Flyktingar från Norge

Den 9 april 1940 anfölls Norge av den tyska armén. Efter bara några månaders strider tvingades Norge att kapitulera. Den norske kungen och regeringen flydde till England, och ledde sedan den norska motståndskampen från London. Det norska nazistpartiet hette Nasional Samling, och leddes av Vidkun Quisling. När kungen och regeringen flytt landet, utropade Quisling istället en ny nazistvänlig regering.

Många norrmän flydde till Sverige för att rädda sig undan den tyska ockupationen. De första norska flyktingarna kom till Sverige redan i april 1940. Många kom över gränsen mot Jämtland och Härjedalen. Man beräknar att ca 10 000 – 15 000 flyktingar kom till Sverige genom att passera gränsen mellan Norge och Jämtlands län. Totalt flydde omkring 50 000 norrmän till Sverige under krigsåren. I början kom det mest civila flyktingar, men i takt med att situationen i det ockuperade Norge hårdnade, kom även fler och fler politiska flyktingar. I början av kriget avvisade svenska myndigheter en del flyktingar, men från 1942 fick alla stanna.

Reflektera: Vad tror du hände med vapnen? Vem är det som skrivet dokumenten – och till vem? Finns det anledning att vara källkritisk till dokumenten eller till Nordfjälls berättelse?

Efter Tysklands anfall på Norge den 9:e april 1940, blev kriget extra tydligt för gränsbygderna mot Norge. Anna Skoglund från Fyrsjön berättar:

Under kriget kom det många flyktingar över gränsen från Norge. Däribland kom en hel familj på sju personer över till Äsingen. Familjen bestod av far, mor och fem barn, yngsta barnet var två år. Modern var gravid och födde ett barn bara två veckor efter det att hon kommit till Sverige.
När de kom till Äsingen fick de mat och ligga över till andra dagen, då de skulle fortsätta över Äsingesjön i 8 km. modern blev trött, så henne fick de dra på en kälke.Barnen fick traska och gå. Detta hände i början på maj och dagen efter sedan de gått över sjön, gick det inte att ta sig över isen. Då hade de varit tvungen att gå runt sjön i 12 km utan väg, så det hade blivit svårare. När de kom till Baksjönäset, fick de åka hästskjuts till sundet och sedan bil till Östersund, där de blev omhändertagna.
På sommaren 1945 kom det en tysk fram till Baksjönäset. Han visste inte att det hade blivit fred, han hade hållt sig undan i skogarna i 6 månader. Han blev glad när han kom till människor och fick höra att det var fred.

Texten är hämtat från Beredskapsminnen – Dokumentation utförd av bybor i Ede och Fyrsjön, Hammerdal 1988 Landsarkivet i Östersund

Alla klarade dock inte flykten över fjället:

När flyktingarna passerat gränsen och förhörts av gränspolisen sändes de till någon av de sanitetsinrättningar som skapades längs gränsen. Vid ”lusstationerna”, som de också kallades, blev flyktingarna läkarundersökta, avlusade och vaccinerade. Några fick lokala arbetstillstånd och blev kvar i området. De flesta sändes dock vidare till någon av de två stora mottagningscentraler som fanns i Sverige: Öreryd i Småland och Kjesäter i Södermanland. Därifrån placerades sedan flyktingarna ut på olika arbetsplatser runt om i landet.