Skip to main content

- med källor från Jämtland och Härjedalen

Avskrift bok 2, sid 20-38

Avskrift av protokollsbok 2

Diskussionsföreningen Tyst, Rödön

Protokoll fört vid diskussionsföreningen ”Tysts” öppna möte hos Hemming Person i Österkälen, trettondedag jul, den 7 januari 1891

§ 1

Mötet öppnades med ett hälsningstal af Carl Granlund, hvilket nog förtjenade ett litet närmare referat. Men som undertecknad ej däröfver gjorde några anteckningar, får det vara nog med att nämna att det innehöll mycket som är värdt att minnas. Och att det var af den beskaffenhet att det gick till hjärtat – kort sagt, att det vackra talet, hvilket talaren afslöt med ett poem af Sigurd, gjorde såväl honom som föreningen all heder.

§ 2

Föredrogs af Olof Nilsson Vesterkälen, ”Julskinkans memoarer”, samt en fantasi med titel ”Dygdernas resa”, hvilken nog innehöll åtskilliga beaktansvärda sanningar.

§ 3

Hölls af Anders Johansson Hissmon ett kort föredrag om kaffe och dess missbruk, hvilket nog var behjärtansvärt, fast måhända litet obehagligt för riktiga kaffeälskare.

§ 4

Upplästes af Anders Larsson Kilen ett poem af ”Gösta” ”Hvad följden blir”

§ 5

Föredrog Olof Granlund Slåtteråsen en mycket rolig bit af Sigurd, ”När det åskar i januari”, samt ”Mina lefnadsöden” af Gösta.

§ 6

Uppställde Carl Granlund Österkälen och sjöng ånyo sin visa, ”Ett poem tillegnat föreningen Tyst i Kälen i november anno 1890″ (af C. Glader.)” Melodi: Petter Jönsson han såg i Fädernelandet”

§ 7

Härefter vidtog diskussionen öfven den första på programmet stående frågan, hvilken lydde sålunda:

Bör frälsningsarmén understödjas?

Per Larsson Backen inledde frågan. En mycket omtalad religiös rörelse vore frälsningsarmén. Den hade fått uppbära mycket klander, icke så mycket för sin lära, men så mycket mer för sitt uppträdande. Hvad som i synnerhet utmärkte densamma vore i inre afseende deras ytterliga fanatism och ofördragsamhet mot dem som icke i alla delar hylla deras åskådning, i yttre afseende deras bullersamma uppträdande, brokiga drägter och efterbilding af vårt militär-väsen. För sin del ansåg tal. att de hade en skef åskådning hvilken han således ej kunde gilla, och att om deras läror vunno anklang bland allmänheten skulle de genom sin ofördragsamhet endast skada, hvarför den ej borde understödjas. Men huru tal. ansåg frälsningsarméns åskådning oriktig, ville han ej neka till att den äfven uträttade åtkilligt godt, t ex i eländets och lastens hålor i de större städerna, där kunde den värka godt, ty den kunde imponera på dem i elände och moraliska ruttenhet sjunkna innevånare och då dessa med lif och själ omfattade deras lära kunde de därigen dragas från lasten, hvilket de eljest ej skulle lyckas. Där kunde de således uträtta godt, men ej bland människor i allmänhet.

Anders Johansson Hissmon instämde med föregående tal. Man lade bevis, bland annat genom deras egna tidningar och tidskrifter, att de ej kunde imponera på folket, annat än i stora städer bland last och armod. Där människorna ej kunde gå i kyrkorna, emeden de ej kunde visa sig bland finare folk i sina klädtrasor. Men på frälsningsarméns möten kunde de gå som de voro, i sin slitna arbetsblus. Dessa, som ej på annat sätt hade tillfälle att tillfreds-ställa sitt religiösa behof, kunde hänföras af deras sammelsurium och beskrifning öfver sin lycka, skilja sig från lasten och blifva ordentliga människor. Där borde den således under-stödjas, men ej hos oss. Ty de som här ej kunde förbättras på annat sätt, så kunde det ej heller ske genom frälsningsarmén.

Nils Jonasson i Westerkälen instämde. Här borde den ej under-stödjas. Vi hade goda predikanter eljest, och hade ej behof af frälsningsarmén. Man borde ej upplåta sina lokaler för deras möte, då de ändå ej gjorde annat än skada.

Som ingen mer ville yttra sig, förklarades diskussionen afslutad; hvilken äfven skulle få utgöra svar på frågan.

Härefter togs till behandling tredje frågan på programmet, hvilken lydde sålunda:

Bör tryck- och yttrandefriheten utsträckas eller inskränkas?

Frågan inleddes af,

Jonas Persson Backen. Det hade i alla tider varit skäligen trångt på detta område. Den som vågat fritt uttala sina tankar hade ofta straffats. För sin del ansåg tal., att både tryck- och yttrandefrihet borde utsträckas, hvilket nog också komma att ske fast det ej gingo så fort.

Anders Johansson Hissmon. Hvad anginge yttrandefriheten borde den utsträckas, ty man såge nästan dagligen i tidningarna att personen sattes inom lås och bom för det de uttalat sina åsigter. Tryckfriheten däremot borde icke utsträckas, ty därigenom skulle en hel hop smuts-litteratur öfversvämma landet, hvilket skulle verka demoralisera[nde] på befolkningen.

Magnus Larsson Kilen. Både yttrande- och tryckfriheten borde utsträckas, ty de vore just genom böcker och talare som folket skulle bli upplyst. Man borde därföre få fritt uttala sin mening. Det kunde ej nekas att åskillig smutsliteratur skulle utkomma, men frisinnade som endast uttalade det som vore rätt och sant blefve äfven straffade, hvilket äfven nu ofta hände.

Carl Granlund Österkälen. Yttrande- och tryckfriheten vore nog mycket inskränkta. Genom en utsträckning kunde nog åtskilligt komma i dagen som vore till mera skada än nytta för den okunnige, som ej kunde skilja på rätt och orätt. Det utkomma redan nu så mycket dåligt att det vore en ren slump för den okunnige att fatta det rätta. Om friheten utsträcktes finge man mera att välja på, och kunde då hällre utvälja det goda och förkasta det dåliga. Det skulle således ej skada om den utsträcktes en smula.

Per Larsson Backen. Att en vidsträckt yttrandefrihet kunde ha vissa olägenheter, och att mycket ondt därigenom kunde spridas vore klart. En mäktig politiker kunde t ex sprida uppviglande skrifter, eller på annat sätt uppvigla folket. Hvarpå som exempel kunde anföras den Boulongistiska rörelsen i Frankrike, hvilken hade till följd att Boulanger måste landsförvisas. Man hade dock exempel på att man genom inskränkning af friheten ej vunnit det åsyftade ändamålet, utan snarare tvärt om, såsom i Tyskland, där man nyligen måst upphäfva lagen mot sosialisterna emedan den ej haft åsyftad verkan. Man kunde således ej utrota en ond sak genom att förbjuda den, utan snarare motsatsen.

Diskussionen öfver denna fråga förklarades härmed afslutat, och beslöts att densamma skulle få utgöra svar på frågan.

Härefter öfvergicks till diskuterande af andra frågor på programmet så lydande:

Är det rättvist och i sedligt och sanitärt hänseende fördelaktigt att prostitutionen afskaffas? Frågan inleddes af,

Jonas Persson Backen hade ej så noga tänkt sig in i frågan. Det vore nog många som ville afskaffa prostitutionen, men äfven många som hållt på att den borde bibehållas. För sin del ansåg tal. att den borde afskaffas, hvilket nog till slut komme att ske. Fast det ginge långsamt. Wille påpeka att den redan vore afskaffad i Norge, och svenskarne borde kunna reda sig den förutan, så väl som norrmännen. Dock torde det fordras starkare uppsigt öfver samhället om den afskaffades.

Simon Nilsson Westerkälen wille be Jonas Persson förklara hvad som menades med ordet prostitution, ty det kunde vara många som ej hade reda därpå.

Jonas Persson Backen wille för damernas skull ej gärna ingå på någon närmare förklaring af detta ord. De flesta visste det nog ändå.

Magnus Larsson Kilen trodde att ordet prostitution betydde förnedring. I detta fall skulle det således betyda kvinnans förnedring.

Göran Lundström Westerkälen. [Fann] föregående talares förklaring, att ordet betydde förnedring, temligen ensidig. Fann intet hinder för att litet närmare redogöra för dess betydelse.

Jonas Persson Backen trodde att de flesta nog visste det. Men då man nödvändigt ville det så kunde han upplysa, att det vore en inrättning i de större städerna hvarigenom osedlighet understöddes af staten.

Carl Granlund Österkälen. Litet hvar visste nog hvad prostitution betydde. Instämde med Magnus Larsson att det betydde förnedring, men såväl mannens som kvinnans. Ty det vore i själfva värket, af lagskyddad osedlighet. Hvad själfva frågan anginge vore det visserligen rättvist att borttaga den såsom varande en orättvisa mot kvinnan, om osedligheter därmed kunde hämmas. Men den skull[e] lika fullt fortgå, ty naturlagarne kunde visserligen stäfjas men ej upphäfvas. Och följden blefve att en mängd smittosamma sjukdomar skulle spridas, då man ej vore pliktig att låta undersöka sig. Dessutom skulle det bli ännu farligare för fruntimmer än det nu är. En oskyldig landtflicka som kommer till en stad vore lätt förförd, och skulle då mycket mera bli utsatt för frestelsen och således lättare sälja sin heder. Hvaraf följde att samhället skulle öfversvämmas af en hop oäkta barn, hvilket nu icke är fallet. Ty de prostituerade kvinnorna föda icke barn, enligt hvad läkare utrönt. Det funnes endast ett som kunde afhjälpa osedligheten, nämligen äktenskapet. Ett värkligt äktenskap bygt på ömsesidig uppriktig kärlek, vore den säkraste dom mot osedligheten. Men det funnes till och med månget äktenskap, som ej vore annat än en legaliserad prostitution. Äfven funnes äktenskap som kunde sägas vore legaliserad våldtäkt. Så länge det vore så, kunde osedlig-heten ej borttagas och då vore prostitutionen nödvändig. Utan den skulle samhället gå under.

Per Larsson Backen ansåg sig böra protestera mot föreg. talares påstående, att samhället skulle gå under såsom varande allt för skarpt. Att oäkta barn skulle öfversvämma landet vore äfven ett mindre giltigt skäl. Prostitutionen vore ett större ondt ty den vore onaturlig. Tal. var af samma mening som föreg., att det vore en orättvisa mot kvinnorna att de skulle undergå en närgången läkareundersökning. Då äfven mannen hade lika stor skuld, men då den icke afsäga att befordra osedligheten utan att förebygga smittosamma sjukdomars spridande. Äfven bland oskyldige, och intet annat medel derför finnes så måste den få vara kvar. Hvad namnet anginge vore ordet förnedring, en allt för vidlyftig förklaring. Prostitution vore den läkareundersökning de måste undergå.

Göran Sundström Westerkälen. Äktenskapet vore ingen dom mot osedligheten, den bedrefves lika fullt ändå.

Carl Granlund Österkälen wille ej bestrida att det vore litet onaturligt i prostitutionen att inga barn föddes, annars vore den nog lika naturlig, men det betydde ändå mindre. Widhöll att samhället ginge under om den borttages. En hvarje år ökad massa af oäkta barn skulle födas, hvilka i allmänhet finge en sämre uppfostran än inom äktenskapet födda. Så vore åtminstone förhållandet i städerna. De oäkta fingo ej lära sig något nyttigt, blefvo ej annat är gatpojkar och nedsjönko i moralisk ruttenhet, och därmed sjönk äfven samhället. Därjemte skulle en hel hop onaturliga laster komma i gång, hvarigenom slägtet mer och mer försvagades, och följden blefve att samhället slutligen gingo under.

Per Larsson Backen. Man hade ju tänkt på att befria samhället från oäkta barn, och motarbeta onaturlig osedlighet då man inrättat prostitutionen. Dess ändamål vore endast att förhindra smittosamma sjukdomars spridande.

Carl Granlund Österkälen medgaf att man därmed ville förhindra smittans spridande. Men man hade nog äfven tagit med i beräkningen, att skydda samhället från undergång. Då den funnes vore andra ej så mycket utsatt för frestelsen, man hade nog äfven tänkt på detta.

Per Larsson Backen trodde ej att samhället ginge under om den afskaffades.Wille endast säga: Olyckliga Norge om så vore förhållandet!

Olof Jonsson Österkälen wille upplysa om att hvar åttonde kvinna i hufvudstaden vore prostituerad. Prostitutionen vore en skam för staten, och borde ovillkorligen afskaffas.

Sundström Westerkälen. Prostitution vore ingen skam för staten. Tal. betvifvlade dessutom att hvar åttonde kvinna i Stockholm vore prostituerad. Det vore alldeles för mycket tilltaget. Wille därjemte fråga om det vore en större skam för en prostituerad, än för en annan kvinna att gå till doktorn.

Carl Granlund Österkälen kunde icke gilla Olof Jonssons åsigt. Det vore en ännu större skam för staten om den tillåter att ännu flera sjönko i lasten. Ville ännu en gång påminna om att naturlagarna kunde stjälpas, men ej upphäfvas. Svenska folket hade ännu ej lyft sig så högt i sedligt hänseende, att det vore herre öfver sig själft. Därpå vore dryckenskapen ett bevis. Svenska staten underhölle ej prostitutionen för andra än dem som behöfde den. Om alla vore tvungna att begagna sig deraf, då först vore den en skam.

Nils Jonasson Westerkälen ansåg att den borde afskaffas. Den som ej kunde råda tillräckligt öfver sig själf, fölle i det giller prostitutionen för honom utlade. Den som ej kunde reda sig den förutan kunde gärna dö ifall han ådrage sig någon smittosam sjukdom.

Erik Andersson Backen trodde att största delen af svenska folket vill ha bort den, hvarför den äfven borde borttagas.

Jonas Persson Backen ansåg att då man i Norge redde sig lika bra den förutan, och ändå inte vore mera betungade af oäkta barns underhålle än svenskarne så borde det ej vara någon större risk att afskaffa den äfven här.

Anders Lögdberg Österkälen instämde med Jonas Persson. Om jag vet rätt – sade talaren – så få i Norge de som föda oäkta barn fängelse.

Göran Sundström Vesterkälen wille påminna om att vi ej lydde under Norge, och således ej behöfde ta exempel därifrån Det vore i stället norrmännen som lånade kungen af oss.

Carl Granlund Österkälen skulle för egen del ej ha något emot att den borttages. Det vore hufvudsakligen öfverklassen som begagnade sig däraf, emedan den hade mera böjelse för denna last än arbetarklassen, hvars arbete fordrade större kraftansträngning. Följden af dess borttagande blefve att vi öfverhopades af oäkta barn, som öfverklassen producerade – såsom orden föllo – och arbetarne finge underhålla. Tal. hade en gång varit till Stockholm och var der mången gång ute om aftnarne, hvarvid han såg mycket som han ej skulle vilja förtälja. Öfverklassen vore mera sjunken än man kunde tro.

Per Larsson Backen ansåg att föregående tal. öfverskattat de farliga följderna af dess borttagande. Det vore en märkvärdig uppfattning, att prostitu[ti]onen skulle underhållas för att öfverklassen skulle ta tillfälle att tillfredsställa sin lusta. Öfverklassen hade ej större behof däraf än andra. De kunde ju gifta sig äfven de, och lefva som andra människor. Om det vore som Carl Granlund sagt, ville han än[n]u en gång säga: Olyckliga Norge!

Olof Granlund Slåtteråsen wille uppmana de älskvärda damerna att yttra sig i frågan. Om de nu tige måste det anses som de vill ha den kvar.

Olof Jonsson Österkälen. Det vore egendomligt att lugna, fredliga landtbor kunde rekommendera prostitutionen. Om den blefve afskaffad måste ifrågavarande last utöfvas i hemlighet, hvilket vore ett mindre brott.

Carl Granlund Kälen. Det vore märkvärdigt att ett brott som föröfvades i hemlighet ej vore lika stort som om det skedde öppet.

Göran Sundström Vesterkälen. Olof Jonssons uttryck vore ”onaturligt”. Instämde i att damerna borde yttra sig.

Olof Granlund Slåtteråsen. Det tyckes som de vilja lämna oss i den tron att de vilja ha kvar den.

Härmed förklarades den lifliga diskussionen afslutad och skulle densamma få utgöra svar på frågan.

§ 8

Uppläste Anders Johansson Hissmon ett poém ”Den snåle prästen”.

§ 9

Uppträdde Carl Granlund Österkälen och sjöng en visa af ”Äcke”, hvilken han tillämpade på ”Kaelaestårsaen”. [Kälastårsan, alltså flickorna från Kälen].

§ 10

Uppläste Per Larsson i Backen ett af honom författadt poém, en efterbildning af Runebergs ”Wårt land”, utgörande ett lofpris öfver föreningen ”Tyst”.

§ 11

Såsom ett apropos till den förra diskussionen i prostitu[ti]onfrågan, föredrog Olof Granlund Slåtteråsen ett stycke af Sigurd, med öfverskrift: ”Hemska afslöjanden, eller huru man Pall Mall Gacettar i Wexiö”, hvilket helsades med applåder.

Härefter förklarades mötet afslutadt.

Dag som ofvan

Magnus Larsson i Backen            Anders Larsson

ordf                                                          sekreterare

Justeras

Sundström och And. Lögdberg

Protokoll fört vid diskussionsföreningen ”Tysts” möte hos Hemming Persson i Kälen söndagen den 18 januari 1891

§ 1

Anmälde sig och intogos i föreningen Erik Andersson i Backen och Per Hemmingsson i Österkälen.

§ 2

Förättades upprop, hvarvid följande medlemmar voro frånvarande: Olof Nilsson, Simon Nilsson, Per Olsson, Anders Persson, Per Jonsson, E. Stål, alla från Vesterkälen. Simon Orell, Lars Danielsson, Nils Larsson, Erik Larsson, Lars Larsson, Hemming Persson, Per Persson, Nils Persson, alla från Österkälen. Anders Johansson Hissmon. J. P. Gren, Per Larsson, Magnus Larsson, Lars Larsson och Anders Eriksson, alla från Backen. Olof Granlund Slåtteråsen, Jonas Persson Böle, samt Nils Jonasson i Westerkälen

§ 3

Upplästes och justerades de vid föreningens ordinarie möte den 28 december 1890, samt dess öppna möte den 6 januari 1891 förda protokoller.

§ 4

Härefter togs till behandling följande af Lars Larsson i Backen uppstälda fråga:

Hvilket är bättre att måcka mull på myrjord eller myra på hårdjord?

Som frågan uppställare var frånvarande begärdes ordet af,

Göran Sundström Westerkälen som ansåg att det vore bättre att måcka mull på myrjord, isynnerhet om man hade åkerrenar att taga af. Om det vore litet styfvare arbete, så växte det så mycket bättre i stället.

Carl Granlund Österkälen. De som mera hade försökt jordbruket borde yttra sig. Tal. hade ej själf försökt det, och kunde ej bestämma hvad som vore bättre. Svaret berodde på hvad slags jord man hade. I synnerhet i fråga om hårdjord. Hade man kalkjord, trodde tal. att myrmåckning vore onödig, ty den växter bra ändå. Så vore åtminstone förhållandet då den vore odlad, och det vore nog lika äfven då den vore odlad. På grusjord behöfve den däremot myra, dock borde det vara svartmyra. Mossjord behöfvde först ligga och ruttna ihop, om den skulle kunna med någon fördel användas. Lika nödvändigt vore det nog äfven att måcka mull på myrjord.

Olof Nilsson Vesterkälen ogillade Carl Granlunds yttrande att kalkjord ej behöfvde någon myra, såsom saknande all grund. Den skulle i då fall vara mullhaltig. Kalkjord innehöll i allmänhet mycket kali och behöfde myra för att frambringa myllhalten, eljest vore den omöjlig att beså. Äfven på grusjord behöfdes myra för att frambringa myllhalten. Hade man tillgång till gödsel behöfdes dock mindre myra. På myrjord däremot, såsom varande fattig på mineraler vore lika nödvändig att påföra grus. Ansåg frågan omöjlig att besvara.

Hemming Persson Österkälen ansåg att frågan mycket väl kunde besvaras, såväl med teoretiska kunskaper som genom praktisk erfarenhet. Kalkstensjord växte nog bra med blott gödsel. Men som det i Kälen ej fan[n]s annat än grusjord, så behöfde det äfven myra. Dock trodde tal. att grusning af myrjord vore att föredraga, fast det fordrade mycket arbete. Visserligen kunde man frambringa bättre sädesskördar med konstgjorda gödnings-ämnen, men för höodlingen vore grusning nödvändig. Dock fordrades det äfven gödsel, annars växte det ingenting. Olof Nilssons yttrande att det behöfdes mindre myra blott man hade tillgång på gödsel, gällde endast om man hade kalkjord, och sådan funnes ej i Österkälen, hvarföre det där fordrades mycket myra.

Olof Nilsson Vesterkälen widhöll sitt yttrande att frågan vore omöjlig att besvara, då man ej hade att göra med någon viss jordarg. Båda delarne vore nödvändiga på vissa jordmåner. På hårdjord hvilken i allmänhet vore fattig på kväfvehaltiga ämnen, fordrades det myra för att ersätta bristen på kväfve. På myrjord fordrades det mull, eljest vore den för lätt. Grusade man med åkerrenar behöfdes ingen gödsel. Hemma i Vesterkälen hade man tagit grus från platsen där den gamla ladugården stått, hvilket troligtvis var någon genomdränkt med urin. Och därmed grusat några myrrutor, hvilka sedan vuxit fem år utan gödsel och ännu växte lika bra. Ville äfven anföra ett exempel från Tyskland Där det funnits stora slätter af myrjord hvarpå ej vuxit någonting. Men en person vid namn Passau föredrog sig att där gräfva djupa grafvar hvarur han upphämtade grus, hvilket fan[n]s djupt under myran. Däraf påförde han sedan ungefär en fot tjockt, och sedan har dessa slätter, hvarest före ej växte någonting, burit rika skördar mest af hafre. Båda delarne vore lika nödvändiga.

Hemming Persson Österkälen kunde äfven anföra ett exempel. Äfven hos honom hade tagits grus från en gammal ladugårdstomt. Hvilket utkörts på myra men med det resultatet, att på den plats där det påförts växte ingenting, hvarken säd eller hö. Hvaraf tal. dragit den slut-satsen att det var mättadt med kväfve, så att det blef för starkt. På myrjord fordrades fosfor-syra för att få skörd. Hvad anginge exemplet från Tyskland kunde det ej tillämpas här, emedan såväl jordmånen som förhållandena i öfrigt här voro annorlunda.

Olof Nilsson Wästerkälen medgaf att exemplet från Tyskland ej kunde tillämpas här. Hvad det af Hem[m]ing Persson anförda exemplet anginge, kunde det ej förklaras på annat sätt än att det blifvit för tjockt grusadt. Urin innehölle föröfrigt ej så mycket kväfve. Utan dess hufvudbeståndsdelar vore kali, och som kali bildade stråväxter kunde höskördens misslyckande ej förklaras på annat sätt.

Per Persson och Anders Lögdberg i Österkälen, samt Olof Olsson och Anders Persson i Vesterkälen uppträdde äfven i frågan, och voro i hufvudsak af samma åsigt som Olof Nilsson. Nämligen att frågan ej kunde besvaras, då det ej vore fråga om någon viss jordmån.

Olof Jonsson Österkälen. Frågan vore ej omöjlig att besvara. För sin del ansåg tal. att man kom längre med att måcka mull på myrjord, än myra på hårdjord. År 1860, således för trettio år sedan, kördes hos honom mull från gårdsplanen på ett styckre myrjord. Hvilket sedan fått stå orört till 1890, då det ännu växte lika bra som i början. Grus vore föröfrigt bra äfven på tung lerjord.

Göran Sundström Westerkälen. Frågan vore i sitt nuvarande skick svår att besvara. Men om den ändrades sålunda: Hvilket är fördelaktigare att odla hårdjord eller myrjord?, så kunde han svara, att det förra vore fördelaktigare. Ty hårdjord växte längre. Olof Jonsson vore långt efter sin tid, ty trettioårigt vexelbruk vore numera förkastadt. Endast ettårigt, treårigt och sexårigt begagnades.

Olof Jonsson. Om man finge en bit att växa i trettio år, så kunde man ju spara sin gödsel för den jord som bättre behöfde den.

Detta var det hufvudsakliga af den vidlyftiga diskussionen, hvilken äfven skulle få utgöra svar på frågan.

Härefter diskuterades följande, äfvenledes af Lars Larsson i Backen inlemnade fråga:
Kan det vara till nytta eller skada att kvista sin barrskog?

Göran Sundström Vesterkälen trodde att det vore nyttigt att kvista barrskogen, äfven vore det bra att gallra den.

Carl Granlund Österkälen. Frågan vore svår att besvara då dess uppställare ej vore närvarande och förklarade huru han hade tänkt sig saken: om det vore fråga om att kvista den ända till toppen eller endast ett stycke nedanifrån. I senare fallet vore det nog bra, den växte fortare och blefve vackrare. Wille äfven förorda gallring där den vore för tät, fast detta icke hörde till frågan.

Hemming Persson Österkälen. Det voro ej fråga om att kvista den i toppen. Betviflade att det vore någon nytta med att kvista barrskog. Att kvista granskog kunde vara högst betänkligt. Tal. ville ej ingå i något svar, ansåg det dock icke rådligt att kvista granskog, ty granen vore ömtålig, och om man hackade i barken blefve hela trädet sjukt. Nog kunde man försköna den, men med detsamma kunde man äfven förstöra den. Att kvista tallskog hade däremot ingen fara, dock vore det ej heller till någon nytta.

Carl Granlund Österkälen trodde att Hemming Perssons farhågor angående granskogens kvistning voro ogrundade. Som bevis för kvistningens nytta berättade han, att hans far för tjugo år sedan kvistat skogen på ett ställe, där det då fan[n]s endast snårskog. Som den var ganska tät gallrades den äfven något. Men om man nu går dit, sade tal. skall man få se hvilken verkan kvistningen hade. För det första började det att växa gräs emellan granarna, och äfven granskogen började växa mycket fort, och är nu ovanligt tjock och frodig. Dessutom såg den så frisk ut att tal. var säker på att den ej var sjuk. Kvistarne hindrade solskenet att nå jorden, hvilket vore ett nödvändigt vilkor för att växterna skulle trifvas.

Olof Olsson Vesterkälen. Frågan vore svår att besvara. Dock ville tal. understödja Hemming Persson. Den kvistade granskogen såge frisk och frodig ut, men då den blefve stor, funnes det få friska träd. Största delen vore sjuka. Att kvista tallen vore däremot bra, ty den vore tåligare och blefve ej sjuk.

Hemming Persson Österkälen. Om man skulle se efter på det af Carl Granlund omtalade stället där det blef kvistadt för tjugo år sedan, så kanske största delen vore sjuka. Tal.  hade erfarit att granen växte och såge frodig ut, äfven om den vore sjuk. Hade dessutom hört ett utlåtande af en skogsingeniör, vilken väl måste anses som en auktoritet på detta område, såsom besittande vidsträckta kunskaper i skogsskötsel. Denna afrådde såväl kvistning som gallring. Inunder den okvistade och ogallrade skogen växte mera på höjden än på grofleken, och blefve följaktilige af bättre kvalité.

Olof Nilsson Vesterkälen. Instämde med Hemming Persson. Det vore förkastligt att kvista barrskogen, äfven om man blott högge af kvistarne. Den växte därigenom sämre på höjden. Solskenet vore dessutom icke bra för granskogen, den växte bättre i skuggan. Detta kunde man finna däraf, att på ställen som lurade mot norr funnes mera gran. Hvaremot tallen företrädesvis växte på sådana ställen som lutade mot söder. Äfven tallen blefve genom kvistningen af sämre kvalité. Den enda kvistning tal. ville förorda vore att med en käpp slå af torrkvistarna.

Carl Granlund Österkälen var öfvertygad om att skogen var frisk på det förut omtalade stället, där den blef kvistad för tjugo år sedan. Granen växte äfven på södra sidorna om backarne, hvilket bevisade att den mycket väl tålde solsken. Solskenet vore till och med ett oundgängligt lifsvilkor, ej blott för granen utan för alla växter. Gallring skadade icke. Om skogen vore allt för tät, hindrades solen att skina hvarigenom den växte sämre.

Olof Nilsson Österkälen vidhöll att granen föredrog skugga, liksom många andra växter.

Anders Lögdberg Österkälen. Att granen föredrog solsken, bevisades däraf att de i skolskenet växte tjock och frodig. Under det den i skuggan hade mest torrkvist.

Hemming Persson Österkälen. Skogen behöfde ej mera solljus än det som faller på topparne. Dette hade tal. hört af den förut omtalade skogsingeniören.

Carl Granlund Österkälen vidhöll att ingen växt, kunde växa utan skolsken. Det verkade nog äfven i skuggan, fast i mindre grad. Det solsken som fölle på topparne vore nog tillräckligt för att skogen kunde lefva, men den trifdes dock bättre och växte fortare då den finge lite mera solsken. Den blefve då ej heller så lätt sjuk. Att hugga af kvistarne innverkade ej, blott man ej hackade i barken.

Hemming Persson Österkälen ville bemöta Carl Granlund. Hade sett en granskog som för några år sedan blef afvärkad. Men det fan[n]s naturligtvis ganska mycket kvar av mindre dimensioner, hvilken nu kunde sägas vara gallrad. Men med det resultat att den kommer att torka. Detta kom sig däraf att solskenet nu genom gallringen blifvit för starkt.

Olof Nilsson Vesterkälen bemötte Anders Lögdberg. Att granen växte frodigare på solsidan kunde komma sig däraf, att naturen där utrustat den med mera barr, för att skydda stammen mot solljuset. Att växter värkligen kunde lefva utan solljus visade sig däraf, att om man lade ett bräde på marken växte gräset och blef till och med betydligt längre under brädet. Ehuru det blef hvitt. Men den hvita färgen kom icke af brist på solljus utan af brist på ett annat ämne i luften, hvars namn tal. ej kunde påminna sig, hvilket åstadkom växtgrönan. Samma iakttagande kunde man äfven göra under höhässjorna.

Carl Granlund Österkälen. Att granen växte frodigare på solsidan vore icke därför att kvistarne skulle skydda stammen mot solskenet. Tal. trodde att äfven Olof Nilsson måste veta att det vore genom barret, som granen hemtade sin näring ur luften. Det syntes således som den vore mera hågad att taga sin näring ur luften i solskenet än i skuggan. Widhöll att utan sol skulle intet lif finnas. Att gräset växte under ett bräde eller en höhässja betydde ingenting. Ty solen värkade nog äfven där, fast i mindre grad. Att den skog Hemming Persson omtalat torkade, berodde troligen däraf att den varit allt för tät och följaktligen hade litet barr. När den då blef för mycket gallrad, sken solen för starkt. Då den ej förut var van vid något solsken.

Göran Sundström Vesterkälen. Då man ändå måste hugga barr vore det bättre att kvista skogen, så finge den stå kvar. Kvistade man icke, måste man hugga ned den.

Olof Nilsson Vesterkälen vidhöll att skogen hade mycket kvist på öppna platser för att skydda stammen mot solskenet, till dess motsatsen bevisats. Betviflade att solen värkade under ett bräde. Gallringen hade ännu en olägenhet utom de förut påpekade, nämligen att stormen finge fritt tillträde.

Olof Jansson Österkälen instämde med Carl Granlund. Visserligen kunde det hända att det ej vore bra att kåda vanns ut af solskenet, men den växte dock fortare och blef bättre till vedskog.

Detta var de väsentligaste af den långa lifliga diskussionen, och beslöts att densamma skulle få utgöra svar på frågan.

§ 5

Till ordförande för nästa möte valdes Erik Larsson och till vise ordförande Erik Olsson, båda från Österkälen.

§ 6

Till sekreterare för de tre nästföljande mötena valdes Magnus Larsson Kilen.

§ 7

Att vid nästa möte underhålla valdes Olof Olsson i  Vesterkälen.

§ 8

Beslöts att nästa möte skulle hållas söndagen den 1 februari vid vanlig tid.

§ 9

Men anledning af en till föreningen inlemnad skrifvelse angående den förda diskussionen i prostuons- [prostitutions-] frågan vid mötet, trettondedag jul uppstod en stunds ganska skarpt meningsutbyte, och beslöts att skrifvelen ej skulle till någon föreningens åtgärd föranleda.

Härefter afslutades mötet.

Dag som ofvan

Magnus Larsson       Anders Larsson

ordf                          sekreterare

Justeras

Per Persso och Lindgren

 Protokoll fördt vid diskussionsföreningen ”Tysts”  möte hos Hemming Persson i Kälen söndagen den 1 februari 1891

§ 1

Förättades upprop hvarvid följande medlemmar voro frånvarande: Jonas Petter Nilsson, Jöns Nilsson, Olof Nilsson, Simon Nilsson, Nils Jonasson, Göran Sundström, Per Olsson, Anders Persson, E. Stål, allesammans från Vesterkälen. Simon Orell, Lars Danielsson, Hem- ming Persson, Nils Persson, Olof Jonsson, Per Olsson d ä, Jonas Olsson, Erick Olsson, Per Olsson d y, Anders Lögdberg, Carl Granlund, alla från Österkälen. A. Johansson Hissmon, J. P Gren, Per Larsson, Magnus Larsson, Lars Larsson, Nils Larsson, Magnus Ericksson, alla från Backen. samt Jonas Persson Böle, Erick Nilsson Kvarnlösa och Anders Andersson Moom, af hvilka 2 á 3 under mötets gång anländer.

§ 2

Upplästes och justerades det vid förra mötet förda protokollet.

§ 3

I egenskap af underhållare uppträdde Olof Olsson Wästerkälen, föredragande en uppsats afhandlande kriget, med dess styggelse samt dess många följder. Sitt föredrag afslutade han med ett poém tillegnat nationerna.

§ 4

Diskuterades följande fråga:

Hvarför få skomakare så gärna lungsot?

Frågan inleddes af dess uppställare,

Lars Larsson i Kälen. Han trodde at[t] orsaken hvarför skomakare så gärna få lungsot vore skomakarens kroppsställning då han arbetade. Han sitter i varm osund luft lutat öfver disken så att bröstet tryckes inåt. Detta ansåg talaren vara gynsamma förhållanden för sjukdommens härjningar, då man varit utsatt för smitta.

Olof Olsson Vesterkälen. Förr i verlden voro skomakarna välfödda och mådde godt. Oacktadt de äfven då sutto lutade öfver disken. Det vore den nyare tidens påhitt att sjukdommen hade sin orsak i kroppsställningen. Orsaken vore nog helt annan.

Anders Larsson Kilen instämde med Lars Larsson. Angående att skomakarne fordom voro välfödda och mådde godt, anförde talaren, att då hade [de] mer kroppsrörelse. De hade nämligen ett styft arbete med att smörja lädret, som nu för tiden kommer färdigt från garfvarane. Trodde att de blefvo mindre motståndskraftiga genom stillasittandet.

Per Hemmingsson instämde med Anders Larsson. De ha nu maskin med hvilken de få sitta stilla. Förr tillvärkades becksomsskor [becksömsskor]. Vid hvilkas syende kropps-krafterna, förnämligast armstyrkan, togos i anspråk.

Olof Olsson Vesterkälen. Det fin[n]s många andra slags arbetare, som äfven föra stillasittande lif t ex skräddare, boktryckerisarbetare. Hvaraf kommer det att dessa ej lika lätt få lungsot som skomakare?

Erick Andersson. En skräddare har mer rörelse. Han går ofta rak, annat är det med skomakare.

Olof Granlund. Alla skomakare få inte lungsot. Men tillfölje af sitt stillasittande få dock dessa sorten heldre än andra. Lungsoten är ärftlig. Barnen få den, som ett arf af lungsiktiga föräldrar. Att skomakare här i trakten för det mesta ha lungsot beror mycket därpå, att de undan för undan smittas af sina mästare. Läkare säga dock att lungsotspatienter ej känner några smärtor förr än lungorna äro nästan upptärda.

Nils Larsson Kälen. Stillasittande personer ha mindre stark fysik, och äro följaktligen mera mottagliga för smitta.

Olof Olsson Vesterkälen. Kokspislar äro inte bra. De göra luften ohelsosam att inandas. Skomakare bo dock sällan i rum där dylika finnas.

Olof Granlund wille tillägga att det ej är någon regel att skomakare få lungsot, men där anlag därtill finnas få de den nog.

Anders Andersson Backen trodde inte att kokspislar göra boningsrum ohälsosamma.

Olof Granlund. Frågan är nog diskuterat, något botemedel emot lungsot torde ingen mötes-deltagare kunna hitta på.

Diskussionen, som nu afslutades, skulle få utgöra svar på frågan.

§ 5

Diskuterades frågan:

Hvarför snusar man och hvad nytta medför snusningen?

Äfven denna fråga inleddes af:
Lars Larsson Kälen, dess uppställare. Han sade sig ej kunna förstå att snusningen medförde nytta. Man snusar endast för att det skall se bra ut. Man är ingen karl med mindre man kan lägga munnen full med snus. [Till] att börja med blir man af detta bevis på mankraftighet sjuk, känner kräkningar o s v och till på köpet går det åt pängar till varan.

Anders Larsson. Snusningen är en snuskig och ful ovana, som endast medför skada. Den förderfvar lukten, samt medför många andra olägenheter.

Olof Granlund. Jag vill ej rekommendera snusningen. Den medför ingen nytta, men gamla käringar påstå sig se bettre då de snusa. Och skulle det vara sant, att man genom snusningen skulle förbättra sin syn, så lönar det nog mödan att för detta endamål kosta på litet.

Anders Larsson. Det fin[n]s bettre medel för gamla käringar då de blir svagsynta. Glasögon till exempel. Per Jonssons egen erfarenhet vill jag ej bestrida.

Olof Granlund. B[e]tvifvlar ej nyttan af snusning för svagsynta käringar, som man vet står näsan i direkt förbindelse med ögat, och litet snus är ej något dyrt medel

Härmed förklarades diskussionen afslutat. Och på förslag af Anders Larsson Kilen antogs följande resolution: Mötet anser att snusningen är en ful ovana, som öfverhufvud-taget ej medför någon nytta utan tvärt om skada.

§ 6

Upptogs till behandling en motion af ”Anskarius”, samt ett instämmande i denna motion af någon, som kallar sig ”Flera mötesmedlemmar”. ”Anskarius” motion gick ut på att: afskaffa den s.k. plickten, och instämmandet innehåller i slutet ett förslag till kvartalsafgift. Författaren föreslår nemligen 10 öre för hvar person. Sin mening förklarade mötet sålunda:

Per Persson Kälen, ville helst ha kvar böterna. De som ej yttra sig böra utlägga hvar sin 10-öring.

Erick Olsson Kälen. Plickten är obefogat. 25 öre i kvartalsafgift vore ej mycket, men den der plickten uppväcker hos många missnöje.

Olof Olsson Vesterkälen. Nog yttrar man sig endå om plickten blir borttagen, men jag vill dock ej ha någon viss årsafgift.

Jonas Persson Backen. Plickten går ganska väl för sig att ta bort. I fall af behof kan man ju deketera ut af föreningens medlemmar.

Anders Larsson Kilen instämde med Per Persson. Ingen borde vara missnöjd med plickten, hvar och en kan ju yttra sig. Man kan nästan säga att plickten är frivillig.

Olof Granlund. 10 öre bör föreningen ha om han skall kunna existera.

Erick Andersson. Jag känner många som ej gå hit för plickten.

Lars Larsson Kälen. Jag vill ha bort plickten. Vill föreslå en afgift af 15 öre i kvartalet.

Magnus Larsson Kilen, Man bör ej endast betrakta plickten såsom varande för att fylla föreningens kassa, utan som en sporre att få föreningsmedlemmarna att yttra sig.

Olof Granlund. Instämde med Magnus Larsson. De som sitta här och tiga ha ingen nytta af att vara med, ej heller har föreningen någon nytta af dem. Plickten är en behållning som föreningen ganska väl behöfver.

Erick Andersson. Jag vill ej ha årsafgift. Tror att man äfven har nytta af att höra på, bettre att alla gå hit. Kan inte förstå hvad föreningen skall göra af sin kassa.

Olof Granlund. Man måste sjelf tala, om man ska ha någon nytta af föreningen.

Anders Persson. Det torde ej vara någon som vi[s]ste att föreningens stadgar skulle omarbetas. Vill föreslå att frågan bordlägges tills flera medlemmar bli närvarande.

Härefter beslöt mötet att bordlägga (frågan) motionen.

§ 7

Öfvergick man till diskussion af frågan:

Är krig folken emellan nödvändigt?

(En fråga af anonym insändare som kallar sig ”Ragnar Lodbrok”).

Ordet begärdes af:

Olof Olsson Vesterkälen. Alla krig äro orättvisa och barbariska. De magtegande eller regeringarna anställa krig för att kunna få ha magten i händerna. Och som de nästan aldrig ha någon värklig orsak till krig, måste de anställa något konstlat för att få orsak därtill. Endast kungarna äro krigiska. Folken däremot få mot sin vilja till slagfältet på samma sätt som djur gå till slagtbänken.

Anders Larsson Kilen. Det kan för närvarande se ut som om krig skulle vara nödvändigt. Men det är ej nödvändigt, men väl oundvikligt understundom. Jag tror att värdsfred stundar. Ty så småningom erhåller folket sin rättmätiga magt, och som det ej är krigiskt kommer det att bli värdsfred.

Olof Granlund. Min enskilda tanke är att folken ej äro krigiska, bara regenterna. Största delen af de krig som uppstått ha varit religionskrig. Man har sökt påtvinga motståndaren en religion som är semre än den han egt förut. Det heter vis[s]t så vackert att man skall försvara sitt fädernesland, men det fin[n]s ju så många som intet ha att försvara, som rent af lida nöd. Då kunna de lika väl lyda under hvilken nation som helst.

Erick Andersson. Det heter att krig är utskickat af Gud till straff åt meniskorna, men det tror jag inte. Kriget är en orättvisa!

Olof Olsson. I författningarna står det, att kungen endast har rätt att börja försvarskrig, men när han så önskar börjar han äfven anfallskrig. Vår riksdag uträttar i detta fall ingenting, ty om regeringen ej får sitta fram en gång, så kommer ärendet fram en annan gång samt vidare till det slutligen bifalles. Om man läser Värdshistorien blir man med skäl förvånat – krig och bara krig, intet annat än krig. Och i många fall ha frillor därvid invärkat. De ha stiftat krig, de ha ofta spelat menistrar i värdsländerna.

Jonas Persson Backen. Krig äro orättvisa, onödiga, de äro en styggelse.

Anders Larsson. Krig äro i vissa fall nödvändiga. T ex Förenta staterna, då vildarne gjorde uppror, det var för dem nödvändigt att försvara sig mot vildarne. Bort med siviliserade krig! Krig mellan vilda stammar är inte så orättvist som siviliserade krig. Ty inte bara höfdingarna, utan äfven vildarna sjelva äro krigiska och önska krig. Men vi få hoppas att äfven vildarna så småningom siviliseras.

Olof Olsson Vesterkälen. Vi få nog värdsfred. Det blir äfven spekulation äfven på detta område, allt kan sluta med en revolution, som å sin sida kan sluta med värdsfred. Hittills har man gjort allt för att hos det uppväxande slägtet inplanta lust för kriget. I historien bli de mest krigiska konungarna benämnda såsom de ädlaste. Barnen få lära sig att öfverhet är af Gud, hvilket är en lögn.

Anders Larsson. Vildarna ha ofta behandlats grymt, deras byar ha blifvit sköflade. Vid somliga af sina uppror ha de varit i sin goda rätt. Men nu för tiden få de hvita ej behandla vildarna alldelels hur de behaga, andra tider ha kommit. Stanley har där ute i Afrika [och] lefvat kurre, äfven han får nu näpst. Han blir allmänt klandradt. Wår litteratur förändras äfven till det bettre. För hur den beprisat kriget, som det skönaste som fin[n]s. Nu börjar den framställa det i dess retta dager. Den börjar afslöja all dess gräslighet.

Härmed förklarades diskussionen idenna fråga afslutat, och på förslag af Olof Olsson Vesterkälen antogs följande resolution: Mötet anser att krig mellan siviliserade nationer är orättvist och onödigt.

  § 8

Beslöts att en så lydande fråga af ”Hoffman och Glysberg” vid nästa möte först skulle tagas till behandling: Undertecknade glada pojkar önskar veta, hvilket är bettre att supa jemt och måttligt, eller att taga sig ett storrus?

§ 9

Till ordförande för nästkommande möte valdes Jonas Persson Böle, samt till vise ordf Per Olsson d  y Kälen.

§ 10

Till skattmästare för det började kvartalet valdes Per Persson i Kälen. Föreningens skatt-mästare under de 3 föregående kvartalen målaren Jonas Persson i Backen öfverlemnade föreningens räkenskaper och kassa, hvilken sednare befanns innehålla 5 k. 31, öre

§ 11

Till underhållare vid kommande möte valdes genom votering Lars Larsson Kälen.

§ 12

Beslöts att följande möte skulle hållas söndagen den 15:de februari i vanlig tid.

Mötet förklarades härefter afslutat.

Dag som ofvan

Erik Larsson             Magnus Larsson

ordf                          sekreterare

 

Justeras

Erik Nilsson och Per Persson

Protokoll fördt vid diskussionsföreningen ”Tysts” möte hos Hemming Persson i Kälen den 15:de febr 1891

§ 1

Förättades upprop hvarvid följande medlemmar voro frånvarande: Simon Nilsson, Per Olsson, Per Jonsson, E, Stål, Nils Jonasson, G. Sundström alla från Vesterkälen. Simon Orell, Nils Larsson, Hemming Persson, Nils Persson, Ol. Jonasson, Jonas Olsson, Carl Granlund, Per Olsson d y alla från Österkälen. Per Larsson, Magnus Larsson, Nils Larsson, Anders Ericksson, alla från Backen, samt A. Johansson Hissmon, Olof Granlund Slåtteråsen, Anders Larsson Kilen. Af hvilka blandt andra Nils Larsson i Kälen efter en liten stund anlände.

§ 2

Justerades det från föregående möte uppsatta protokollet, hvilket befan[n]s vara på annat sätt indel[a]t i paragrafer, än de förut vid föreningsmötena förda protokollen. Dock tilläts undertecknad att på samma sätt indela säväl förelig[g]ande protokoll, som det jag tänker föra vid nästa möte.

§ 3

Uppfordrades förenings underhållare för mötet Lars Larsson i Kälen, som uppträdde och en stund underhöll mötet med: uppläsande och deklamerande af ett stycke under rubrik:
I Werona. Också ett konstnärsminne, skildradt af Jon Jonsson

En ganska lifvat bit, som på ett ganska lifvat och spirituellt sätt skildrade en i lifvad sinnesstämning, befintlig skalds möda, att för vanliga prosaiska men[n]iskor tolka sitt känslosvall. Hvilket därigenom gaf sig luft i ett evinnerligt deklamerande.

§ 4

Öfvergick man till diskussion af ”Håffmans & Glysbergs” fråga så lydande:
Undertecknade glada pojkar önskar veta, hvilket är bettre att supa jemt och måttligt, eller att taga sig ett storrus?

Ordet begärdes och lemnades till:

Lars Larsson i Kälen. Då man super måttligt blir man fästligt stämd och mår godt. Ett exempel därpå var den der skalden i min underhållning, som otvifvelaktigt mådde godt. Men det vore i alla fall best att inte supa något alls.

Erik Andersson. Instämde!

Anders Lögdberg. Det vore temligen klent att vara måttlig, äfven då hade man ingen bestämd gräns för sitt supande. Det är best att vara alldeles absolut.

Nils Larsson Kälen. Det är inte bra att vara måttlighetssupare och supa jemt. Ty då går man ständigt något rusig, och däraf alstras begär efter rusdrycker.

Lars Larsson Kälen. Då man är ung är det bra att ta sig ett storrus så att man står på hufvudet. Då lär man sig att få afsky för supandet, hvilket bör vara nyttigt.

Erick Larsson Kälen. Somliga må godt äfven af storrus. De komma om kvällen vara stockfulla, men om morgonen äro de uppe äta smörgåsar och må äfven godt däraf.

Erik Andersson. Detta är ett ömtåligt ämne. Men jag tror det är bäst för de unga, som ej ha någon fast karaktär, att aldrig smaka bränvin.

Olof Olsson Vesterkälen. Det är bettre att ta sig ett storrus, jemfördt med måttlighets-supandet. Erik Andersson säger att det är bäst att aldrig smaka bränvin. Men vill man bli ”full”, nog kan man det utan att smaka bränvin. Det fins ju så många andra rysdrycker t ex öl, vin, och dylikt.

Erik Andersson. Det är här blandt allmogen mäst i bruk att supa bränvin, och jag tror att man blir lättast full däraf. Öl och vin däremot äro mindre rusgifvande.

Olof Olsson. Jag förordar häldre andra drycker. Tänk hvad det kostar att bli full af dem. Då man köper bränvin blir man i tillfälle att pimpla längre, ty det är billigare än många andra drycker.

Anders Persson. Förordar häldre ett storrus, än att supa jemt och måttligt.

Magnus Larsson Kilen. Trodde det vore bättre att ta storrus, inte ”ett” utan något då och då. Om man nämligen får tro somliga af dem som än idag praktisera, hvilka påstå sig efter hvarje rus blifva mycket friskare samt lättare. Hvar vet jag inte. Jag vet inte om det är kropp eller sjel, förmodligen båda delarna.

Erik Andersson. Wille bemöta föreg. talare. Uttalade som sin fulla öfvertygelse att man ej blef friskare snarare tvärtom.

Olof Olsson. Ett storrus kan möjligtvis vara bra då man är ung, men då skall man supa så att man ”står på hufuvdet” såsom en talare yttrat sig.

Erik Andersson. Wille bemöta äfven andra punkten i Magnus Larssons yttrande. Man blir inte lättare efter ett storrus. Om man t ex pissar i byxan blir det varmt att börja med, men efter en stund blir det kyligt. Så ock här: sedan man inmundigat något rusdrycker blir man väl lätt och lifvat, men efteråt känner man sig snarare tyngre, man nedtynges!

Lars Larsson Kälen. Magnus Larsson har sagt en osanning då han sade att man blir friskare af rus. Jag tog en gång ett storrus men jag blef sjuk, [och] kräktes alldeles förfärligt.

Anders Persson. Att man blir lätt af storrus är osant. Därpå har jag egen erfarenhet. Jag brukade efteråt ha en smed, som begagnade min panna till sted och det var min[n]san ej någon lättnad.

Olof Olsson. Instämde med Magnus Larsson. Man blefve möjligtvis lättare efter storrus. Lars Larssons anförande kunde begagnas om han dagen efter sitt storrus hade vägt sig, hade han naturligtvis varit en hel mängd lättare, så han ju tömt ur sin mage en massa som äfven hade vigt.

Anders Persson, bemötte Olof Olsson. Det har utrönts att man är tyngre då magen är tom än i annat fall.

Erik Andersson. Det är aldra bäst att alldeles afhålla sig från att supa, ty gör man ej det kan det komma därhän att man super ihjel sig. Jag såg en gång vid Skalstugan en man som blandt annat druckit ur ½ stop [Hoffmans]dropar. Efter 3 á 4 dagar förlorade han alldeles förståndet, han fick dilirium, och efter ytterligare en dag dog han. Sådan tänker jag följden kan bli!

Magnus Larsson Kilen wille försvara sig mot de talrika angreppen. Hade endast anfört bepröfvade supares erfarenheter. De hade möjligtvis ej hållit sig till sanningen.

Anders Persson. Kom nu ihåg hvad man blir lätt efter ett riktigt storrus. Jo, just i bakre ändan: ”Mae blir lätt i råfven!”

Härefter afslutades diskussionen, och det beslöts att densamma skulle utgöra svar på frågan.

§ 5

Därefter upptogs till behandling den från föregående möte uppskjutna motionen om  pliktens afskaffande af ”Anskariuss”, i förening med det likaledes uppskjutna instämandet af ”Flera mötesmedlemar”.

Efter ett ganska skarpt meningsutbyte, (hvilket jag här ej refererar), beslöts genom omröstning: att frågan skulle vid detta möte slutbehandlas;

Vid denna slutbehandling beslöts vidare: Att plikten skulle omedelbart borttagas, och i mån af behof pengar utdebeteras af föreningens medlemmar.

Olof Nilsson reserverade sig mot mötets beslut emedan han ej förut klargjort sin ståndpunkt i frågan. Han ansåg det äfven obefogat och ohumant att den vid detta möte afslutades.

§ 6

Waldes till ordförande för nästkommande möte Erik Nilsson i Kvarnlösa, samt till vise ordf Anders Andersson i Backen.

§ 7

Till att underhålla nästkommande möte valdes Anders Persson i Västerkälen.

§ 8

Beslöts att nästa möte skulle hållas den 1 mars kl. 4 e m

Sedan afslutades mötet.

Dag som ofvan:

Jonas Persson           Magnus Larsson

ordf                          sekreterare

Justeras

Anders Larsson Kilen och Anders Persson Kälen

Protokoll fördt vid diskussionsföreningen ”Tysts” möte hos Hemming Persson i Kälen den 1:sta mars 1891

§ 1

Förättades upprop hvarvid följande föreningsmedlemmar voro frånvarande: Olof Olsson, J.P Nilsson, Jöns Nilsson, Olof Nilsson, Simon Nilsson, Per Olsson, Per Jonsson, E. Stål, Nils Jonsson och Göran Sundström alla från Westerkälen. Simon Orell, Hemming Persson, Per Persson, Per Olsson d ä Jonas Olsson, E. Olsson, Karl Granlund samt Per Olsson d y alla fr. Österkälen. Per Larsson, Magnus Larsson, Lars Larsson, Nils Larsson, Anders Eriksson, alla från Backen. Ol. Granlund Slåtterås[en]. Jonas Persson Böle. och Anders Andersson, Moom.

§ 2

Justerades det vid föregående möte förda protokollet.

§ 3

Underhölls mötet af Anders Persson Vesterkälen:

1.) Uppläste han en uppsats af en skogvaktare, om kvistning af barrskog, den undervisade i sättet att kvista tallskog, men fördömde kvistning af granskog.

2.) Uppläste han ett stycke kallat: ”Ungkarlarna, studie af Eva”. Tillfölje af den signatur författarinnan valt, kan man gissa sig till andan i uppsatsen. Han torde ej ha studerat så fördömt.

3.) Uppläste han ett stycke, om en lycklig äkta man, hvilken målning kunde framkalla ett godt skratt.

§ 4

Upplästes en af Jonas Persson i Böle inlämnad utträdesansökan, samt beslöts med anledning däraf: att innan föreningen beviljade det begärna utträdet, Jonas Persson måtte finna för godt att uppgifva skälen för sin begäran. Detta därför att kanske om en ändring i förenings-stadgarne vidtages, skälen möjligtvis kunde upphäfvas, och Jonas Persson följaktligen ändra sitt fattade beslut. Men äfven om Persson ej kunde ändra beslut, fordrades att han ändock uppgåfve sagda skäl. Ty föreningen kunde däraf ha nytta då det anginge andra, som kunde ta samma steg.

§ 5

Diskuterades frågan:

Hvilket är förkastligare att tro att Gud och ett lif efter detta icke finnes, än att tro att en djefvul och ett evigt helvete finnes? (Af en Villrådig)

Den inleddes af,

Per Larsson Backen. Efter frågans lydelse synes som fråguppställaren tror på en Gud och ett lif efter detta, men ej på en djefvul och ett evigt helvete. Äfven jag är af samma åsikt. Men nu kanske någon frågar: Hvad menar fråguppställaren med helvete? Som man vet fin[n]s det i bibeln uttryck som tolkas mycket olika. ”Guds rike” t ex. Somliga säga att det betyder lycksalighet på andra sidan grafven. Andra åter att det är guds rike öfverallt där det goda härskar. Många dylika uttryck skulle kunna tas till exempel, men vi ha nog af frågan. Somliga säga att helvete är det rike där djefvulen här[s]kar. Åter andra att det finns öfverallt där det onda härskar. Fråguppställaren menar otvifvelaktigt ett särskildt rike, där djefvulen härskar. Jag finner det vara förkastligare att tro att en djefvul och ett evigt helvete fin[n]s.  Det är att göra Gud till en vanmäktig orättvis gud, ja såsom någon skarpt uttryckt sig till en djefvul.

Olof Jonsson. Anmälde att han ej hyllade samma åsikt, som föreg. talare. Hvilken nog hade kännedom i skriften, som han dock förvrängt.

Carl Granlund instämde med Per Larsson. Med djefvul menas i frågan den som statskyrkan förfäktar. Om det fins en djefvul o ett helvete sådant som statskyrkan lärer, finner jag Gud vara en grym gud. Heldre föredrar jag att tro, att ett lif efter detta ej fin[n]s. Jag hyllar ej stats-kyrkans åsikt, men tror emellertid att en gud och ett lif efter detta finnes. Jag tror att gärningarna göra oss berättigade för guds rike. Läs i bibeln berättelsen om den yttersta domen. Vi se där att det är kärleksgärningar som komma ifråga, ej på en enda punkt åsikterna eller tron. På flera ställen i bibeln se vi att det endast är gärningarne som ifråga-komma. Så tex säger Jesus: Jag är vinträdet, i ären grenarna. Och det högsta af alla budord är: Älska din nästa, som dig sjelf! Jag föredrar att tro, att ett kommand[e] lif ej finns, framför statskyrkans helveteslära. Att gud är så grym att han skapat meniskorna, då han genom sin allvetenhet på förhand viste att största antalet skulle till helvetet, tror jag inte. Ty Gud är ju sjelfva kärleken.

Anders Larsson. Jag instämmer med de föregående talarne så tillvida att inte heller jag gärna vill tro på en djefvul och ett evigt helvete efter statskyrkans lära, men väl på en gud och ett lif efter detta. Jag vill ej söka besvara frågan, emedan jag finner den oviktigt uppstäldt. Det är ej mer förkastligt att tro det ena eller det andra. Ingen viss tro är saliggörande utan endast goda gärningar. Alltså är ingen tro förkastlig.

Olof Jonsson. De föregånde talarnes yttranden äro konstiga. Jag vill ej instämma emedan de strida emot bibeln. Statskyrkans lära att den som ångrar sina synder får förlåtelse därför, är den retta. Ty Jesus har ju utgifvit ett försoningsoffer för alla.

Per Larsson ville bemöta Anders Larsson. Om tron är förkastlig beror på i hvilken riktning den går. Ty tron måste gå före gärningarna. Då tron är förkastlig blir äfven gärningarna därefter. Olof Jonssons åsikt om försoningsläran förkastar jag. Jag vill anföra en liknelse: ”En man har många barn af hvilka en är lydig [och], de andra olydiga. Då sänder han sin lydige och oskyldige son, att lida för de andras olydnad och öfverträdelser”. Reflexionerna göra sig sjelfva. Det blir ju alldeles lika med statskyrkans försoningslära. Huru skön är ej en annan lära: att man kan vinna salighet genom att följa det sköna exemplet i Jesu lif, jemte hans hängifvenhet för sin sak. För Olof Jonssons åsikt fins i bibeln intet stöd. Det är endast en falsk tolkning.

Carl Granlund. Det fins i bibeln mycket godt, men och mycket onyttigt. Jesu bergspredikan är ett af de skönaste ställen i bibeln. Den har jag ofta läst, och i den ha vi endast Jesu egna ord. Han nämner där ej det ringaste om tro, där anbefalles endast gärningar, kärleksgärningar! Om vi lefde som Jesus där bjuder oss blefvo vi alla ”får” på den yttersta dagen.

Anders Larsson. Måste säga några ord med anledning af Per Larssons yttrande. Efter hvad jag kan finna är tron ej skapat af oss sjelfva. Ingen tro är förkastlig, då ingen ännu varit nog mäktig att sjelf bestämma sin tro, eller att rå för den. Därför framstår äfven läran om frälsning genom tron så oförnuftig.

Olof Jonsson. Det fins i bibeln tydliga bevis för läran om frälsning genom tron. Under Israels barns vandring genom öknen blefvo de utsatta för giftiga ormar. Moses uppsatte då en kopparorm, på det de som blickade upp till honom under tro skulle helbregdagöras från ormarnas bett. Och som denna kopparorm var en förebild till den korsfäste Kristus, tycker jag äfven att hvem som helst bör förstå det. Ingen kan vara fullkomlig. Kunna ni ej erhålla försoning genom tro på Jesu försoningsdöd, så inte kunna ni sjelfva förtjena saligheten.

Carl Granlund. Jag för min del förkastar alldeles tron. Gärningarne äro hufuvdsaken, genom tron kommer man ej från platsen. Bibelns uppkomst är mycket omtvistat. Det fins kvar många skrifter om bibelns uppkomst. Bibelforskare ha funit att mycket är inflikat, mycket förfalskat, men ock mycket Jesu egna ord. Men om blott Jesus sagt allt i bibeln, hade där ej funits motsägelser. Jag vill dock ej förkasta en som hyllar statskyrkans åsikt, må han behålla den. Men många tro på statskyrkans lära, men lefva ej därefter. Statskyrkan lärer att det finnes en djefvul, att Gud är alltings skapare – således äfven djefvulens. Gud är allsmäktig, men efter statskyrkans lära är djefvulen detta i ännu högre grad. Det kunde till och med gå så långt att Gud sjelf komma till helvetet.

Jonas Persson Backen. Instämde med Per Larsson och Carl Granlund. Om det fins en som tror men gör det onda, så mår han inte godt, det är säkert!

Anders Larsson. Carl Granlund säger att somliga tro på statskyrkans lära, men dock ej lefva därefter. Jag vill ej gärna tro det. Ty inte kunna de frivilligt vilja bli fördömda. Jag tror heldre att de som säga sig hylla statskyrkans lära, men ej handla därefter äro skrymtare, som säga sig tro men dock ej gör det.

Erik Andersson. Tror att tron skall gå före gärningarna, annars blir det intet bevändt med dem. Statskyrkan ar [är] falsk, det är min öfvertygelse, annars skulle herdarna lefva eftersom de predikade, hvilket ej är fallet.

Carl Granlund. Vidhöll att många tro på statskyrkans lära, men göra ej därefter. Dessa begå hvad som i bibeln kallas synd mot den helige ande.

Olof Jonsson. Bibelordet har upplyst om det onda, men allt är af Jesus försonat. Han sade fullkomnat då han dog.

Anders Lögdberg. Carl Granlund säger att de som tro, men ej göra därefter begå synd mot den helige ande, och att den synden ej förlåtes enligt statskyrkans lära. Men det står ju: ”den der tror och blifver döpt, han skall vara salig”.

Carl Granlund bemötte Anders Lögdberg. En professor i semitiska språk har funnit att vid öfversättandet af kon[ung] Davids lefnadshistoria, ett litet fel blifvit begånget. Ett ”icke” har på ett ställe blifvit utelemnat, och om det funits där hade historien blifvit motsatsen mot hvad den är. Kanske äfven förhållandet är så här då skulle det bli: Den der icke tror och blifver döpt o s v.

Erik Andersson. Jag tror att om någon försyndar sig, han nog får förlåtelse.

Anders Lögdberg instämde. Carl Granlund har sagt att det är fel i bibelöfversättningen, då kunna äfven fel finnas i de af honom åberopade ställena:i Jesu bergspredikan, berättelsen om den yttersta domen o s v.

Per Larsson. Hvar och en tolkar här sin religionsuppfattning. Men hvarför så ängsligt fasthålla vid det oförnuftiga, hvarför inte heldre ta det förnuftiga? Anders Lögdberg förstod inte hur man kunde bli salig af gärningarne. Jag undrar just om han bettre förstår att man blir salig genom tro på Jesu försoningsoffer.

Härmed afslutade i det närmaste diskussionen, som skulle bli svar på frågan.

§ 6

Till nästa mötesordförande valdes Anders Eriksson Backen, samt till vise A. Lögdberg.

§ 7

Till underhållare för nästa möte valdes Magnus Larsson Kilen.

§ 8

Till sekreterare för 3 följande möten valdes enhälligt: Lars Larsson i Backen.

§ 9

Beslöts att nästa möte skulle hållas den 15:de mars, med början kl. 4, e m.

Därmed var mötet slut.

Dag som ofvan

Magnus Larsson, Kilen

sekreterare

Justeras:

Per Larsson Backen och Per Persson Kilen