville derför instämma med Hemming Persson. Trodde att den som uppfann korten hade ämnat dem till att roa sig med. Hade äfven tänkt sig att det skulle gå att spela kort blott till nöje och tidsfördrif.

Magnus Larsson Kilen trodde ej att kortspel vore något nöje. Hade sig bekant att korten blifvit uppfunna för en dåre, för hvilka det också bäst passade.

Nils Larsson Österkälen wille bemöta Olof Olsson. Det funnes intet nöje i kortspel med mindre än att pengar uppsattes.

Olof Olsson Westerkälen. Wille icke tro på den upplysning Magnus Larsson gifvit, angående hvarför korten uppfunnits. En dåre kunde förströs med hvad som helst, helt enkelt några papperslappar. Gjorde härvidlag samma tjenst, som spelkort. Ej heller behöfdes några vissa regler för dårar. Dessutom funnes många andra sätt att spela bort pengar, en just med kort, som exempelvis tärningar och dylikt med hvilka man spelade bort ofantliga summor.

Anders Larsson Kilen. Att spela kort om pengar vore ett dåligt nöje. Visserligen kunde det medföra en viss spänning, men detta kunde icke sägas vara något nöje.

Anders Lögdberg Österkälen. Kortspel vore intet nöje. Dessutom, sade talaren sig veta att ingen kortspelare blifvit rik. De fattiga borde icke inlåta sig på kortspel. De rika deremot som hade mycket pengar, kunde gerna spela bort dem om de så behagade.

Magnus Larsson Kilen instämde med Olof Olsson deruti att korten visst icke vore att fördöma, blott de icke begagnades till att spela om pengar med. Widhöll sitt förra yttrande angående kortens uppfinning. Erinrande sig nu att han läst derom i en bok. Det var nemligen en furste som blifvit vansinnig, och korten hade uppfunnits för att roa och förströ honom.

Jonas Persson i Böle war af den åsigt att man spelade kort blott för att förtjena pengar och ej för nöje.

Olof Granlund Slåtteråsen wille fullkomligt instämma med Hemming Persson. Kortspel vore intet nöje med mindre än att pengar uppsattes. Wille äfven med några ord bemöta Anders Lögdberg, som hade sagt att de rika gerna kunde spela bort sina pengar. Detta tyckte talaren vore en märkvärdig åskådning af saken, ty vore man än aldrig så rik kunde man ju blifva fattig om man spelade bort sin förmögenhet. Kunde icke finna att det skulle vara mer hedrande för en rik att spela bort sina pengar än för en fattig.

Olof Persson Westerkälen. Kunde det ej spelas kort med nöje utan att sätta pengar så ville äfven han instämma, men vill dock fortfarande tro att det ginge roa sig med kortspel utan att sätta pengar.

Hemming Persson Österkälen hade äfven svårt att tro det korten uppfunnits för en dåre. Ty en sådan kunde förströs lika bra med hvad som helst. Det gick åtminstone ej bättre att förströ honom med kort än med någonting annat.

Jonas Persson Böle wille som bevis för kortspelets förderflighet anföra spelbanken i Monte Carlo. Ty der begingos nästan dagligen sjelfmord af sådana som der först spelar bort sin förmögenhet.

Carl Granlund Österkälen. En del fann nog nöje i kortspel utan att sätta pengar, andra åter icke. Trodde för öfrigt att till de största penningsummorna som bortspelades begagnades icke kort. Det fans ju så många andra spel som begagnades. Och hvad Monte Carlo beträffade trodde han minst af allt att der begagnades kort.

Härmed förklarades diskussionen afslutad och skulle densamma äfven få utgöra svaret.

§ 6

I likhet med föregående möte valdes äfven nu en medlem att under nästa möte under hålla, och blef dertill utsedd Per Larsson i Backen.

§ 7

Beslöts att nästa möte kommer att hållas inom 3 veckor eller söndagen den 14 december 1890 vid den vanliga tiden k[l] 4 e m.

Härefter förklarades mötet slut

Dag som ofvan

Nils Persson                      Olof Granlund

ordförande                        sekreterare

Justeras:

Per Larsson och Granlund

Protokoll fört vid diskussionsföreningen ”Tysts” möte hos Hemming Persson i Kälen söndagen den 14 december 1890

§ 1

Uppropades föreningens samtliga medlemmar hvarvid följande befunnos frånvarande: Ol Olsson, Jonas Petter Nilsson, Jöns Nilsson, Simon Nilsson, Per Olsson, Erik Stål, Nils Jonsson, Anders Andersson, alla från Westerkälen. Lars Danielsson, Hemming Persson, Simon Orell alla från Österkälen. J. P. Gren, Anders Eriksson, Olof Olofsson alla från Backen. Samt Erik Nilsson i Qvarnlösa och Anders Johansson i Hissmon

§ 2

Upplästes och justerades det under föregående möte förda protokollet.

§ 3

På uppfordran af föreningens medlemmar uppträdde nu Per Larsson i Backen för att underhålla. Och föredrog dervid en dröm som han ur minnet upptecknat. Hvilken handlade om ett öppet möte i diskussionsföreningen ”Tyst”, hvarvid flera framstående personligheter underhöllo i särskilda ämnen. Hvaribland särskildt nämnes ett religiöst föredrag af en kolportör, och hvars innehåll på ett slående sätt karakteriserade en del tvetydiga existenser, hvilka med Guds ord som täckmantel resa kring bygderna och lefva godt på enfaldigt folks bekostnad färdiga att begå snart sagt hvad brott som helst. Derpå föredrogs ett poem – en parodi på ”Wårt land” som på ett högstämdt sätt beprisadt föreningen ”Tyst”. Hvar-för äfven några medlemmar funno sig föranlåtna att anhålla det Per Larsson ville öfverlemna nemnda poem till föreningen, hvilket äfven beviljades.

§ 4

Beslöts att följande fråga skulle diskuteras:

Hvad är orsaken till att brott emot bränvinslagen ej betraktas som andra lagbrott?

Som Olof Jonsson i Österkälen var frågans uppställare, blef han uppfordrad att inleda densamma. Och yttrade han dervid, att frågan ej synnerligen torde tarfva någon inledning i synnerhet som han vore temligen klar. Tyckte dock för sin del att bränvinslagstiftningen vore egendomlig. 10 kronors plikt för enkelt fylleri vore enligt talarens förmenande nog hårdt, och derjemte ganska orättvist. Thy att endast de som befunno sig ute kunde ertappas. De som deremot höllo sig inne gingo fria.

Anders Larsson Kilen instämde till en del med Ol. Jonsson. Bränvinslagen vore nog egendomligt stiftad, men brott emot densamma betraktades dock som andra lagbrott. Ehuruväl det i allmänhet vore svårare att tillämpa straffen derför än för andra brott.

Per Larsson Backen. Brott mot bränvinslagstiftningen kunde icke hänföras till fylleri. De gäl[l]de hufvudsakligen olaglig försäljning af berusande drycker, och sådana brott betraktades nog som andra lagbrott och tillämpades äfven.

Olof Jonsson Österkälen hade med frågan afsett brott mot bränvinslagen, eller mot förtäring af rusdrycker. Hvilken lag dock icke följdes hvarken med hänsyn till supningen eller straffets tillämpning derför.

Carl Granlund Österkälen fann äfven att bränvinslagen i allmänhet ej följdes. Krögaren vore skyldig att herbergera sina kunder när de öfverlastat sig så att de ej kunde reda sig sjelfva. Deremot utkördes de på gatan när krogen skulle stängas och kommo sålunda att hamna i polisens händer.

Jonas Persson Böle.  Bränvinslagen voro konstig, ty den tillåter hvar och en att förtära så mycket spirituosa man behagar. Men den tillåter ej att man blir öfverlastad ty då får man plikt.

Per Jonsson Westerkälen ansåg att de föregående talarne hade missuppfattat bränvinslagen. Vore man tyst kunde man ej pliktfällas om man än vore aldrig så full.

Per Larsson Backen. Det hade påpekats \store?/ fel i bränvinslagstiftningen så att endast de som anträffades ute kunde pliktfällas. Då deremot de som höllo sig inne ej blefveo åtalade. Wille påpeka ett annat fel nemligen den behandling den rusige erhåller enligt den gällande lagstiftningen. Drinkaren borde anses som sjukling och ej som brottsling. Hellre än att straffa dem borde man intaga dem på någon annan inrättning, mer lämplig att förbättra dem.

Anders Larsson Kilen instämde med Per Larsson i detta fall. Drinkaren borde ej straffas. Det vore orättvist att pliktställa för fylleri när lagen tillåter att supa, och att straffa en drinkare torde föga förbättra honom. Då skulle kärleksfull behandling om möjligt hellre verka till någon förbättring.

Olof Jonsson Österkälen wille äfven instämma med de två föregående talarne. Men när de nu en gång finnes en bränvinslag, hörde brott emot densamma ovilkorligen betraktas som andra lagbrott och äfven sålunda bestraffas synnerligast hvad det beträffade förande af oljud.

Olof Nilsson Westerkälen trodde ej man hade rätt att pliktfälla en person som blott vore litet virrig, endast om man blfeve liggande kunde man åtalas. Det hade ansetts för inkonsekvent att pliktfälla en drinkare oaktadt det vore tillåtet att supa. Men man kunde äfven pliktfällas om man vore nykter om man uppförde sig brutalt eller beginge något brott.

Anders Larsson Kilen. Det måste anses som inkonsekvens att bestraffa den som super sig full, när det ändå är tillåtet att supa så mycket man vill. Det borde i annat fall vara förbjudet att supa eller också bestämt hur mycket man fingo supa.

Anders Persson Westerkälen. Det vore misstag att man finge plikta för fylleri, blott man förhölle sig tyst kunde man ej pliktfällas. Trodde att polisen i många fall retade drinkaren så att han började för oljud och sedan toge fast honom.

Olof Jonsson Österkälen wille upplysa att han nyss erhållit ett häfte af bränvinslagen, hvilket han genomläst och funnit att man kunde anklagas så snart man befanns öfverlastad.

Per Larsson i Backen wille fråga hvarför det skulle anses inkonsekvendt att straffa drinkaren då det ju ej vore endast rusdryckerna som förorsakade ondt. Som till exempel kaffe, af hvilket man ju kunde dricka så att man blefve sjuk, men det vore ändå tillåtet att begagna. Eller om en talare uppträdde och uppviglade folket till inbördes krig, så blefve det äfven inkonsekvens om sådandt blefve straffadt.

Anders Larsson Kilen fann Per Larssons bevisföring besynnerlig. Det fanns intet straff i lag stadgadt för omåttligt förtärande af kaffe, och hvad en talare som uppviglade folket beträffade blefve han med all sannolikhet straffad ifall hans förehafvande komme till vederbörandes kännedom.

Diskussionen öfver denna fråga förklarades härmed afslutad och beslöts att densamma också skulle få utgöra svaret.

Härefter öfvergicks till diskussion af följande fråga:

Är konkurensen skadlig och på hvilket område?

Frågan inleddes af,

Olof Jonsson Österkälen som äfven uppstäldt densamma, och sade han sig hafva uppstält frågan med anledning af en förut diskuterad fråga, med afseende på hvilket yrke som vore mest lönande. Och hvilken fråga enligt hans förmenande blef allt förlitet diskuterad. Den nu uppstälda frågan skulle blifva som en fortsättning af den förra. Hvad konkusensen beträffade vore den otvifvelaktigt nyttig i alla afseenden och kunde en nog högt uppdrifvas. Hant-verkaren, handlande, jordbrukarne, borde mer än hvad som nu är fallet lägga an på att konkurera med hvarandra. Det vore en sporre till arbete med ty åtföljande producering af mera varor samt bättre pris.

Per Larsson Backen trodde äfven att konkurensen var nyttig, såvida den bedrefs ärligt. Detta vore dock i många afseenden ej fallet såsom i handel och dyligt. Ville dock fråga föregående talare huru han tänkt sig, att konkurensen komme att gestalta sig nationerna emellan om det då blefve samma förhållanden som mellan individerna.

Anders Lögdberg Österkälen. Konkurensen vore nog bra, ty arbetet blefve derigenom billigare och man kunde derföre helldre anlita handtverkarne. Anförde som bevis derför att målning af åkskrindor nu vore betydligt billigare sedan målarne börjat konkurera med hvarandra. Då deremot förr när ej så många egnade sig deråt, de äfven kunde taga nästan hvad de ville.

Anders Larsson Kilen ansåg äfven konkurensen nyttig för allmänheten. Då deremot vissa yrkesidkare derigenom kunde blifva lidande. Det vore dock en sporre till att försöka åstad-komma ett godt arbete, som till exempel konkurensen mellan tidningsutgifvare hvilka alla försökte att få sina tidningar så underhållande och billiga som möjligt.

Magnus Larsson Kilen. Frågan lydde dock: Är konkurensen skadlig? Wille derför svara att detta vore förhållandet, ifall den drefs förlångt. Blef detta fallet måste ovillkorligen tillgripas fusk. Ansåg dock att jordbruket led ej mest deraf.

Jonas Persson Backen. Gick konkurensen förlångt vore den obestridligt skadlig, ty då måste ovilkorligen tillgripas fusk. Ett godt arbete kunne ej utsättas för ingenting.

Anders Larsson Kilen. Det kunde nog inträffa att man måste tillgripa fusk, men ett godt arbete betalades dock bättre än ett fuskverk, hvarför man ändå torde hafva mer fördel af att göra sitt arbete väl.

Carl Granlund Österkälen ansåg konkurensen bra. Öfverhufvud taget ehuru väl den på vissa områden kunde anses skadlig, derigenom att en del som voro svagare möjligen måste gå under. Men utan konkurens skulle säkerligen ändå fler gå under. Utan konkurens skulle handt-verkarne blifva så dyra på sin tillverkning, att jordbrukaren omöjligen kunde köpa dem och följden kunde blifva att äfven jordbrukarne gingo under. Och gingo jordbrukaren under så gingo alla under.

Per Larsson i Backen. Det hade framhållits att konkurensen vore skadlig blott på vissa områden, men det som voro protektionister måste ändock anse den skadligt nationerna emellan. I annat fall skulle de ej arbeta på att få bort den.

Olof Jonsson Österkälen. Om konkurensen vore skadlig så vore det för jordbrukaren, handtverkarne drabbades mindre deraf. Och för öfrigt berodde ej välståndet på varans pris, utan på dess mängd.

Anders Larsson Kilen. Hvad jordbrukarne beträffade kunde de ej sägas bedrifva någon konkurens när de ingenting hade att sälja, utan för det mesta producera till eget behof.

Erik Olofsson Österkälen. För handlande vore konkuresen skadlig, derigenom att en del handlande sålde blott dåliga varor, som exempelvis John Fröberg [i] Finspång. Hvilken gjorde gott pris på sina varor, men de voro också knappt värda någonting.

Anders Lögdberg Österkälen. Wisst vore det sant hvad Erik Olsson sagt med afseende på John Fröberg, men man behöfvde ju icke köpa skräpet.

Härmed förklarades diskussionen öfver frågan slut och antogs på förslag af Anders Larsson Kilen följande resolution: Mötet anser att en ärlig konkurens öfverhufvud taget är nyttig på alla områden.

Derefter behandlades en till föreningen inlemnad motion i syfte att votering medelst handuppräckning borttages. I denna fråga kunde dock intet beslut fattas emedan mötesbesökarna voro af allt för skilda åsigter härutinnan. Dock enades man om att föreningen borde uttala önskvärdheten af att den så fort som möjligt borttages.

§ 5

På förslag af Carl Granlund beslöts att anskaffa en tvätterska, som skurade möteslokalen till julen. Och uppdrogo åt målaren Jonas Persson Backen, att tinga en sådan och äfven som varande föreningens skattmästare godtgöra henne derför.

§ 6

Med anledning af ett till föreningen derom inlemnat förslag, beslöts att ett öppet möte skulle anordnas, för hvilket tiden närmare bestämmes vid nästa ordinarie möte som hålles den 25 december. Och tillsattes en komite bestående af: Per Larsson och Jonas Persson i Backen samt Carl Granlund i Kälen, med skyldighet att utarbeta program samt inkomma med lämpliga diskussionsämnen till ofvannämnda öppna möte. Derjemte valdes Olof Nilsson och Olof Olsson i Westerkälen, Anders Johansson i Hissmon, Olof Granlund Slåtteråsen samt Anders Larsson Kilen att underhålla, och skulle dessa vid nästa möte underrätta nämnda komite hvad de ämnade föredraga. Till ordförande under ofvannämnda öppna möte valdes M. Larsson Backen.

§ 7

Att under nästa möte underhålla valdes Olof Jonsson Österkälen.

§ 8

Till sekreterare för de trenne påföljande mötena valdes enhälligt Anders Larsson Kilen.

§ 9

Till ordförande för nästa möte valdes Per Persson i Österkälen och till vise ordf Jonas Persson i Böle.

§ 10

Beslöts att nästa möte skulle hållas söndagen den 28 december 1890 vid den vanliga tiden.

Härefter förklarades mötet slut

Dag som ofvan

Jonas Olofsson                   Ol. Granlund

ordf                                     sekreterare

Justeras:

Lindgren och Erik Larsson

Protokoll fört vid diskusionsföreningen ”Tysts” möte hos Hemming Persson i Österkälen den 28 december 1890

§ 1

Förättades upprop, hvarvid följande medlemmar befunnos från varande: Jonas Petter Nilsson, Jöns Nilsson, Olof Nilsson, Per Jonsson, alla från Westerkälen. Lars Danielsson, Hemming Persson, Per Olsson, Jonas Olsson, Erik Olsson, Carl Granlund, alla från Österkälen. P Gren, Jonas Persson, Per Larsson, Magnus Larsson, Lars Larsson, Nils Larsson, och Anders Eriksson, alla från Backen, samt Per Olsson d y från Österkälen. Af hvilka dock somliga sedan infunno sig.

§ 2

Upplästes och justerades det vid föregående möte förda protokollet.

§ 3

På fleras begäran uppträdde Olof Jonsson i Österkälen som blifvit vald att vid detta möte underhålla, och föredrog ett mycket lärdt vetenskapligt föredrag ”Om den rådande sjukdomskaraktären i vår tid” af doktor G. A. Larsson, hvilket han sedan skänkte till föreningen [tryckt häfte som finns i arkivet]

§ 4

Härefter vidtog diskussionen öfver följande fråga:

Hvilken ståndpunkt bör det yngre slägtet intaga för att vinna förtroende i kommunen och lagstiftningen: 1. Till tullfrågan, 2. Till nykterhetsfrågan, 3. Till rösträttsfrågan samt i öfrigt till alla på dagordningen stående viktigare frågor?

Olof Jonsson i Österkälen, frågans uppställare, uppmanades att inleda densamma, hvarför han först uppträde. Talaren hade tänkt att föreningen  vore nyttig och ville därför uppmuntra densamma. De äldre voro i allmänhet alltför likgiltiga. Den vore en slags fort-sättningsskola för de yngre där de fingo öfva sig i att uttrycka sig lätt och redigt, samt genom att utbyta tankar, tillegna sig hvarandras idéer med mera. Kommunen fordrar dugliga män. De som icke fått lära så mycket kunde därigenom äfven blifva dugliga, men för att detta skulle kunna ske måste allt gyckel förvisas från föreningen. Dessutom borde mötena ej vara så tätt, så hunne man roa sig emellan dem.

Nils Jonasson i Westerkälen. Det borde upplysas hvilka åsigter de borde ha. Olof Jonsson hade ej nöjaktigt inledt frågan.

Olof Jonsson Österkälen hade ej inledt frågan. Den vore temligen klar och behöfde ingen inledning.

Per Larsson Backen. Olof Jonssons ord angående föreningen vore beaktansvärda. Instämde i att man bör vara allvarsam, men man hade dock rätt att skämta öfver mänskliga dårskaper, som t ex dryckenskaper, missriktade sedlighetssträfvanden med flera.

Föreningsmedlemmarne hade hittils uppfört sig bra, och hade ej skämtat öfver annat än hvad som bör skämtas öfver. Ingen oanständighet hade förekommit.

Olof Olsson Westerkälen. Wille påminna om att skämtandet ej hörde till frågan. Wille man diskutera det så borde därom väckas en särsild fråga.

Olof Jonsson Österkälen. Trodde att för att vinna förtroende i kommunen och lagstiftningen borde framför allt karaktären förkofras. Ty den vore det förnämsta, därnäst torde numera fordras absolut nykterhet. Hade ingenting mer att i frågan tillägga.

Per Persson i Backen. Det vore nog möjligt att nykterhet vore af vikt, men man kunde vara nykter utan att vara absolutist. Hvilket vore lika bra blott man hade karaktär. För att vinna förtroende i kommunen vore åsikterna en bisak, karaktären vore hufvudsaken. Annorlunda vore det i politiken. Där spelade äfven åsikterna en stor rol. Talaren sade sig dock ha större förtroende för en som icke omfattade alla nya ideer, utan lade i dagen någon urskiljning därvidlag.

Diskussionen, som hela tiden gått temligen trögt afstannade här alldeles, hvarför öfver läggningen förklarades slut, och skulle diskussionen få utgöra svar på frågan.

Härefter beslöts, efter någon öfverläggning att följande, af anonym insändare inlemnade fråga, skulle diskuteras:

Är en rudrycksförbudslag att betrakta som en seger eller som ett nederlag för de politiska frihetssträfvandena?

Per Larsson Backen inledde frågan. Politisk frihet är ett rop som närvarande går genom hela världen. Wille söka förklara hvad som därmed menades. Det rörde dels statsförfattningen, dels lagarna. Rörande statsförfattningen vore demokrati, det vill säga folkets rätt att själft stifta sina lagar, politisk frihet. Despotism eller fåvälde däremot förtryck. Angående lagarne vore rätten att fullt förfoga öfver sin egen kropp personlig frihet, hvilken äfven kunde hänföras till den politiska. Ett rusdrycksförbud fråntage oss rätten att behandla vår kropp som vi ville, och vore således ett nederlag för den personliga friheten och följaktligen äfven för den politiska.

Olof Olsson Westerkälen instämde med Per Larsson i hvad som menas med politisk frihet. Då folket själft stifta sina lagar vore det fritt. Om då follket ville ha en förbudslag, så vore en sådan om den kommer till stånd, en seger. Men om folket ville ha en sådan lag och icke finge den, så vore däremot detta ett nederlag.

Per Larsson i Backen. Politisk frihet rörde icke blott statsförfattningen, utan dit kunde äfven räknas den personliga friheten. Hvartill hörde religionsfrihet eller frihet att bestämma öfver sina tankar.

Olof Olsson Westerkälen. Politik och religion vore två skilda saker, politik vore statens styrelsesätt. Religionen däremot individens rätt att dyrka sin gud, hvilket icke hörde till frågan.

Magnus Larsson Kilen instämde med Olof Olsson. Politisk frihet vore individernas rätt att stifta sina lagar. Då man icke finge göra som man ville, vore man icke fri, dessutom vore det skillnad på politisk och personlig frihet.

Simon Nilsson Westerkälen. Då hvar och en finge göra som han ville vore ingen förtryckt. Men blefve det ett rusdrycksförbud så finge man inte supa, och den som ville det blefve ju då förtryckt. Det blefve således nederlag.

Per Larsson Backen. Religion och politik vore visserligen två skilda saker, men nykterhet och politik vore äfven två skilda saker, och de förra kunde sammanställas med lika skäl som det senare. Ett rusdrycksförbud vore dock oemotsägligt ett nederlag för den personliga friheten.

Anders Lögdberg Österkälen ansåg det för en seger både för den personliga och den politiska friheten. Att ej få det då man ville ha det vore däremot ett nederlag.

Olof Jonsson Österkälen wille ej gärna lägga sig i tvisten, men som det hördes vore människan skapad för brännvinets skull i stället för tvärtom. Andra gifter voro förbjudna. Det vore önskvärdt att brännvin ginge samma väg.

Magnus Larsson Kilen. Det vore klart att då rusdrycker voro förbjudna, drinkaren ej hade frihet att tillfredsställa sitt begär. Talaren hade ej själf någon erfarenhet i detta fall, men hade hört påstås att de voro bundna i lasten, hvilket vore ett svårare band.

Per Larsson i Backen. Det påstodes att personlig frihet icke hörde till frågan. Man skyltade dock med politisk frihet då man talade om all frihet. Att den som är bunden i lasten icke är fri vore klart, men då man kalla religionstvång för ett tvång, så måste en förbudslag äfven betecknas som ett sådant.

Anders Persson Westerkälen. Rusdrycksförbud och religionstvång hade ingenting med hvartannat att göra. En förbudslag inverkade ej på den politiska friheten. Andra gifter voro förbjudna, hvilket ej inverkat. Samma förhållande vore det med rusdryckerna.

Olof Olsson Westerkälen instämde med Anders Persson i att det ej inverkade. Den kunde ändå erhållas på apoteken, ehuru de blefve dyrare och följaktligen svårare att erhålla.

Olof Granlund Slåtteråsen. Då Per Larsson förut förklarat att politisk frihet vore när folket själft stiftade sina lagar, hvilket talaren äfven trodde. Om då folket själft stiftade en förbudslag så vore detta naturligtvis en seger. Förstod ej huru man kunde sätta sig däremot.

Carl Granlund Kälen instämde med de föregående talarna, angående hvad som menas med politisk frihet. Ville se saken från en annan sida. Om folket ville ha en förbudslag, då vore en sådan lag en seger. Men som det nu vore ställt kunde en sådan lag stiftas emot folkets vilja, ty det vore icke folket utan egodelarne som stiftade lagar. Den blefve i senare fallet ett nederlag.

Per Larsson Backen. Om den personliga friheten icke kunde hänföras till den politiska så vore det hvarken en seger eller ett nederlag. Men om den kunde det, så vore det ovillkorligen ett nederlag för den personliga friheten och därmed äfven för den politiska. Tvångslagstiftning hade länge pågått, man hade mer och mer inskränkt rusdryckshanteringen. Det hade sagts att staten lade ut snaror för folket. Detta vore osanning. Staten sökte tvärt om att undanrödja snarorna genom att inskränka rusdryckhanteringen. Ett rusdrycksförbud vore dock ett nederlag, så länge folket icke vore moget för reformen. Då folket blefve nyktert kunde man gärna stifta en sådan lag, men någon hokus pokus politik ville talaren ej veta af.

Olof Olsson Westerkälen. Om det skulle vara fritt att tillvärka och försälja rusdrycker, så kunde det lika gerna vara  samma frihet i fråga om andra gifter t. ex. blåsyra och opium. Som exempel på huru staten undanröjde snarorna ville talaren taga Gustaf den tredje, hvilken wist inte dref någon hokus pokus politik, men som anlade krogar i hvarje gathörn, och således utlade snaror för folket.

Anders Lögdberg Österkälen ansåg att när folket vore nyktert tjenade ett rusdrycksförbud till ingenting, ty då söp man ju ändå inte.

Olof Jonsson Österkälen. Lagstiftningen hade nog gjort sitt bästa och ej utlagt några snaror, men det vore önskvärdt att den fortsatte och genomdrefve fullständigt rusdrycksförbud.

Per Larsson Backen. Lagen om blåsyra och opium vore nog också en inskränkning i den personliga friheten, men talaren hade ändå ingenting däremot. Det vore ju icke sagt att den där friheten vore något guld. Det vore endast det talaren motsatte sig, att man ville göra det till en seger fastän det i själfva värket vore ett nederlag.

Olof Granlund Slåtteråsen. Per Larsson håller sig icke till frågan. Frågan tycks endast afhandla politisk frihet. Och om då folket genom sin rättighet att själft stifta sina lagar åstadkommer en förbudslag, så är det den naturligaste sak i världen att detta är en seger, och en sådan lag kan omöjligen komma till stånd förr än flertalet af befolkningen vill ha den. Om då ett fåtal ej äro nöjda därmed behöfver ej nämnas, alldenstund inga lagar komma stiftas som alla äro nöjda med.

Olof Olsson Westerkälen. Personlig frihet hörde inte till frågan men då folket finge som det ville hade det ju äfven sin personliga frihet. Ty det vore majoriteten som bestämde lagarne och minoriteten finge\nöja sig/ med dess vilja. Drinkaren vore ju ändå bunden genom sitt begär som han ej kunde öfvervinna.

Per Larsson Backen. Det hade sagts att personlig frihet icke kunde hänföras till den politiska. Talaren kunde själf icke bestämma det, men om den kunde det hade han ju hållit sig till frågan. Om politisk frihet endast vore folkets rätt att stifta lagar, vore frågan klar och behöfde ej diskuteras.

Olof Granlund Slåtteråsen. Skall det nödvändigt vara ett om, så låt det vara. Blanda gärna tillsammanas politisk och personlig frihet. Det blir i bägge fallen en seger. Alldenstund personlig frihet är att fritt bestämma öfver sin kropp, måste ett rusdrycksförbud blifva en seger. När folket funnit att rusdrycker äro skadliga för kroppen, och därför vilja ha bort dem och om de då få sin vilja fram, kan detta omöjligen kallas ett nederlag.

Olof Jonsson Österkälen. Wille fråga om människan vore skapat för brännvinets skull elller tvärt om? Ville dock själf svara, att det vore människan själf som påhittat brännvinet.

Olof Olsson Wästerkälen. Det blefve sak samma om människan vore skapad för brännvinets skull eller brännvinet för människan. Blefve det ett nederlag i förra fallet, så blefve det nog detsamma i det sednare.

Per Larsson Backen. Wille fråga huru Olof Jonsson kunde påstå, att människan icke vore skapad att förtära brännvin. Då det vore rätt att frambringa en liten jäsning såsom i svagdricka och bröd, så hade man äfven rätt att frambringa en större sådan såsom i brännvin. Och då det vore rätt att förtära det som är litet jäst, så vore det äfvenså rätt att förtära det som är starkare jäst.

Olof Jonsson Österkälen. Då människan själf påhittat brännvinet, så hade hon äfven rätt att borttaga det, och då hon gjorde det af fri vilja vore detta intet intrång i hennes frihet.

Anders Johansson Hissmon. Det bästa rusdrycksförbud vore att alla blefve öfvertygade om rusdryckernas skadlighet, ty äfven om det vore ett dylikt förbud funnes det ju ändå på apoteken. Och den som ville skaffade dem lika fullt, och söpe upp allt hvad han förtjenade. Samt låte dem som vore beroende af honom svälta som förut.

Den lifliga diskussionen förklarades härmed för detta möte afslutad, och enades mötet om att densammma skulle få utgöra svar på frågan.

§ 5

Bestämde att det förut bestämda offentliga mötet skulle hållas trettondedag jul, den 7 januari 1891 kl ½ 3 eftermiddag. Programkomitens förslag till program föredrogs och godkändes. Hvarför Carl Granlund Österkälen valdes att hålla hälsningstalet, samt Per Larsson och Jonas Persson i Backen att inleda frågorna. Därjämte utsågs Carl Granlund i Österkälen att anskaffa och iordningställa en nyårsgran, samt Simon Orell att anskaffa en papperslykta till detta möte.

§ 6

Till ordförande för nästa ordinarie möte valdes Magnus Larsson Kilen och till vise ordförande Anders Lögdberg Österkälen.

§ 7

Beslöts att nästa ordinarie möte skulle hållas söndagen den 12 januari 1891 vid vanlig tid.

Härefter förklarades mötet afslutadt.

Dag som ofvan

Per Persson Kälen              Anders Larsson

ordförande                          sekreterare

Justeras:

C. Granlund, Kälen och Andersson, Westerkälen