Emma Kristina berättade själv under polisförhör att det var strax efter midsommar förra året (1892) som hon ”blivit sådd med det foster som hon nu genom en förtidig födsel bragt om livet.” Hon hade aldrig berättat för barnets pappa om graviditeten. Pappan hade hon lärt känna under våren, och han hade strax efter att Emma Kristina blivit gravid lämnat Östersund. Vart han tog vägen visste inte Emma Kristina. 
Läs själv hennes vittnesmål från den 12 april här Läs en avskrift av vittnesmålet här! Läs protokollet från den 19 april här Läs en avskrift här! Läs protokollet från den 10 maj här. Läs en avskrift här Emma Kristina berättade vidare att hon i detta läge tog kontakt med Sofia Lindberg som var sömmerska och bodde på Frösön. Strax före jul flyttade Emma Kristina och Karl Alfred in hos henne på Pål Perssons gård på Hornsberg. För att försörja sig tog hon jobb där det fanns. Hon berättade för Sofia om sin graviditet, men inte för någon annan. Vittnesmålet fortsätter, och Emma Kristina berättade hur hon grubblade över hur hon skulle kunna ta hand om och försörja barnet hon hade i magen. I samband med detta började hon också få tankar om att avbryta graviditeten. Sofia Lindberg vittnar om att Emma redan i slutet av januari berättat att hon ska ge sig av in till staden för att köpa ”något gott åt sig”, och Sofia misstänkte då att det var något fosterfördrivande hon syftade på. När hon sedan kom hem med fosfortändstickor och sa att hon skulle ”stöka till något gott åt sig” tog Sofia tändstickorna och brände upp dem med motiveringen att ”vi använder aldrig dylika tändstickor” och därför behövde de inte heller finnas i hemmet. En månad senare såg hon dock återigen fosfortändstickor i hemmet, nu gömda i Emma Kristinas syskrin. Några dagar före den 28 februari 1893 gick nämligen Emma Kristina på nytt in till staden. På handelsfirman O Olsson & Co köpte hon två buntar med fosfortändstickor. Hon återvände till bostaden och gömde tändstickorna i ett syskrin tills Sofia inte var hemma. När Sofia gått ställde hon tändstickorna med fosforen ner i en kopp till hälften fylld med varmt kaffe. Där fick de stå i ett skåp i förstugan till morgonen därpå. Hon väntade även då tills Sofia gått, och drack sedan ur fosforkaffet. Tändstickorna slängde hon i soporna på gården. Läs stadsläkare Mobergs vittnesmål här. Avskrift av läkare Mobergs vittnesmål
Barnet föds
Först på söndagen, den 5 mars, började hon känna sig sjuk. Hon berättade då för Sofia vad hon gjort, och Sofia kontaktade i sin tur stadsläkare Moberg. På kvällen, kl 9 kom Emma Kristina in till doktorn, och berättade om smärtor i maggropen och kräkningar. Läkaren undrade varför hon gjort något så dumt som att dricka fosfor, och Emma Kristina berättade då om sina abortplaner. Läkaren undrade om hon var införstådd med att även hon blev förgiftad av fosforen, och att inte bara fostret utan även hon riskerade att dö. Det visste Emma Kristina. I samtalet med läkaren framkom också att hon hela dagen känt kraftiga rörelser av barnet. Hon fick ett recept på smärtstillande medel, och eftersom det var troligt att barnet snart skulle födas flyttade hon dagen efter, på läkarens uppmaning, hem till sin mor nu boende på Prästgatan 36. Dagen efter gjorde Emma Kristina ett återbesök hos läkaren, och då hade kräkningarna upphört och hon hade mindre ont i magen. På samma gård som Emmas mor bodde barnmorskan Fru Maria Ekholm och hon besökte på läkarens order Emma varje dag under den kommande perioden. Den 10 mars satte förlossningen igång.
Det blev en flicka. Hon döps samma dag, och får namnet Anna Eugenia Karolina. Hon var mycket mager och klen, och barnmorskan uppskattade att hon var född i v 32. Hon var 43,5 cm långt och saknade helt underhudsfett. Flickan var fortfarande täckt med ullhår som förtidigt födda barn är, och ansiktet var gulaktigt. Barnet andades med största svårighet och kunde knappt suga på bröstet. Synbarligen avtynande dag för dag var Fru Ekholm övertygad om att hon varit för ofullgången för att kunna överleva. Även Emma Kristinas hud blev gulaktig, och likaså hennes ögonvitor. Hon fick också blödningar i huden som visade sig som blåaktiga fläckar, vilket var vanliga symptom efter att ha intagit fosfor.
Den 25 mars, 14 dagar gammal, avlider dottern. Emma Kristina Lundberg överlever. Hon var då 20 år och ställdes inför rätta för det brott hon begått. Den 16 maj 1893 dömdes hon till 1 år och 6 månades straffarbete, samt till att betala rättegångskostnaderna, d v s vittneslön, till sin väninna Sofia Lindberg och barnmorskan Maria Ekholm.
Straffet
Om kvinnan själv, som i det här fallet, utfört gärningen kunde hon dömas till straffarbete mellan ett och sex år. Var det en annan gärningsman än kvinnan kunde denne dömas till mellan två och tio år.
Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med siex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.