Nationen Sverige håller på att växa fram. Men statens uppgifter och ansvar för människorna handlar om väldigt övergripande frågor. Mycket praktiskt ansvar ligger istället på lokalsamhället. Engagemanget och patriotismen innebar att man till och med organiserade sig i skarpskytteföreningar för att försvara sig om det blev krig. Men det här var något annat än den ordinarie försvarsmakten.
Avskrift: Om krig mellan Sverige och främmande makter blifver förklarat, eller rikets lugn af yttre fiender få alfvarsamt hotas att svenska krigshären mobiliseras, är hwarje föreningstjenstskyldige ledamot förpliktad, att efter uppbåd genom den embetsmyndighet Kungl. Majt dertill utser, fullgöra anvidad tjenst inom Jemtlands län, utom hwars område, föreningens ledamöter, emot sin wilja icke kunna kommenderas, och eger icke ledamot uti sådant tillförne att utan Kungl Majts nådiga tillstånd ur föreningen utträda, och då föreningen på sätt denna omförmäler uppbådas till krigstjenst, lyda dess medlemmar under krigsartiklarna i öfverensstämmelse med fjerde puntken av Kungl Majts den 8de mars 1861 utfärdade nådiga Kungörelse.
Ansvaret för de fattiga
Det allra största ansvarsområdet, ansvaret för de fattiga, är ett exempel som framförallt hanterades lokalt. Att förhindra fattigdom, att förebygga fattigdom, att leda folk ur fattigdom – detta jobbade man med lokalt. Röda korset startade en verksamhet för att hjälpa familjer ur extrem fattigdom. De kallade satsningen “Låna en ko”
Det var vintern 1933 som vi startade kofonden under mycket anspråkslösa former. Den vintern rådde ju, som vi väl nästan överallt fick erfara, en besvärlig arbetslöshet. Alla goda idéer behövde tillvaratagas då det gällde att skaffa fram tilltalande hjälpformer. Jag hade vid ett tillfälle hört fattigvårdsstyrelsens ordförande i Lits socken tala om att man en gång istället för att utanordna matanvisningar till en barnrik familj hade inköpt en ko åt den. Idén var ju förträfflig, tyckte jag./…/Kunde vi göra något liknande för de många barnrika familjer vi kom i kontakt med? Sådana familjer, som inte hade fattigvård, tvärtom strävade med all kraft att slippa komma därhän, men för vilka det var oändligt tungsamt att komma över kanske just de första besvärliga åren efter ett nybygge eller dylikt.”
Hanna Ryd (ur: Svenska Röda Korset 1938)
Till en början satsade Hanna Rydh egna pengar i två lånekor, vilka lånades ut till nybyggarfamiljer i norra Jämtland. Landshövdingskan fick genast efterföljare. Två av Östersunds överläkare skänkte var sin ko, det blev doktor Odelbergs ko respektive doktor Lundholms ko. Snart var en omfattande insamlingsverksamhet igång. Alltfler ville skänka pengar till kofonden, såväl privatpersoner som organisationer. Så tillkom Östersunds rödakorskrets ko, Östersunds husmodersförenings ko, Frösö sjukhus personals ko, Tempo-personalens ko. Frimurarnas ko, Od Fellows ko, Tidningens Våra Damers ko osv.
Villkoren för att få låna en ko var att familjen var barnrik, fattig och skötsam. Hjälp till självhjälp var det man ville åstadkomma. Lånekorna kostade familjerna fyra kronor per år i försäkringsavgift. Efter önskemål från de familjer som fått låna ko erbjöds man även möjligheten att avbetala kon med fem kronor per månad så att den till sist blev skuldfri.
På bilden ser ni en kvinna från Köttsjön som fick medel 1940. Hon skriver i sin ansökan:
Härmed får vördsamt fråga om huruvida Röda Korset fortfarande har någon fond varur man kan få låna medel till inköp av kor. Min man, som för närvarande är inkallad till beredskapstjänst i Boden och med stor sannolikhet torde förbliva där hela sommaren, och jag arrendera sedan den 15 maj detta år ett mindre jordbruk här i Köttsjön å vilket kan födas ungefär 4 kor, men se oss för närvarande, på grund av min mans militärtjänst, inte i stånd till att kunna inköpa några kreatur under den närmaste tiden. Vi ha 7 barn i åldern 12-1 år varför det är mycket svårt, att nu när vi ha fått ett litet jordbruk icke kunna genast köpa kor.