Tyst eller inte – om att göra sin röst hörd
Tyst eller inte – om att göra sin röst hörd
Vid sekelskiftet hade frågan om allmän och lika rösträtt börjat drivas i vissa kretsar, men många tycker att vanligt folk både var för okunniga och oerfarna. Delvis var det nog så. Att få ha en åsikt, argumentera, diskutera och kunna bidra till förändring, var inget som folk var vana vid. Man visste inte ens hur man skulle göra för att göra sin röst hörd. I föreningar som bildas runt om i samhället vid denna tid, gavs dock möjligheten till att få lära sig hur demokrati kunde gå till. Man hade möten, diskuterade, argumenterade, skrev protokoll och beslutade i olika frågor som man tyckte var viktiga. I så kallade diskussionsföreningar var syftet att förbereda sig, lära och träna på att diskutera, för att kunna bli en aktiv och trovärdig röst om rösträtten så småningom skulle bli allmän. Deras röster kan vi ta del av i protokollen från den tiden.
Innehåll
I det här temat visar vi exempel på hur ungdomar i Jämtlands län deltog i demokratiseringsprocessen. Hur de träffades för att träna sig på att leda ett möte, argumentera inför andra och skriva protokoll – helt enkelt förbereda sig på att kunna ta en plats som exempelvis lokal politiker.
Materialet spänner från början av 1890-talet och framåt.
Vadå allmän rösträtt?
Många av de män som stred för allmän rösträtt, såg det enbart som en manlig fråga – att alla män skulle ha rösträtt. Samtidigt fanns det många män som tyckte att alla oavsett kön, inkomst, trosuppfattning eller klasstillhörighet skulle ha rösträtt.
Kvinnorna tog saken i egna händer och bildade en egen lands- omfattande rösträttsförening: (L)FKPR (Landsföreningen) För Kvinnlig Politisk Rösträtt. Det fanns lokalföreningar över hela Sverige, även några i Jämtland. Texten ovan är programförklaringen från föreningen i Östersund. Man ville verka för rätten till politisk rösträtt och valbarhet, det vill säga att kvinnorna även skulle kunna bli valda som politiker i de lokala valen. Rösträtten skulle även gälla för gifta kvinnor, vilket inte var en självklarhet då gifta kvinnor länge var omyndiga.
I Diskussionsföreningen Tyst var det bara män som var medlemmar. I andra liknande föreningar var det blandat kvinnor och män. Anledningen till varför Tyst valt att utesluta kvinnor kan man läsa om i ett av protokollen, då man vid ett möte diskuterar frågan.
Protokoll från Diskussionsföreningen Tyst
Läs en avskrift av protokollet här
Källa: Diskussionsföreningen Tyst, Rödön Protokollsbok nr. 1
Hvarför få ej fruntimmer ingå i vår förening?
Diskussionen i frågan öppnades af frågans uppställare:
Anders Persson i Vesterkälen, hvilken ansåg det oriktigt att fruntimmer ej fingo ingå i föreningen. Fruntimmerna voro lika tappra som männen att diskutera. Talaren sade sig ej hafva kunnat finna något rimligt skäl mot att fruntimmer borde få intagas.
Olof Granlund. I en af föreningens stadgar står att ”inga fruntimmer få ingå i föreningen” och detta ansåg talaren vara skäl nog.
Anders Persson, sade sig väl veta af detta stadgande, men såsom varande frågans uppställare sade han sig hafva tänkt dess mening vara: på hvilka grunder hafva vi månne antagit en dylik paragraf.
Karl Granlund. Hvad som här inom föreningen kommer att dryftas blir nog med att sannolikhet hufvudsakligen politiska spörsmål, och det torde icke vara hvarken nödvändigt eller behövligt för fruntimmer att lära sig begripa sådana saker, emedan de deraf knappast torde hafva någon vidare nytta. Det kunde nog hända, trodde talaren, att någon fråga rörande fruntimmersgöromål inom hus äfven komma att dryftas, men det torde dock ej blifva många. – Dessutom blefve det utan tvivel svårt att få fruntimmerna att hålla tysthetslöftet: de äro i allmänhet sqvalleraktiga af sig.
Anders Persson, genmälte häremot. Det vore ju fritt för föreningen att diskutera hvilka frågor som helst. Intogos fruntimmer så kunde vi väl ej neka dem samma rätt som vi att bestämma hvilka frågor som skulle handlas. Talet att fruntimmrena vore mera sqvalleraktiga än männen vore ej heller sant. Fruntimmerna voro fullt ut lika ädla som männen.
Karl Granlund, widhöll och försvarade sina påståenden.
Målaren Jonas Persson i Backen, instämde med Karl Granlund. Fruntimmer vore nog i allmänhet sqvalleraktiga.
Olof Granlund. Att fruntimmer icke få ingå i vår förening står ju tydligt i stadgarna och när dessa en gång äro antagna må de väl och gälla.
Magnus Larsson i Backen, framhöll att stadgarne nog ginge ändra om vi derom blefve ense. – Ansåg att det nog äfven kunde vara bra att fruntimmer vore med. Kanske man då skulle slippa att medlemmar vore frånvarande på våra möten, fruntimmer vore kanske något som drog.
Per Larsson i Backen, framhöll att föreningen enligt dess stadgar, icke hade till egentligt mål att genom diskussion söka uppbygga sina medlemmar i skilda ämnen såsom slöjd, jordbruk, politik, religion o[ch] d[ylikt], utan vore dess hufvudsakliga uppgift att vara en liten parlamentarisk skola der man ömsesidigt sökte lära sig att hålla ett anförande, att leda ett möte, skrifva ett protokoll o.s.v. Qvinnorna i närvarande tid sysselsätta sig i allmänhet icke med dyligt, det tillhör männen. Huru det i en framtid komma att blifva ville tal. icke inlåta sig i några gissningar om, men han betviflade att en samhällsordning der qvinnorna i allt komma att gå i bredd med männen skulle antagas medan vi lefde. Trodde derför att qvinnorna i närvarande tid hade föga nytta af att lära sig sådant honom hade att fråga. Det vore bättre att de lärde sig andra saker. Ansåg detta vara skäl för stadgandet att fruntimmer ej finge ingå i föreningen.
Diskussionen i frågan afslutades med uppläsandet af ett till sekreteraren insändt, af ”Karl Kvistig, föreningsmedlem, lidande af tillfällig heshet” undertecknad skämtsamt inlägg i frågan, hvilket i bilaga no 3 bifogas. [tyvärr finns den inte kvar i arkivet]
Någon resolution antogs icke, utan skulle diskussionen få utgöra svar på frågan.
Vadå diskussionsföreningar?
Ett argument mot att införa allmän rösträtt var att alla inte hade tillräckligt bra kunskaper, och därför inte skulle tillåtas att rösta. För att möta detta argument startades olika typer av diskussions-föreningar. Här tränade medlemmarna på att ställa sig upp och prata och argumentera inför varandra, men också på att lyssna och ge feedback på det som någon annan sagt. Man turades om att agera ordförande – att leda mötet, och att vara sekreterare – att skriva ned det som sades på mötena. Tack vare att diskussionerna skrevs ner i protokollsböcker kan vi alltså läsa om vilka frågor som diskuterades, vilka argument som lyftes och vilka personer som tyckte vad för över 100 år sedan!
En av föreningarna hette Tyst, och medlemmarna var unga män från Rödöns socken. Anledningen till varför de startar sin förening, kan man se i deras allra första protokoll.
Föreningarnas medlemmar diskuterade alla möjliga frågor. Det fanns handböcker med förslag som man kunde inspireras av. De flesta kände sig dock mest trygga i att diskutera frågor som rörde nykterhet och jordbruk, eftersom det var frågor som de kunde något om. Men vissa ville även diskutera mer filosofiska frågor om livet, eller politiska frågor. Ofta var det två utsedda medlemmar som skulle lämna in förslag på frågor som skulle diskuteras på mötet, helst mötet innan så att alla skulle kunna hinna fundera ut argument för och emot.
Källor
Vadå demokratisering?
De inslag som ska finnas i en demokrati är fria partier, opinions-bildning och fri nyhetsförmedling. I Sverige har flera av dessa inslag funnits länge. Demokratiseringen kan man säga har skett genom successiva reformer i en lång och utdragen process. Det som föll på plats sist var allmän rösträtt för män till andra kammaren. Och den brukar sägas vara färdigt i samband med 1921 års riksdagsval när även kvinnor fick rösta. I själva verket avslutades denna process först 1989 då begreppet ”omyndigförklaring” ströks och kampen om allmän och lika rösträtt kan sägas vara slutförd.
Tidigare var rösträtten varit kopplad till inkomst och kön, och det fanns många undantag som det vi lite slarvigt kallar för ”allmän rösträtt”. Även efter beslutet 1919 hamnade många utanför. Undantagen kallades ”ordentlighetsstreck” . I praktiken kunde det innebära att man haft rösträtt innan 1919, men att man plötsligt blev av med den rätten.
Läs mer om strecken här
Allmän rösträtt infördes 1919
Men i vissa städer innebar den nya reformen att 25 % av männen fortfarande saknade rösträtt, och att vissa som haft rätt att rösta tidigare nu plötsligt inte fick.
Vi fick inte rösta 1921, de så kallade ordentlighetsstrecken:
Man fick inte rösta om man var yngre än 23 år, en ålder man skulle ha uppnått året före valet.
Man fick inte rösta om man inte hade betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet.
Man fick inte rösta om man var försatt i konkurs.
Man fick inte rösta om man var förklarad omyndig, till exempel om man var psykiskt sjuk eller hade någon funktionsnedsättning.
Man fick inte rösta om man under längre period fått understöd av fattigvården (dagens försörjningsstöd).
Man fick inte rösta om man satt i fängelse.
Man fick inte rösta om man inte gjort sin värnplikt.
Ordentlighetsstrecken avskaffades successivt
Kravet på genomförd värnplikt togs bort 1922.
De som satt i fängelse fick rösträtt 1937.
De som fick fattigunderstöd och som hade gjort konkurs fick rösträtt 1945.
1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet omyndigförklaring avskaffades.
Sedan 1975 ska man ha fyllt 18 år innan valdagen för att ha rösträtt.
Demokratins framväxt i Sverige
Under 1880- och 90-talen började tankarna om den politiska demokratin växa sig starka i Sverige. Från att bara de rikaste i samhället fått delta i riksdagen och vara med om att rösta, växte det fram krav om allmän rösträtt.
Allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes stegvis. Allmän rösträtt för män över 24 år genomfördes första gången 1911. Nu kunde 19 % av Sveriges befolkning vara med och rösta. Det kanske låter lite, men man ska veta att det var en fördubbling mot tidigare! Vid detta val röstades en liberal regering fram som sedan genomförde ännu fler förändringar av rösträttssystemet.
Allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor vid kommunalval och till första kammaren genomfördes i Sverige första gången 1919 och till andra kammaren 1921. Denna rösträttsreform gjorde att 54 % av befolkningen fick rösträtt. Åldersgränsen var 23 år för att rösta till andra kammaren, och 27 år för att delta i landstingsvalet. Däremot fick man inte rösta om man inte gjort sin värnplikt, omfattades av fattigvården (var intagen på ålderdomshem) eller inte hade betalat sin skatt.
Tvåkammarsystemet
Länge hade man i Sverige en ståndsriksdag, där representanter från de fyra samhällsgrupperna präster, adel, borgare och bönder deltog. 1865 införde man istället ett tvåkammarsystem (ungefär som USA har idag). I den första kammaren fick bara män med tillräckligt hög ålder, inkomst och stor förmögenhet sitta. Valen hit gjordes ”indirekt”, genom landstingen och de största städernas kommunala församlingar.
För att få sitta i den andra kammaren, eller för att få rösta på vem som skulle sitta där, gällde andra regler. Här räckte det med att man hade en fast egendom och betalade skatt. Kvinnor fick varken sitta i någon av kamrarna eller rösta.
Innehåll
Jämtlands län
Rödön
Ås