Dömd för häxeri och trolldom
Under andra halvan av 1600-talet pågick ett mörkt kapitel i Sveriges historia. Det handlar om att man under denna tid gick in för att finna personer som man på olika sätt trodde stod i förbindelse med onda makter som Djävulen, men även annan vidskepelse. magi och trolldom. Anklagelserna kunde grunda sig på allt från lösa rykten och barns fantasier till att man betedde sig avvikande på något sätt. Personerna som misstänktes drabbades hårt av förakt och fördömelse från både kyrkan, grannar och familj. Lösningen på ”problemen” var ofta att de anklagade dömdes till döden genom att brännas på bål. Rädslan för magi och trolldom var stor vid denna tid och bästa sättet att förgöra krafterna var genom eld. Vilka var det som anklagades? För vad? I domböckerna kan man få veta mer om några häxprocesser som ägt rum i Jämtland och Härjedalen.
Ordet häxprocesser för oftast tanken till en mörk medeltid där kvinnor brändes levande på bål. Faktum är att de mest omfattande trolldomsrättegångarna i Sverige hölls under 1600-talet. Då försökte statsmakten och kyrkan komma till rätta med den sedan länge utbredda vidskepelsen och trolldomen. Vilka var det som anklagades? För vad? Här kan du själv läsa i domböckerna om några häxprocesser som ägt rum i Jämtland och Härjedalen.
Innehåll
Häxprocesserna 1668 – 1676
Vid 1600-talets mitt hade det ännu inte förekommit några större häxförföljelser i Sverige. Successivt ersattes dock en ganska mild synen på trolldomsbrottet under 1600-talet av en strängare. Att ange eller peka ut någon för att ha deltagit i häxsabbaten innebar i praktiken att man angav sig själv, för vem annars kunde veta vilka som deltagit i Satans gästabud förutom de som själva varit där? När man under 1660-talet började lyssna mer till barns påståenden om att de blivit bortförda till Blåkulla ändrades förutsättningarna, och vägen låg öppen för omfattande rannsakningar av trolldomsmisstänkta.
Lite om hur det var på den tiden
Trolldom som dödade människor, så kallad förgörning, straffades under tidig medeltid med fredlöshet, vilket innebar att den drabbades släkt hade rätt att döda den skyldige trollkäringen/trollkarlen. Detta ersattes senare av dödsstraff, om personen utsatt människa eller djur för fysisk skada. Än så länge var det endast den skadliga magin som var kriminaliserad. Den övriga magin som hade annat syfte, till exempel att bota sjuka eller påverka lyckan, omfattades inte lika tydligt inte av lagstiftningen.
Bengt Ankarloo, en av de historiker som forskat mycket kring frågan menar att anklagelser om trolldom inte var ovanliga under medletiden. Men de personer som avrättades för trolldom under denna tid rör sig sannolikt endast om några enstaka fall.
Vilket straff personen fick när denne anklagats för trolldom berodde till stor del på vilken ställning i samhället som personen hade. Om en kvinna anklagats, hade hennes man eller far, om domstolen tillät detta, möjligheten att motbevisa detta genom värjemålsed. Det betydde att mannen/fadern tillsammans med 11 andra män intygade att den anklagade var oskyldig. På så sätt kunde personen bli helt frikänd, men om det inte fanns dessa vittnen kunde man dömas till hårda straff, ibland döden. Om rätten ansåg att bevisen mot kvinnan var dåliga behövdes inte värjemålseden. Istället riskerade den som anklagat att bli bötfälld för förtal.
Synen på trolldom blir hårdare efter Gustav Wasas reformation av kyrkan på 1500-talet. De världsliga domstolarna dömde nu även i religiösa mål. Och under inflytande av händelserna på kontinenten knöts nu brottet hårdare mot den religiösa aspekten. Man hade hädat mot Gud, ingått förbund med Satan och därmed bedrivit avgudadyrkan.
Statsmaktens intresse i att fostra befolkningen i andligt hänseende märks särskilt i ”Kungl. Maj:ts Placat och Stadga om Eder och Sabbatsbrott” från 1665. Den tar även upp trolldom och vidskepelse vilka fördöms som synd och därför skall straffas med döden.
1704 avrättas den sista kvinnan i Sverige för trolldom. Då hade omkring 300 personer redan fått sätta livet till, de allra flesta mellan 1668-1676. Fortfarande i 1734 års lag stod det att: ”Hwar som brukar truldom, och skadar annan till kropp eller egendom … miste lifwet. Får någon död ther af; så skal man steglas och kona halshuggas, och i båle brännas”. 1789 avskaffade Gustaf III dödsstraffet för trolldom.
Flera kvinnor i Jämtland och Härjedalen anklagades för trolldom och dämdes för häxeri. Klicka på länkarna nedan föra att läsa mer om några av dem.
Dömda: Lapp-Gunnil och Karin i Krok
Att hamna i rop och rykte
Att anklaga någon för trolldom eller för att vara häxa, det vill säga att personen hamnade i rop och rykte, kunde få allvarliga konsekvenser. Om personen blev fälld, riskerade denne dödsstraff. Den som anklagade på falska grunder riskerade också straff för förtal, i form av höga böter eller fängelse.
Om man blivit anklagad kunde man ta upp sin sak på tinget.
Dombok Lit 1 december 1666 kan vi läsa om hustru Märit Olofsdotter som av en soldat, Nils Andersson hamnat i rop och rykte för trolldom. Som en följd av detta undvek folk henne, till och med hennes egen bror. När hon stod inför tinget visste Tolvmännen (nämndemännen) inget annat än ära och gott om Märit. De kunde även peka ut vilken person det var som börjat sprida dessa rykten. Märit frikändes därför från alla misstankar.
Den 2 november i Hallen, Dombok Hallen den 2 november 1668, dömdes Sigrid Larsdotter i Nygården till fängelse för att hon genom sitt prat och skvaller orsakat pigan Göhle Persdotters trolldomsrykte. Göhle skulle enligt Sigrid satt sjukdom på hennes ko, när de en dag mötts på vägen.
Vid Dombok Ragunda den 18 december 1668 instämdes kaplanen Hans Bröms för att ha beskyllt Märita Hansdotter för trollkäring. Han försvarade sig med att han bara velat berätta för Märita vilka rykten som gick om henne. Bröms pekade ut några pigor som källan till skvallret. Dessa var inte närvarande vid tinget. Saken sköts därför upp till nästa laga ting.
Innehåll
Jämtlands län
Lillhärdal
Kall
Undersåker
Älvros