Dömd för häxeri och trolldom

Mer om häxprocesserna

Det som kom att bli den tändande gnistan var en incident i byn Åsen i Älvdalen hösten 1667. En gosse påstod sig ha sett en 11-årig flicka vid namn Gertrud Svensdotter gå på vattnet helt obesvärat med sina getter. När den nitiska stadsmakten i form av befallningsman och pastor utredde ärendet, erkände flickan även blåkullafärder. Hon pekade snart ut andra medskyldiga och antalet misstänkta ökade Det rättsliga efterspelet inleddes sensommaren 1668 och skulle innehålla alla de särdrag som skulle utmärka rättegångarna de närmaste åren.

Huvudbrottet för alla var ingått djävulsförbund och sedan deltagande vid Satans gästabud i Blåkulla, många hade även medfört oskyldiga barn. Barnens vittnesmål om hur de hämtats om natten och bortförts togs på stort allvar, inte minst av lokalbefolkningen. Allmänhetens oro kom att spela stor roll i domstolarnas hantering av trolldomsanklagelserna. Den folkliga föreställningen om Blåkulla spelade också stor roll. Hur häxorna tog sig dit och vad som sedan ägde rum där, tycks ha varit kunskap som delats av många. Barnens livliga fantasier kunde sedan utveckla historierna ytterligare. Det avgörande var att både rättsväsendet och allmänheten nu tog dessa berättelser på allvar.

Vid Älvdalsrättegångarnas slut avkunnades sammanlagt 18 dödsdomar. Sju vuxna hade kommit till bekännelse, en del sannolikt under tortyr. Domen översändes till Svea Hovrätt för prövning. Sedan hovrättens tillkomst 1614 skulle alla dödsdomar och ärenden i svårare brott prövas en extra gång innan de verkställdes. Svea hovrätts utslag dröjde till våren 1669. De sju vuxna personerna som erkänt, dömdes alla till döden, detta trots att bevisningen till stor del utgjordes av vittnesmål från barn.

Men rättegången i Älvdalen drabbade även grannsocknen Lillhärdal. Flickan med getterna, Gertrud Svensdotter, pekade nämligen ut en Stor-Marit Jonsdotter från Lillhärdal som hennes läromästarinna. Den 17 september 1668 inleddes rättegången mot Stor- Marit. Rättegångarna blev utdragna och kom att pågå i flera år. Även i Sveg hölls rättegångar. Ett stort antal personer rannsakades och minst 9 personer avrättades för trolldom, bland annat Stor-Marit, trots att hon nekade till alla anklagelser. Även hennes tre yngre syskon stod åtalade. Hennes yngre syster dömdes också till döden, medan hennes yngre bröder fick dödsstraffet ändrat till 4 och 5 gatlopp istället.

Det talades säkert en hel del runt om i stugorna om det omfattande trolldomsväsendet i Lillhärdal. Ryktesspridningen var en viktig näring för häxpaniken, och våren 1673 började det talas om häxor i Älvros.

Den 16 juni inleddes rättegången som varade i fem dagar. Sammanlagt 19 personer rannsakdes varav två dömdes till döden, änkan Gertrud Jonsdotter i Kolsätter, 50 år och Sigrid Eriksdotter 70 år. Båda hade pekats ut av nära anhöriga. Gertrud av sin dotter, den 12-åriga Sigrid Larsdotter som vittnade om hur modern tidigt lärt henne att rida till Blåkulla. Sigrid Eriksdotter pekades ut av ett barnbarn, den 10-åriga Sigrid Svensdotter.

Båda två nekade till en början, men kunde efter hårt arbete av rätten pressas till bekännelser. Den 12 januari 1674 halshöggs de av skarprättaren Johan Olofsson från Hudiksvall. Kropparna brändes sedan på bål.

Denna typ av massrättegångar som ägde rum i Härjedalen fick aldrig fotäste i Jämtland. Det förekom vittnesmål och anklagelser om blåkullafärder men målen ledde sällan till fällande domar. Det fanns dock som ni kanske redan läst om undantag.

Övriga delar av mellannorrland drabbades betydligt hårdare. I Mora hade allmogen börjat klaga över häxornas framfart 1669 och krävt kraftfulla insatser från statsmakten. En kunglig kommission med full befogenhet att verkställa sina domar utan Hovrättens inblandning hade utnämnts och börjat sitt arbete sensommaren samma år.

Efter ett hundratal barn vittnat mot och pekat ut ett 60-tal personer dömdes 23 av dessa till döden, de flesta kvinnor. Av dessa hade 15 erkänt. Sedan spred sig oron runt Siljansbygden och ytterligare en kommission tillsattes 1671. Hälsingland drabbades 1672 och senare Ångermanland 1674-1675. Slutligen inleddes blåkullarättegångar i Stockholm. Där fick alltihopa ett plötsligt slut 1676 sedan barnvittnena börjat erkänna att de ljugit. De mest flitiga vittnena dömdes till döden och avrättades.

Sammanlagt avrättades 300 personer i Sverige mellan 1668 och 1676. Långt många fler hade rannsakats. Efter 1676 minskade antalet trolldomsprocesser kraftigt, framförallt beroende på att domstolarna i allt högre utsträckning avfärdade sådana anklagelser. Endast ett fåtal tros under denna period ha blivit avrättade. Dödsstraff för trolldom fanns fortfarande med i 1734 års lag men den avskaffades 1779 av kung Gustaf III.